Kollegieblock är köpt i veckan. Tror att jag börjar närma mig mitt hundrade block :-)
Alka vackert travade i garderoben, i väntan på inspiration.

Har inte haft behov av att "skriva av mig" på länge, men det behöver jag nu. Inte skriva om något speciellt, bara bli av med vissa irriterade tankar som fräter hål i min skalle.

Fin bana men jag föredrar banor som håller inne bollen på banan :-)

[Bild]

Hittade en bunt med gamla bilder längst in i ett skåp och självklart är det typen av bilder som antingen får mig att le, rysa, sucka eller bara vilja dela med mig av minnet  :) 

Första bilden får mig verkligen att rysa!! Tröjan jag bär på bilden har jag fortfarande kvar och den är fortfarande lika skön... Dock aningen större nu, än den var då  :)  

NU vs DÅ 

Samma tröja 13 år senare...

Det som får mig att rysa mest över den gamla bilden är inte min dåvarande vikt, utan snarare det faktum att jag fortfarande använder kläder som  borde vara "döda " och begravda sedan år tillbaka :) 

Men det är fortfarande min favorit och lär så förbli tills den repat upp sig och åter blivit ett litet garnnystan. 

Finns inget härligare än att en kall vinterkväll, krypa in med HELA  kroppen i sin STORA stickade tröja och få två kissar i knät. 

Snart kan jag dessutom ha den som klänning :D 

...i tankeläsning! 

Det verkar vara en kurs som jag har bäst nytta av för stunden med tanke på att det den senaste tiden hänt så mycket som jag borde vetat, men vars information förändras eller försvinner på vägen eller på annat vis inte riktigt når fram till mig. 

Återvänder igen till min diagnos och planeringen som är viktig för mig (men tydligen bara skitsnack enligt andra) och även till det faktum att min tid inte är lika viktig som andras tid.

Jag ska tydligen vara villig att kasta alla mina planer överbord och glatt skutta iväg på allahanda saker med en halvtimmes förvarning bara för att andra fått för sig att även jag kanske vill gå...  

Jag tror att det sårar mest att bli inbjuden i sista minuten än att inte bli inbjuden alls. Att det kanske tas förgivet att jag ska komma att det inte ens behövs en inbjudan till mig...

Jag kan ju faktiskt säga att det är en smula "roande" att höra flera säga att de inte kunde ringa mig för de tappade bort mitt nummer...

Antingen tror dessa personer som tappat mitt nummer att jag ska gå på deras lögn, eller så är det så att dessa personer inte vet hur ENIRO ska användas, då mitt nummer faktiskt finns där sedan ca 5 år tillbaka... (Bara en liten irronisk tanke och kommentar) 

Vad anledningen en är, så tänker jag sluta att tjata samt försöka att inte bry mig.   

Men varför ska det vara så svårt att berätta att planer ändrats? Är det så kul att se mig sitta och vänta på något som inte blir av? Är det verkligen så kul att se mig sårad och in i det längsta hoppas att jag inte är bortglömd...igen?

Är det verkligen så att andras tid är mer värd än min tid eller är det bara så jag uppfattar det?

Kanske att jag är en tråkig person, Kanske har jag har dåligt inflytande över andra, kanske klagar jag för mycket eller så kanske det är annat som irriterar folk...

Jag vet inte vad anledningen är eftersom jag bara "glöms bort" och/eller behandlas som skit utan värde.  

Slutklagat för denna gång, nu ska jag krypa i mysdressen och då dagens planer sprack så blir det nog ett gäng filmer att stirra på istället.  

Som fortsättning på förra inlägget, så var jag ju bara tvungen att leta fram gamla bilder på familjens pälsbollar på underliga platser...  

Klicka på bild för större format! 

	En suddig bild på två små håriga troll!  Tror inte riktigt att den röda fick plats i sin skål :)
-"Jag är redo för en svamptur", tror jag denna lillaröda kisse skulle sagt om han kunde prata.
	-"En koktkatt med bröd, tack"

Sista bilden är på vår första katta Sussie.

Fortfarande tycker jag att hon är den vackraste katt vi haft och om jag skulle stöta på en liknande kattunge, skulle jag ta hem henne... 

Pälsbollar på bordet är inget som jag uppskattar, speciellt inte när man sitter och äter... 

Boris vill alltid sitta i mitt knä. Var jag än är, så ska han sitta i mitt knä. Han står bredvid mig och skriker tills jag klappar på knät och han har tillåtelse att hoppa upp.  Speciellt när jag sitter vid köksbordet är han en riktig knäkatt och ska ligga i mitt knä, med huvudet på bordet och spinna medan jag klappar honom.

I bland är han lite väl snabb med hoppandet och kommer upp till mig utan min tillåtelse, då puttas han raskt ner på andra sidan. I dag kom han med väldig fart upp i mitt knä och jag var inte det minsta beredd. Hade jag varit lite snabbare så hade jag kanske undvikit att få nosspår i broccoligratängen., men det fick jag just i kväll och Boris fick veta att broccoli inte är god kattmat :)  

Just katter i maten får mig att osökt tänka på en händelse för lääänge sedan, då vår första katt Sussie, fortfarande levde.

Med en Cockerspaniel som älskade kattmat och tömde deras skålar snabbt så fort tillfälle fanns, så fick katterna mat på bänken.

Detta gjorde att de troligen trodde att det var fritt att gå på alla ytor ovan golv, så även bordet, även om jag försökte hålla katterna borta från matbordet, så fanns det ofta fotspår på matbordet och hårtussar som avslöjade att en katt vandrat förbi.

En sommardag skulle vi ha gäster och jag hade fått i uppdrag att göra smörgåstårtan. Jag hade kommit till garneringen när gästerna kom och jag blev lämnad ensam i köket, medan mamma välkomnade dem på trappan. Eller snarare jag och katten var ensamma i köket, att Sussie var inne hade jag ingen aning om, inte förren hon stod i tårtan...

Jag vet att jag fortfarande höll i "Slickepotten" och bredde smet över tårtan, när kattan kom från ingenstans och landade mitt i tårtan med alla fyra fötter!

Stelare katt har jag aldrig sett någongång och jag vet inte vem av oss som blev mest förvånad, hon eller jag!

Raskt släppte jag verktyget, greppade katten om magen och släppte ner henne på golvet.

Var dessa skitiga kattfötter varit någonstans ville jag inte tänka på och tid/ingredienser till ny tårta fanns inte heller, så det var bara att  "skotta igen" de fyra hålen efter tassarna, leta efter förrymda katthår, låssas som ingenting och servera den med ett leende...

Den enda som viste om den ovälkommna ingrediensen var jag och kattan och hon skvallrade inte. 

och jag blir ledig :-) Inte en hel vecka som min kropp egentligen behöver, men jag är glad åt min lediga fredag. Nu är frågan vad jag ska hitta på.
Funderar på att hopoa på en båt och ta mig ut i skärgården...
Men har även en längtan ner till Grisslehamn. Stirra på havet, köpa färsk firre, ligga på en klippa... Helt enkelt en dag att bara vara.

Att äta en smörgås under 20 minuter på en 10 minuters rast är i princip omöjligt. ..

:-)