Efter veckor som i stortsett bestått av soffa, stickning och jobb, så protesterar både våg och kläder till mitt förfall.
I dag har jag tagit min första PW på flera månader.

Jag måste komma igång igen och åter få in vanan att ta dagliga promenader...

I går blev "Pippitröja eller fiskartröjan som den egentligen heter som min bror beställt slutligen klar.
Andra försöket till bror, blev om inte bättre än förra, så i allafall bättre i storlek :-)
Den förra blev mer en liten M än den L som han ville ha, dvs något stort och mysigt att krypa in i medan hösten blåser.

Om jag ska göra en liknande till mig, så blir nog storleken nästan samma.
Blev i allafall enormt nöjd med resultatet och hoppas bror är det också.

Torsdagen 29/ 6 och slutet av min lilla semestervecka började med att jag hoppade på bussen till Hallstavik för att tillsammans med Lotta åka till ”Röda ladan” och kolla på garn. Det skulle vara ett paradis för garnälskare och jag har länge velat åka dit. Inte för att jag behöver något garn, då jag har mer garn än tid att göra av med dem. Men garn är alltid garn och många planer på olika plagg finns det i min lilla arbetande hjärna. Hittade lite garn som jag pga priset inte kunde låta ligga kvar i korgen utan de fick följa med mig hem.

Vi körde även förbi en affär med 300 olika sorters lösgodis och som den sockergris jag är, så kom jag inte därifrån så tomhänt som jag tänkt mig. Trots värme och stor sol så överlevde chokladen resan hem till Norrtälje.

När vi ändå var i närheten av Thuns och Faringe så passade vi på att äta en bit där och även springa igenom butiken en snabbis. Inte för att jag varit på Thuns så ofta genom åren, men jag minns den som en lågprisaffär med väldigt billiga saker och kläder som inte gick att hitta någon annanstans, så är det kanske inte riktigt längre och jag kom därifrån med en regnbågsfärgad mugg och ett paket våtservetter.

Längst med vägen till ladan hade vi åkt förbi en skylt som pekade ut ett fornminne. Eftersom även Lotta är intresserad av historia och inte hade så väldigt bråttom hem så körde vi in på den lilla smala grusvägen för att se var vi hamnade. Rätt ut i spenaten gick vår färd och långa sträckor längst med vägen var Naturreservat och känslan av att köra runt i John Bauers ”Tomtar och Troll” var stor.
Hänglav på träden, stora mossklädda stenblock i dikena och jag bara väntade på att skymta ett troll kika fram bakom en tallstam.

Åtta kilometer in i skogen låg det lilla bruksamhället Bennobol som där det tillverkades tackjärn från 1680- talet till 1884. Därefter användes vattenkraften till att driva en såg som var i bruk ända fram till 1917. Bennebol tillhörde Hargs bruk, där järnet förädlades.
Vi valde dock att fortsätta ytterligare två kilometer till nästa lilla samhälle och ta en närmare titt på Bennebol på vägen tillbaka.

Vällnora bruk var i gång från 1680-talet till år 1890 och tillhörde Rånäs bruk där tackjärnet från Vällnora förädlades.

Bägge dessa små bruksorter, mitt ute i ingenstans (var utan mobilnät på vissa platser) hade fortfarande vackra fortfarande vita arbetarbostäder och större byggnader som användes som lager och som stall, längst med något som en gång i tiden varit en huvudgata. Även om de flesta husen på bägge platserna var från början av 1800-talet så var det lätt att se alla tidigare fötter som gått där jag och Lotta knatade fram. Historien fanns i varje fönster vi passerade och länge sedan döda röster kunde höras i fläktande vindar som rörde sig runt oss medan vi stod vid pelarna tillhörande en raserad byggnad och tittade ner på husen nedanför oss. Var inte svårt att föreställa sig livet, folket och ljuden från ett bruk där nu bara tystnaden hördes.

Många bilder blev det och jag var mer än trött när jag kom hem den kvällen.
Tack Lotta för en fantastisk dag!!     

