I dag är det 5 år sedan jag skrev på kontraktet och blev anställd. Redan mellandagarna året innan började jag min provanställning men det skulle dröja till 5 mars innan anställningskontraktet var påskrivet och jag kunde slappna av.
Jag gick från att vara en arbetslös socialbidragstagare till någon med riktig lön och anledning att gå upp på morgonen.

Att bli en "Samhallsanställd" var väll inte riktigt min dröm, men det var ett jobb och jag fick en lön. Dessutom var det en chans att få min hjärna att bli frisk och en start på att komma ut på den verkliga arbetsmarknaden.
Vissa dagar var super, andra dagar var... mindre bra. Vissa personer visade sig vara mer sjuka än jag trodde och visade sjukdomar som jag bara stött på i psykologiböckerna och som gjorde mig osäker, förbenad, orolig och trött.
En person vars position gjorde att jag borde lita på hen, men som pga manipulation gjorde att jag bara var en liten fjäder i vinden och for hit och dit utan chans att förstå vad som hände.

Efter en tur ut i verkligheten och ett riktigt jobb under ca 6 månader, så hamnade jag återigen på Samhall. Mycket mitt eget val då världen utanför var mer krävande och tuffare än jag klarade. Min hjärna var inte tillräckligt frisk för att klara kraven och stressen att passa in och funka var inte på min sida och det jag tränat upp förstördes snabbt.
Jag funderade på att säga upp mig, men innan jag fattade det beslutet så blev det "omorganiseringen" och jag blev uppsagd.
Efter några dagars semester så var jag tillbaka på Samhall och började om igen.
Efter lite förvirring om var jag skulle vara någonstans, passade in och överleva. Att vara lokalvårdare på en tvätt med massor av damm som virvlar i luften är ingen bra miljö om man är dammallergiker :-).
Men jag överlevde den lilla tiden på tvätten i väntan på min nuvarande plats på mitt nuvarande objekt.

Sedan ca 1 1/2år tillbaka är jag på min drömplats. Även om drömjobbet fortfarande inte är att bara lokalvårdare, så trivs jag där jag är.
Jag har chefer som lyssnar och förstår min problematik. Personer som ger mig chans att tillfriskna i mitt egna tempo med dagar som jag själv lägger upp scheman på och med timmar som jag själv bestämmer över. Jag har ett jobb där jag i stortsett är min egen chef och så länge jag gör mitt jobb så får jag vara ensam och ta dagen i min egna takt.

För de flesta skulle nog mitt objekt vara en mardröm, eftersom man är ensam lokalvårdare och dagen består av eget jobb, tystnad och väldigt många tankar hinner jag med under passen. Även ljudböckerna har blivit många och en massa musik har gåtts igenom, men det passar mig. Jag trivs i ensamhet, är lite av en ensamvarg och jag firar i dag 5 år som lokalvårdare.

I strax över ett år har min grårandiga "bebis" Zasso varit ensam boss i lyan. Han har stundtals varit som ett tuggummi på mig och reglerna har nog inte alltid följts så hårt, speciellt inte sedan armen bröts, orken och värken hos mig ersatte disciplinen och han tog sig glatt mer frihet.
Viljan att skaffa katt till katten :-) har funnits länge men vad och hur. En liten att själv fostra hade varit kul och väldigt sött, men minnen från Zassos barndom och vänners mardrömshistorier och om ungar mer vilda än tama, envisa katter utan vett men m stor fantasi har gjort att jag insett att en kattunge inte varit det bästa valet för någon :-)
En katt från katthem har varit fundering nummer 2.
Kastrerad, försäkrad, chippad och vaccinerad... Hur har jag kunnat välja EN katt?? Jag hade garanterat kommit hem med flera än bara en tacksam kisse och mått dåligt över valet att välja.
Så i ett år har jag funderat fram och tillbaka. Katt el inte katt. Unge el vuxen osv.
Skönt att bara ha ett monster, billigare att bara ha en sambo men Zasso har ju mer energi än vad jag har och kan utan problem leka dygnet runt utan paus...

