Jag har aldrig varit speciellt orolig att gå ute när det varit mörkt. Visst en fungerande ficklampa, är alltid trevligt sällskap, men när ögonen väl vant sig vid mörkret så har det varit ganska skönt.
På landet har man vetat att det som knakar bredvid en kanske är ett rådjur, en hare eller möjligen en grävling. Men man visste att djuren var mer rädd för människan och därför var jag aldrig riktigt rädd för mörkret.

När jag flyttade till Norrtälje visste jag att människan var det farligaste djuret och plötsligt var jag rädd för mörkret. Trots tända lampor på vägar och upplyst motionsspår så fanns det farliga saker som kunde gömma sig i mörkret och de gick på två ben. I en stad där det aldrig är helt tyst, mörkret aldrig helt kompakt och människor syns bakom upplysta fönster, är jag orolig att lämna lyan efter mörkrets inbrott.

I dag fastnade jag framför serien "Grimm" (en serie om det övernaturliga och väsen som har människoform...)och jag kom inte ut förrän närmare solnedgången.
Mörkret kom smygande och medan jag gick in mellan hästhagen till elljusspåret började lamporna på spåret att blinka.
Helt ensam ute i naturen, med lampor glappande som värsta skräckfilmsscenen och jag knatade på med hög musik i öronen.
Okej, jag stängde av musiken när jag insåg att jag var ganska själv ute i naturreservatet m eklunden och gravkullen strax bredvid mig och lååååånga skuggor från träden i snön. Snurrade några varv och såg att stigen inte hade några lampor alls, inte ett ljud hördes och inte ens en hundägare var synlig.
För mörkt för att människor skulle ta kvällspromenad och för ljust för att allt skulle ligga i nattsvart mörker.
Helt enkelt den tid när vem som helst skulle kunna gömma dig i skuggorna och hoppa fram...
Med skräckfilmer i hjärnan, tystnaden omkring mig och nyss avslutat att Grimm avsnitt med blodsugande monster och spetsiga tänder så var min fantasi lite mer på alerten än den brukar.
Plötsligt stannade hjärtat när hastiga och snabba andetag hördes bakom mig.
Snabbt snurrade jag runt och en svart figur kom rusande emot mig...

Jag känner mig alltid som en vandrande julgran när jag är ute i mörkret. Jag har reflexer i varje ficka, och lampor som lyser och blinkar överallt. Vare sig det är mima "träningskläder" eller vardagskläder, så vill jag synas och slippa bli överkörd.
Joggare som sprang ifatt mig i mörkret och passerade mig i rasande fart var helt svartklädd och kunde likväl varit en skugga som en semestrande ninja, för hela skuggan var kolsvart och gick knappt att urskilja mellan träden.

Jag går hellre i mörkret längst med en landsväg med bara tät skog vid sidorna än promenad i skymning där människor finns.

Lördag och sovmorgon. Gårkvällen blev sen då jag började på en liten tröja och inte ville sluta. Så kul att sticka när man ser resultaten efter bara någon timme...
I dag har det varit en hög m filmer och stickning innan tvättstugan och en promenad.
Närmare -7°c och aningens kyligt, men fortfarande skönt, då det inte blåser det minsta utomhus.

Som de flesta kvällar har jag sällskap i soffan av min randiga sambo Zasso.
Liten, spinnande, varm och den som självklart ska ägnas mest tid åt.

Fredag och arbetsveckan är avslutad för denna gång.
Fattig som en kyrkråtta och med ett par dagar kvar till lön "rånade" jag spargrisen och bjöd mig själv på lunch uppe på "Chop chop".
Man behöver lite uppmuntran ibland när livet rullar i nedförsbacke och är man i trevligt sällskap så kan även humöret öka.

Solen strålar ca -7° och heeeeelt vindstilla. Underbart att vara ute och så här borde alla vinterdagar vara. ?
Nu återvänder jag till soffan, vinglaset och en påbörjad tröja till liten brorson.
Vi får se vad vinet tillför i stickandet, kan kanske bli spännande färgkombinationer

I dag är det torsdag och tanken var att starta juntan igen, efter juluppehållet.
Sitta ett par timmar i trevligt sällskap, ta en fika och slutföra årets första "Pippitröja". Men som alltid händer saker och jag sitter istället i pyjamasen i soffan hemma och dränker mina elaka tankar och tycken i kaffe
?
Bättre lycka nästa torsdag och då hoppas jag att vi kommer in i lokalen utan problem.

Snöat hela natten och en stund innan väckarklockan skulle ringa körde plogtraktorn in på gården. Timmen senare fanns inget spår efter hans plogade.
Att ploga när det snöar måste vara som att vara lokalvårdare. Finns liksom inga bevis på att man varit där och jobbat...
:-D

I dag är det både storm utanför huset och inne i kroppen. Blåste rejält när jag hasade till jobbet i morse. I närheten av personalingången snurrade världen till och väl inne i skrubben rasade jag ner på golvet. Rummet snurrade och droppar rann på ryggen. När benen kunde bära mig gick jag upp till köket och käkade sockerflingor direkt ur kartongen medan händerna skakade som asplöv. Blev att knata hem igen och väl där rasade jag ner i soffan och sov fyra timmar. Tror att det måste varit sockerfall och det var länge sedan jag hade ett så kraftigt fall. Blir till att ha socker tillsammans med astmasprayen och värkpiller i jackan när jag är ute och går.

När jag vaknade höll världen på att bäddas in i vitt. Tror att vintern tillslut kommit och denna gång hörs dess ankomst :-)

Kan nog säga att jag i princip lever på kaffe och går alltid runt m en kopp i handen, men mitt "missbruk" blev större när jag fick en "Tassimo" av min syster i julklapp.
Det finns såååå många olika sorter och smaker att prova och helst alla på samma dag.
Att min ekonomi kraschar denna månad skyller jag på Tassemo och alla kaffekapslar som jag mååååste ha hemma :-)

Tittat på film och bara varit. Inget smärtstillande i kroppen under dagen men fortfarande med handledsskyddet på och jag tycker den mår bättre. Jag kommer nog fortsätta att ha skyddet på under arbetstid och se hur det funkar...