Jag är trött!

Hur mycket jag än sover så är jag fortfarande lika trött när jag vaknar som när jag somnade.

Numera har jag inga problem med att somna. I bland har jag inte ens något minne av att jag tagit mig till sängen, men det måsta jag på något sätt gjort eftersom det är där jag vaknar... Många timmar efter planerad väckning.  

Natten till söndagen sov jag 12 timmar i sträck och jag som i vanliga fall bara behöver 8 timmar, inser att det är något som inte står rätt till.

hela tiden en trötthet som ligger över mig. orkar inte längre tänka framåt, har nog med att försöka hålla mig vaken i nutid.   

Känner mig som 109 år gammal. Ständigt slut i kroppen, seg i hjärnan och gäspig redan vid middagstid.

Dagens höjdpunkt är när jag "får" stänga av teven på kvällarna.

Jag hoppas att denna trötthet går över, för som det känns nu är jag inget kul sällskap för någon.

Jag har vänner som jag önskar jag hade ork att träffa, men inte ens för de närmaste finns orken för stunden. Sorgligt men sant, så försummar jag mina vänner!

Vill skicka sms och höra hur det mås. Men vetskapen att svar kommer och jag då måste svara på det gör att jag drar ut på messandet... Jag skjuter upp det till en dag då jag inte är fullt så slut.

Att ta en lunch med gänget är höjdpunkterna o månaden, men plötsligt så känns det bara jobbigt. Att sitta ett par timmar, skratta, prata och vara trevlig tar så mycket av den energi som jag för stunden måsta använda till annat. 

Jag älskar mina vänner och jag behöver dem/er i mitt liv, men när varje minut av sällskap förbrukar energi som egentligen inte existerar, då är livet inte längre kul.   

Jag önskar att den dag kommer då orken finns att njuta. Då inte tröttheten styr mina dagar och jag kan vara så trevlig och sällskaplig som jag (kanske) egentligen är. Men fram till dess så gäspar jag mig fram och hoppas att mina vänner finns kvar när jag vaknar.

I går fick jag då äntligen ändan ur vagnen och dumpade datorn hos brorsan.

Så kanske jag inom en snar framtid kan få den att fungera, eller i allafall en chans att ta mig ut på nätet utan större problem.

Håll tummarna!!

Eftersom brorsan jobbade så mötte jag upp honom utanför hans jobb, en promenad genom stan med en dator i storlek jumbo över axelnoch ett par skor på fötterna som kunde varit mer ingångna.

Köpte nya kängor i förra veckan. I affären så passade de kanon på fötterna, även om jag tvekade över bredden på kängorna, så köpte jag dem.

Med tanke på att jag har världens bredaste fötter och inte kan gå i annat än väldigt breda jympadojjor, så är sko köp inte mitt favoritnöje.

Men förra veckan så köpte jag alltså nya kängor.  Var ute med dem i torsdags och insåg att de kunde ju varit lite bredare och därförgjorde något ont, men eftersom de är nya så går de ut sig... 

I går var jag ute en timme med dem och knatade. När jag kom hem så hittade jag två enorma skavsår på hälarna i storlek 50-öring. Mysigt och inte den minsta smärta (hahaha).

Så medan hälarna läker så är det de gamla skorna som gäller och även om det gör ont, så överlever jag.

Sitter åter på biblioteket och skriver. Fick inte datorn fxad i måndags som jag hoppades eftersom min bror likt björnen  gick i ide. Men han lovade att kolla den i morgon. Så den som lever på hoppet får se :D

På ett sätt så känns det ganska skönt att inte ha internet hemma.

Jag har liksom ingen anledning till att sitta framför datorn varje vaken minut. Inte för att jag den sista tiden varit ute på nätet så väldigt mycket, men än mindre nu de sista dagarna.

Hade ett möte nere på stan i dag, ett möte som var possitivt på alla sätt och trots mina farhågor så är hjärnan väldigt lugn efter det mötet.

Nu ska jag fortsätta min promenad hemmåt.

Må gott!

kan det gå fel så nog sjutton går det åt skogen!

Satt i går och skrev ett inlägg, när jag plötsligt inte hade någon kontakt med nätet.

2 fulla A4 sidor var bara putsborta. A

tt påstå att jag blev glad är en enorm lögn!! kämpade i evigheter för att få till ett inlägg och det är bara försvunnet...