När Findus dök upp på en sida och skulle omplaceras, var jag snabbt där.
En nästan 3 årig kastrat av rasen "Russian Blue". Borde vara lagom ung för att fortfarande vara lekfull men tillräckligt gammal för att inte möblera om i fönstret och hänga i gardinerna.
En av få regler jag har är: "Inga katter på bord och bänkar", en regel som Findus typ gäspar åt och totalt ignorerar.
Han är vacker som sjutton, päls som sammet och väldigt trevlig i humöret... Dvs när han inte är på riktigt keligt humör och hugger mig i armen :-)
Han och Zasso går bra ihop, men Zasso måste moppsa upp sig och bli tuffare mot liten skit som gärna är framme och biter i Zassos svans, slår honom i huvudet eller ligger på en stol och attackerar ovanifrån. Men annars har de riktigt kul. Jagar varandra, småbrukare och smyger på varandra. Blir det för vilt så söker Zasso skydd hos mig eller i sin klätterställningen som är enda platsen där Findus inte tillåts vara (enligt Zasso).
Allt är m andra ord frid och fröjd, men...

Findus kräver att kattlådan är ren och då menar jag HELT ren, annars sätter han sig på golvet och uträttar sina behov. I förra veckan hette han "Kattkräk" ett par gånger. Han kissade på två stolsdynor (som skulle kastas) och satte sig även i mina fårskinstofflor. Dessa var dock inte påväg att kastas utan snarare på väg till tvättstugan och nu hamnar de där tidigare än planerat.
I morse rensade jag kattlådan fri från kiss och direkt satte sig katten där och bajsade sedan travade han vidare till min säng och kissade!! Mitt i högen m förra veckans rena tvätt och gossebjörnar. Blött högen igenom och även genom täcke, lakan och bäddmadrass...
Istället för en seg och avslappnad lördagsfrukost blev det sanering av säng. Sovrumsdörren är nu stängd, all fd ren tvätt åter i smutskorgen och kl 15 i dag är tvättstugan bokad.
Ska testa m utterligare en kattlåda på toaletten, sedan är all golvyta upptagen och jag får flytta till större. Funkar inte det, så måste jag göra mig av med katten. Jag vill inte de närmaste 15 åren behöva oroa mig för var katten kissar någonstans.
Men försöker m åtgärder först, innan de tuffare besluten tas.

Klockan är strax efter 23 och jag är trött som ett as.
Tröttheten kan dels bero på att jag återgått till jobbet och är uppe i samma timmar som innan sjukskrivningen men kanske framförallt för att psyket pajade förra helgen och ännu inte återhämtat sig ännu. Jag hoppas verkligen att denna helg blir lugnare, jag behöver det.
Ser fram mot en helg eller det skulle nog räcka med bara en dag när jag kan skrota runt i pyjamasen och inte bli störd i min ensamhet. En stund att få vara ifred, lyssna på de egna tankarna och samla kraft...

Ytterligare en lunch på jobbet och jag har så svårt att sitta stilla och bara göra absolut ingenting. Rastlösheten forsar genom kroppen och i ren desperation att få minuterna att gå försöker jag lära mig att vifta på öronen, men gett upp det tidsfördrivet efter oroliga blickar från kollegorna... ?

Jag och min blogg är inte riktigt överens gällande detta m kommentarer. Ena dagen godkänns kommentarer utan min vetskap och plötsligt bara finns de i högerspalten. Andra dagar försvinner mina svar ut i den okända rymden och bara är spårlöst borta. Och ibland funkar allt så klockrent att jag i ren chock stänger ner nätet utan att spara... Jag och teknik är som sagt inte vänner och kommer aldrig att bli överens.
Jag försöker som sagt att kommentera och besvara de kommentarer jag får och gläds åt varje synpunkt. Men, tekniken ogillar mig som sagt och därför svarar jag nu...
:-)