(klicka på bild för större foto!) 

För någon vecka sedan sprack mina favorit jeans i grenen och även om.jag skulle kunna påstå att de är välanvända, så räcker nog inte den förklaringen.

Fem år efter op och fortfarande tror jag att jag fortfarande som i början kan äta allt och ändå gå ner i vikt. Jag försökte lura mig själv att tro att jag kunde fortsätta leva i den drömmen. Men verkligheten är här och uppvaknandet blev aningens brutalt, när jag i går ställde mig på vågen.
Om jag inte börjar kämpa och en gång för alla tar itu med mitt beteende, så är jag snart tillbaka på min utgångspunkt 100+.?

Nu är det slut på småätandet, försöka klara av sockersuget och sluta att unna mig godsaker som jag "förtjänar" av underliga anledningar som inte ens är logiska i min trasiga hjärna.
Japp, "Riktig" mjölk m en hinna av grädde flytande på ytan ÄR godare än lättmjölk i kaffet. Vispgrädde i sås och grytor ÄR godare än mjölk och vanligt smör med en tjock ostskivor på vitt formbröd är sååååå mycket godare än leverpastej på knäckebröd.

Vågen ljuger inte och inte heller min garderob där storlekarna plötsligt blivit trängre...
Jag måste ta itu med problemet nu, innan det blir för stort.
För egentligen finns inget annat att skylla på än ren och skär lathet från min sida.
En trasig hand som fortfarande gör ont gör att jag drar mig från att skala potatis, lök och skära saker. Men tar jag mig tid så är hemlagat i alla dess former bättre och nyttigare än frallor och tea till middag...

I dag blev det lite rensning av frysen där jag hittade kycklingfilé och ett paket med fyra stycken små potatisgratängen.
Potatisgratängen åkte in i ugnen på 200° i ca halvtimmen och medan den tinade upp där så tärnade jag kycklingfiléer i små bitar.
Jag kastade ner dessa i en varm panna där redan smör och en hackad gullök fräste med salt, peppar, chilipulver och aningens paprikapulver. Lade även ner en buljongtärning som fick smälta.
När kycklingen var genomvarm så hände jag ner matlagningsgrädde (kort datum och köpt i går för 5:-, i bland har jag tur :-)) och en slutt creme fraiche chili och paprika.
Medan det vändes så hackade jag en röd och mycket trött paprika samt öppnade en burk m majs.

Det puttrade på fint på spisen medan potatisen blev färdig i ugnen.
Det blev otroligt gott och gick väldigt snabbt att göra.
Blev även ett par matlådor :-)

Efter veckor i samma lunk och oinspirerande tillvaro så har "Tallugglan" varit mer eller mindre varit lagd på is.

Men i och med att sommaren är här så är dagarna längre och det händer lite mer att skriva om, så nu blir det lite uppdateringar av min första semestervecka som jag hade förra veckan.
Nästa semester har jag i september och den blev färdigplanerad under dagens lunch :-)
Hotell och flyg är bokade och min spargris är aningens mager :-)
Men mer om det en annan gång :-D

I går var jag i Hallstavik och firade Erica som kämpat färdigt i skolan och nu hoppar vidare till det vuxna livet.

Att jag är bjuden har jag vetat ett tag, men på något sätt lyckats glömma (hur det nu är möjligt). Så i tisdagskväll slog det mig att jag inte köpt något alls till Erica och en student ska firas.
Hjärnan står still, inte en enda idé att spinna på. Surfade runt och letade, men såååå svårt. Messade mamma Lotta som inte gav direkt svar på min fråga och messade därefter Erica och inte heller hon fick mig att bli klokare.