Eftersom min uppkoppling spökat lite väl ofta den senaste tiden så beslöt jag mig för att installera om uppkopplingen och enligt den lilla boken jag fick med när jag startade abbonemanget så skulle det vara sååååå lätt.

Sagt och gjort! Internet försvann från burken och sedan började det roliga att få in skiten i datorn igen. I fem timmar satt jag och kämpade med fanstyget utan att lyckas. Det påstås på en  liten larvig skylt som kommer upp att jag saknar något program i datorn som gör att jag inte kan installera internet...

Eftersom hela dataspråket är ett okänt språk för mig så kommer jag att kasta över hela datorn till brorsan på måndag så han får fixa den åt mig. 

Mina förhoppningar är att få tillbaka en dator med internet, som inte låter som en misshandlad volvo och som går lite snabbare än en dopad snigel.

Men tillsvidare så bokar jag plats på biblioteket och deras datorer!

Tjingeling!!   

Låg och slötittade på galan till förmån för det jordbävningsdrabbade Haiti. 

Plötsligt hördes denna låt som direkt fick hjärnan att vakna till! 

Har en ny favoritlåt! 

Nämnde i ett tidigare inlägg  (föll för reklamen) att jag bokat ett möte på Norrtälje Träningscenter. 

Klockan 11 var jag på plats för ett samtal och intresset blev högre och högre från min sida för varje minut som passerade. 

Måste erkänna att de lagt upp det bra! Först samtal, sedan visning av lokalerna, sedan samtal igen om målsättningar och lite annat och sist kommer summan på vad kalaset kommer att gå på...  

Jag vill verkligen!

Jag tror att både träningssättet och upplägget är något som passar mig. Men även det faktum att det inte är överbefolkat av tunna och hyperaktiva sportfånar vart man än fäster blicken är något som jag gillar.

Men samtidigt så är det en ekonomisk fråga! På sikt så är det ingen stor summa och om jag dessutom får en bättre livskvalitet på alla sätt, så är det en summa stor som en droppe i Medelhavet. Men...

Anledningen till att jag just nu vill börja gå på gym igen är att jag behöver röra på mig och dessutom behöver någon som lockar mig utanför dörren.  

Att ta promenader är något jag gillar, låta tankarna flyga och bara njuta av naturen. Men vintern är inte min favoritårstid gällande dessa promenader. Det är kallt, det är halt, det är dessutom vidrigt mörkt.

Jag vill slippa stöta på ilskna skidåkare för att jag av misstag knatat runt i skidspåret på elljusspåret. Jag vill kunna ta ut stegen ordentligt när jag går och inte som nu mer hasa fram i fara att annars halka omkull och slå ihjäl mig.

Jag vill kunna ha hög musik i lurarna att hålla takten med, men jag vill samtidigt kunna höra om någon kommer upp bakom mig med avsikt att "köra" om eller annat. Jag vet att jag är en harpanna, men jag känner mig inte säker när jag är ute ensam.  

Ett tag var vi ett gäng som gick. Det var kul, trevligt och samtidigt nyttigt. Kunna umgås samtidigt som jag gör något nyttigt och även att ha pressen på sig att komma ut eftersom jag inte vill vara den som sviker gänget...

Det var inte jag som svek gänget, en efter en droppade folk av och tillslut var det bara jag kvar.  

Vännerna jag gick med har fullt upp med sina egna liv och jag har tröttnat på att vara den som tjatar och försöker övertala till gemensam promenad. 

Jag tror med andra ord att gymmet kan vara bra för mig! Träna på tider som passar mig, inomhus utan snöstormar som hotar träningen och inga vänner att behöva vara beroende av. Att dessutom ha en personlig tränare är ett plus i kanten. Men som sagt så kostar det lite mer än jag kan undvara för stunden. 

Visst squaredansen kostar också en del pengar och även det intresset är en sak som diskuteras flitigt mellan mina två hjärnhalvor.

Ska jag fortsätta eller hoppa av?! 

Ska sätta mig ner en kväll och verkligen fundera på saken eftersom det är en kurs som mamma hittills betalat åt mig, men nu när medlemsavgiften blev högre än jag räknat med så...  

Jag vet inte!

Dansen är billigare än träningcenter, men dansen är en gång i veckan och även om det är ett bra tempo på träningen så ger det inte så mycket i motions syfte som jag hade önskat. Med andra ord så tror jag att jag kommer att vara mer nöjd med mig själv när jag slut i kroppen kommer hem efter ett par timmar på gymmet än när jag kommer hem från squaredansen och bara är lite behagligt varm.