Helena: Gällande "365foton", så kommer jag att delta den dag när hjärnan är med mig. Vill verkligen anta den utmaningen och älskar att fota men just nu är inte rätta tiden och hjärnan är för trasig. Måste prioritera annat... ?
Kim. Jag är glad att ha dig som läsare. Hur mår knät och vad hände? Själv har jag upptäckt att det är AT-läkarna som gör sitt bästa på min vårdcentral. De beställer prover som ingen ordinarie läkare tänkt på, de följer upp fallen (eller i detta fall mig) och även ringer och frågar hur mitt mående är. Att bara skickas hem m alvedon är pinsamt när smärtan är så stor att man funderar på att be akuten amputera den trasiga kroppsdelen. Men det finns alla typer av läkare och vissa har troligen fått sin legitimation i cornflakes paketet.
Min värk har tack och lov börjat avta (eller så har jag vant mig vid det onda)och jag har minskat på Alvedonen och det andra smärtstillandet, men börjar leva normalt igen :-)

Nu ska jag återvända till att rulla tummarna en stund och räkna sekunderna tills helgen startar! Fler svar på kommentarer som mystiskt försvunnit kommer att komma :-)

Eftersom jag haft en hel del arbetstidsförkortningar att ta ut innan sista mars, så är i dag första gången sedan 8 november som jag äter lunch på jobbet. ?

Efter ett par månader i turbulens hoppas jag nu på ett lugnt år framför mig med ordning och reda samt att alla rutinerna kommer igång igen. Jag är trött på bakslag, sjukdomar, is, ettriga människor, missförstånd och allt annat som senaste tiden lagt krokben på mig.
Jag vill nu ha lugn och ro en stund och komma i kapp m livet.
Jag behöver tider som hålls, planering som står fast och folk som håller både käften och sina ord. :-)
Min hjärna är tillräckligt mosig som den är och behöver för stunden inte mer rörighet.


Dagens lunch
Har kommit på att buffén alltid ser godare ut än den är. :-)

Dag 2 av #Blogg100 och ännu är jag med. Vad jag kommer fylla bloggen m de närmaste 98 dagarna återstår att se.

Vad jag förstår så är det viktigaste för att hålla en blogg vid liv, kontakten m läsarna och det är väll en av mina stora brister :-) Älskar att få respons på texterna, men är vidrigt dålig på att återkoppla till läsarna och kommentarerna. Min hjärna räcker inte till för allt som jag vill göra och jag vill verkligen bättra mig. Kanske dessa dagar blir en nystart för både bloggen och för mig. Förbättra blogg, tankar och ämnen.

I dag går startskottet för 2017 års #Blogg100.
Denna utmaning är inne på 6:e året och jag är med för 3:e gången, men aldrig nått ända in i mål med ett inlägg om dagen i 100 dagar.
I år är förutsättningarna för mig än mindre än tidigare år och även om jag inte vill vara allt för pessimistisk, så är nog chansen att få till ett inlägg varje dag liten, men jag testar :-)

Anledningen till min pessimistiska "läggning" är en attans värk i armen, efter en bruten och opererad handled i november. Smärtan vill inte gå över och tröttheten över att jobba, vara glad/trevlig, käka värkpiller och gå runt m smärta gör att min värld inte är kul för stunden och ofta blir jag sittande på en stol och stirrar istället för att göra något vettigt av min tid.

Men vi kör utmaningen ett år till och ser vad som händer. Kanske går min vresighet över längstmed vägen och kanske kan jag få till ett inlägg varje dag.

Nu kör vi!! :-)

Är man på topp så finns det inga hinder i livet och även bakslagen tas med en klackaspark. Man ruskar av sig oron/bekymren, klistrar på leendet igen och travar vidare. Man mår bra och även åska och hagel känns som småsaker som inget gör och inget betyder...
Men är man i en svacka, med lera upp till hakan och man gör sitt bästa för att hålla näsan över vattenytan, behövs det inte så mycket innan lusten att vilja hålla sig flytande avtagit. 

Jag gör just nu mitt bästa för att hålla mig över ytan och det känns som minsta lilla gör att jag tappar fotfästet allt mer.

Vill le, vara positiv och komma tillbaka till den plats där jag vill vara i känslorna, men det funkar liksom inte och allt känns bara så fel!

Just nu, just i kväll vill jag vill fly från allt!

Slippa ansvar, slippa prat, slippa illvilja, slippa skitsnack... bara slippa känna mig som ett stort jäkla oansvarligt misstag som inget rätt gör, inget vet och som är korkad som en kokosnöt!  