Tillslut föll valet på glas.
Jag fick själv glas i studentpresent, älskar dem väldigt mycket och kollar alltid efter flera. Så in på Cervera och kolla utbud.
Tre olika serier fastnade jag för.
Ulrica Hydman vallien, Sarah Woodrow och Carolina Gynning.
En bildkonstnär som syrran älskar, en ny stjärna och vars glas jag föll för och en tredje som är stor på olika fb sidor men som inte riktigt är min smak.
Tänkte att glas av alla dessa är perfekta samlingsglas och det finns en uppsjö av dem till en inte alltför stor peng...
Skickade mina förslag till moder Lotta och fick tummen upp tillbaka.

Väl inne på Cervera var valet enklare. Hydman Vallien fanns inte inne, Woodrow var i stortsett slutsålt, så det blev Gynning.
Plockade även med en broschyr på de alternativ som finns och även en text som förklarar bilden på glaset.
Gillar idéen att det inte bara är en färgglad bild, utan att bilden är tolkad med en text.
Att det stod typ 9 ungdomar och trängdes vid samma monter i jakt på sina Gynningslas, visade att jag trots mina 42 år kanske inte är helt mossig och ute :-)

Erica blev jätteglad över glasen och det är huvudsaken.

Tack Lotta och Erica för en trevlig eftermiddag och en supergod smörgåstårta i trevligt sällskap!

När det känns som om allt jag säger och gör feltolkas eller misstolkas är det mindre kul. Man (bör läsas "jag" :-)) tänker igenom orden, skriver ner dem, redigerar. Drar ifrån och lägger till och övar även på ordföljden och hur meningarna kan tolkas.
Man tycker man gjort rätt. Allt är kristallklart, lagom långt och det går inte att missa innebörden i texten (enligt mig i allafall). Inget svammel utan bara rakt och ärligt....
Ändå kommer svaren tillbaka, hårda, elaka och sarkastiska. Låtsas inte bry mig, fortsätter gå med ett leende på läpparna och ett svart hjärta. Lägger lock på känslorna och låter tiden läka orden, såren och viljan att slå en kavel i deras huvuden. Jag går vidare men...

Sorgen att inte bli förstådd, oviljan att behöva förklara sig ytterligare och känslan att krossas ytterligare.
Att behöva förklara varför .
Att upprepa orden som ekat i ens hjärna under en längre tid.
Att något som är självklart ens behöver förklaras är ett stort misslyckande i sig.
Det borde räcka med ett "tack och hej" eller "Nu får nästa ta över...", Nu har ni haft ert roliga, hata någon annan en stund..."
Men istället ska det ges så dåligt samvete det bara går och ett större hål i själen som tar än längre tid att läkas.
En del av det sagda kan aldrig tas tillbaka och vissa ord kan inte sopas under mattan. Vissa saker kan jag bara inte glömma, ens om jag verkligen försöker...
Kanske gjorde jag rätt, eller kanske kunde jag gjort annorlunda men jag gjorde det som var rätt för mig och det är det som är viktigast för mig. Jag tog tag i en av de saker som gjorde mig sjuk. Jag ändrade på vissa saker, plockade bort annat och valde att sätta mig främst.
Skulden var min, orklösheten var min, valet var mitt och känslan av att bara vara ett stort och sorgligt misslyckande var och är min.

Jag vandrar fortfarande runt med känslan av hopplöshet, okunskap och förlorande. Att inget duger, att jag inget är och att det kvittar.
Känslan av att vara en stor förlorare utan värde...
Att då under en vecka från tre olika håll i tre olika sammanhang få höra att jag har bra smak. Är som honung i en sjuk hals.
Att veta att någon tycker jag gjort bra val, att jag har fått någon positiv egenskap berättad för mig en start.
Långsamt håller jag på att läka igen och hitta tillbaka till någon som jag stundtals skymtar i skuggorna. Alla de skuldkänslorna jag går runt med försöker jag väja för, försöker se det positiva bland alla tistlar och försöker finna det fina i tillvaron.
Fortfarande snurrar svarta tankar och känslor runt inom mig och jag kämpar dagligen med att finna det glada.
Att bryta samman och skrika är stundtals lättare än att njuta av solen och älska livet.