Även om dansen är kul med trevliga människor, härlig musik, en otrolig gemenskap och medlemsfester (som kostar extra)  så känner jag inte samma glöd som förra terminen. Intresset har svalnat för dansen men samtidigt så vill jag inte släppa den helt.

Men ekonomiskt så... 

Som sagt så pågår en kamp mellan viljan och förnuftet inom mig.

Fortsättning följer med andra ord! 

Mitt liv består av murar!

Höga och hårda tegelmurar, omöjliga att klättra över och för långa för att kunna gå runt dem.

Enda alternativet att ta sig till andra sidan är att riva muren med en sten i taget. Putta, hugga och pressa tills stenen är lös och går att lyft ner. Sten för sten plockas bort och när den är lagom hög för att kika över och man inser att man snart kan klättra över, så ser man att bara metern bortom muren reser sig nästa mur. 

Man är snart över men chansen att njuta av bedriften kan inte infinna sig, för ytterligare en mur finns att ta sig över. 

Man hoppas att denna mur ska vara den sista. Man hoppas att man snart kan sätta sig ner och vila, njuta av naturen runt omkring utan att ha murar i vägen som stör utsikten... Men man anar redan innan, att ytterligare en mur står beredd att plockas ner och efter den ytterligare en mur... 

Muren är metafor för mitt liv!  

Så fort ett problem är avklarat så dyker nästa upp och tar vid... 

Jag vet inte längre hur det känns att ha lugna dagar där himlen är blå, jag kan sitta i en solstol och bara njuta av livet, utan bekymmer eller problem. Varje vaken minut ligger oron och gror inom mig. Kan inte slappna av för att somna och när jag väl gör det jagas jag i drömmarna av monster och jag vaknar kallsvettig.

Jag är alltid trött, alltid på dåligt humör och i hjärnan snurrar den ständiga frågan, hur i helvete jag ska lyckas riva muren utan att en ny dyker upp...

Jag har vant mig vid murarna och en lärare sa en gång att jag inte fick tänka på på dem som murar utan som möjligheter och istället för att se dem som oövervinnliga skulle jag försöka ta lärdom ifrån dem istället.

Hur?!

De är murar! De stoppar upp mitt liv och får mig att slita livet ur mig för att komma vidare, komma framåt.

Muren som jag för stunden försöker hacka i småbitar heter Försäkringskassan! Hela dagen har jag suttit i telefonen med dem och den ena efter den andra säger samma saker till mig, tyvärr pratar de icke svenska så jag fattar inte ett ord av deras prat... 

I receptet på röran ska det i allafall finnas en blankett för mig att fylla i och skicka tillbaka. Detta lilla papper ska enligt dem ha skickats till mig i början på året.

Ingen underskrift till dem= inga pengar till mig!

Mycket lätt att förstå, eller hur!?

Problemet är bara att jag inte har fått något brev från FK, således har jag inget att skriva under och skicka tillbaka och därför sitter jag utan pengar...  

och eftersom jag får hyran betald av Socialen så sitter jag även i skiten där! 

För att få social bidrag måste jag visa upp månadens "lön" från Försäkringskassan, så jag får rätt lilla summa från soc, men eftersom jag inte fått från FK denna månad så finns det inget att visa upp för soc!!!  

Springer runt i en förbenad rondell och varje avfart visar enkelriktat!

För varje varv blir jag än mer desperat och än mer snurrig...     

Inga pengar från FK= inga betalda räkningar och ett skrikande kylskåp! 

Inga pengar från Soc= Inga pengar till hyran!

Jag är mer än fattig, jag tömmer frysen på de sista fiskpinnarna och jag är snart även bostadslös. Förutom det så är humöret på botten eftersom det enda jag kan tänka på är hur jag ska klara av att överleva denna månad! 

Om  jag får en kommentar till mitt inlägg var svarar jag då på detta?? 

Det här är en fråga som jag säkert ställt tidigare, men jag funderar fortfarande över den och hoppas på bra förslag från bloggvärlden. 

Ska jag svara som kommentar på min egen blogg eller ska jag gå till personens blogg och svara eller ska jag meddela personen att jag svarat på min blogg eller...  

Som kanske anas så är förvirringen stor. 

Hur gör ni? 

Hoppas ni att den okända läsaren ska återkomma till er blogg för att läsa svaret, eller vad?