Just nu befinner jag mig på en plats där inget jag gör duger, Inget jag är, är tillräckligt bra och vad jag än gör så kunde jag gjort det på annat sätt och så mycket bättre.

Att jag kan lägga 150% på något och göra mitt bästa, men ändå så duger det inte i andras ögon. Jag ser och hör suckarna och de himlande ögonen och jag kan inget för stunden göra för att släppa tankarna och mina negativa känslor.

Just för dagen (eller snarare senaste månaderna) är känslan är att just jag tillåts att "vara med och leka" och vara en del av gemenskapen  är att det inte finns någon annan ledig att göra dessa saker.  
Känslan av att utnyttjas är stark och vetskapen att jag troligen låter mig utnyttjas är större...

Jag trodde allvarligt att jag var fri från dessa tankar och känslor. Att jag lagt ner så mycket pengar och timmar på hjälp att jag slutat att nedvärdera mig själv. Men vissa saker kommer man aldrig ifrån och trasiga själar tar tid att plåstra samman och hela går det aldrig att göra dem. 

I dag är det söndag och helgen har varit intensiv. Snart påbörjas ytterligare en vecka av jobb, ständig värk, negtiva tankar och snurrande oro. vill hoppa av ekorrhjulet, göra något annat och slippa bekymra mig över allt. 

Vill ta ett steg tillbaka, sätta upp händerna och säga: "Jag hoppar av, jag orkar inte längre och hur ni löser problemet, är inte mitt problem! Jag har testat, jag gillade det inte så nu sticker jag..."

Det har blivit ett avbrott i det mesta för stunden. Motivationen till det mesta saknas och jag har blivit ännu mera osocial, men för stunden orkar jag inte engagera mig.

Kan låta taskigt och elakt, men jag behöver ta ett steg tillbaka, försöka få ordning på mig och mina tankar innan jag kan fortsätta...
Om någon söker kontakt så är jag självklart där och ställer upp och det finns vissa saker som ger energi och är andningshål och som jag inte vill eller tänker släppa.

Men att ringa runt och söka fikasällskap eller messa larvigheter m vänner finner jag för stunden bara... Onödigt!
Jag har inte ersatt dessa vardagliga och normalt sett roliga och trevliga aktiviteter m annat, men känslan just för stunden är lite: "Jag skiter i allt och orkar inte bry mig".
Lite... Jag är här om jag behövs, men behövs helst inte.

Jag behöver ork och egentid för att friskna och just nu är jag tillräckligt social på jobbet för att klara/orka vara glad och trevlig utanför arbetets väggar.

Att efter ca 5 månaders frånvaro åter komma ur sängen runt 5 på morgonen är tufft och tar på både psyket och kroppen
Att komma in i rutinerna igen är tufft och att vara tillbaka på jobbet är även det tufft. Att inte heller vara så bra som jag önskar i kroppen är en miss i planeringen och tydligen något jag får leva med en bit framåt.
Äter smärtstillande dygnet runt och vissa kvällar värker armen så pass att jag bara vill skrika rakt ut och jag somnar tillslut med både Alvedon, Oxycodine och attarax i kroppen och hoppas på sömn så hård att jag slipper vakna när det smärtstillande går ur kroppen.
Om värken sitter i om 4-6 veckor så vill min kirurg undersöka anledningen till varför smärtan håller i sig, men fram till dess är det piller i kroppen och en stark önskan att vakna upp smärtfri.
Vissa dagar har jag funderat på att sätta mig på akuten och vägra lämna den förrän något tagit bort smärtan från mig och andra dagar har jag funderat på vilka jag känner som kan dela med sig av sina farligt starka smärtstillande till mig.
Men ännu är det bara funderingar :-)

Jag har i princip ont 24 timmar om dygnet, humöret åker berg och dal bana och min sociala sida har semester.

Jag lägger ner allt för stunden och gör bara det jag måste för att fixa dagarna. Kommer som sagt att bli än mer osocial och otrevlig ett tag, men snart kommer nog den trevliga sidan att återvända och jag kan satsa allt igen på vänner och åter bli sällskaplig.
Jag behöver bara vara ensam ett tag. Behöver få skrika av smärta och försöka läka utan massa "måsten" och uppdrag.