"Ingen mossa växter på den sten som rullar", lyder troligen ett ordspråk och just nu sitter denna sten på balkongen och njuter av solens sista strålar. Lyan "doftar" av Matjessill och dill vilket betyder att jag måste kasta soporna så de tomma sillburkarna slutar sprida sin doft. :-)

Vid denna tid i morgon kommer jag troligen att sova, trött efter en dag i trevligt sällskap och enorm hjärnstress.
Men fortfarande är det bara fredag och dagen har rusat fram.
"Pepparrotssillen" blev klar igår och även äggkokning och potatis till "Gubbröran" fixades i går för att svalna under natten.
I dag blev det typ galopp från jobbet hem. Tvättstuga kl 15, fix i lokalen inför morgondagen och även hinna göra den enorma byttan av "Gubbröra". Även tårtan skulle kastas ihop för att vara redo att garneras m grädde och bär i morgon. Mycket att göra, flygande timmar och en katt som i ren skräck gömde sig av rädsla att komma i vägen för mina stora fötter.

Nu vid 20 är lokalen klar. Hela styrelsen hjälptes åt och samarbetet var 100% så det gick fort och smidigt att få det som vi ville ha det. För att inte utmana ödet allt för mycket, så vill jag inte ta ut något i förskott, men allt känns bra just nu och nerverna är under kontroll.
Även om vår lilla styrelse har trevligt ihop så fanns en önskan från början att fler än bara styrelsen skulle visa intresse och anmäla sig och vi viste av erfarenhet att det skulle kunna vara svårt att dra folk vid första försöket. Men när sluttiden för anmälan närmade sig så började jag allt mer glida ifrån förvåningen och är fortfarande i chock över det intresse som visats.
Vi har i kväll dukat till 30 personer (30 Pers!!!!) och ökat antalet sillburkar så det verkligen ska räcka :-)
Känns så bra att det var anmälningsplikt, annars hade vi stått m skägget i brevlådan och hakorna i golvet i morgon och troligen chockerad stirrat hjälplöst på varandra kl 14 i morgon...

Nu sitter jag som sagt på balkongen m dagens 3:e kopp kaffe och ska snart ut och plocka lite bordsdekorationer med min närmaste medbrotsling :-)

Om man somnar vid 20.30 två dagar i rad är det kanske inte underligt att man plötsligt vaknar halvtimmen INNAN klockan ringer.
Så 4.30 satt jag på balkongen, lyssnade på kajorna och vägens buller... Väldigt rogivande ?

I dag blir det jobb, en eventuell sväng ner på stan och därefter lägga in sill till (otroliga)30 personer!
Det är tydligen över lag svårt att dra folk till möten och annat som har med hyresrättsföreningar att göra. Man planerar årsmöte med fika som räcker för alla de boende i området och lever med hopp om att folk är intresserade om vad som händer i ens område och vill vara med och bestämma vad som sker och vad som bör prioriteras... När mötet öppnas är det en handfull kottar som dykt upp och visar sitt intresse. Visst! Man är överlycklig över de som kommit, men undrar samtidigt varför inte fler är intresserade och hur man ska göra för att locka fler till att engagera sig.

Jag är inne på mitt första år i styrelsen och åkte in på ett halt bananskal. Jag tror inte att jag ensam och med en liten röst kan förändra så jäkla mycket, men jag tror att jag har större chans till förändring om jag visar att jag vill ha en förändring, och det är lättare att få en förändring om man är fler som går samman än om jag bara stå i trappan och muttra med grannarna om hur kalla/varma lägenheterna är, klaga över mögel i tvättstugan och att rabatterna är ovårdade och lekplatserna sunkiga och i vissa fall farliga.
Jag vill som de flesta bo i ett område med bra utu/innemiljö och med stolthet kunna säga att jag älskar mitt område och längtar efter att få tillbringa mina lediga stunder i ett vackert, välskött och trevligt område...
En säker plats för barn och djur och där grannarna inte bara är några man hälsar på om man råkar träffa dem i porten eller öppna lägenhetsdörrarna samtidigt.

Som uppvuxen på landet där alla känner alla och ställer upp vid minsta problem, vare sig det gäller att plocka ner katter från träd eller ringa till anhöriga om ett eventuellt inbrott skett, så vill jag vill se gemenskap i mitt område...
Jag kräver inte att få veta allt om alla, men att i allafall känna igen de som bor i mitt hus är en början och att våga prata med dem man möter på promenaden till soprummet.

I hyresgästföreningen är vi nu en blandning av personer, tyvärr bara kvinnor men vi spelar samma spel, med samma regler och mot samma mål. Några har ett par år bakom sig i styrelsen och några är fortfarande väldigt gröna. Nytt blod behövs ibland för nya idéer, nya förslag, ny energi och nya ögon. Nytt blod betyder även att det gamla racet inte kan rulla på som det alltid gjort.
Röster som: "det har alltid fungerat bra och ingen har klagat " el "vi har redan provat och det gick inte bra..." gör att man fastnar i gamla hjulspår och vill inte prova nytt eller orkar inte prova nytt.
Varför ens försöka, när inget kommer förändras är väll det vanligaste att "man" tänker.
Nytt blod och ny energi gör att vi vill prova. Spelar liksom ingen roll att idéen testats för 12 år sedan. Det är nya människor i området som inte känner till att det tidigare misslyckats, nyinflyttade som inte känner till de "regler" som finns och som man förväntas hålla sig till. Om man når ut till dessa nya och även de "gamla" som är villiga att chansa, så kanske det är början till något nytt, något större och något trevligt. Om vi fixar en fest och bjuder in så kanske det kommer 10 st boende av områdets ca 300 lägenheter. Inte mycket men en början. Om festen är lyckad och de som kommer trivs och njuter av festen så kanske det blir ringar på vattnet och nästa fest lockar fler som som i sin tur berättar för sina grannar om hur trevligt det var...
Att bara ha en enda fest, se 10 personer på plats och se det som ett misslyckande för att man själv satt ribban så högt och räknat m 100 gäster, kan inte ses som ett misslyckande utan snarare som ett "det kunde varit värre" och bättre lycka nästa gång :-)

Att inte ge upp utan att testa flera gånger, hoppas se ringarna på vattnet och att göra lokalen till den lokal som den ska vara. Göra området till en trevlig plats med människor som bryr sig och som ser sin granne. Lokalen ska bli ett utrymme för oss boende att umgås i och vara en träffpunkt för både gamla, unga, svenskar och nysvenskar.

Vi i den nya styrelsen har börjat vår resa, vi hoppas dra med oss fler längstmed vägen och fler planer ligger och gror i väntan på framtiden.

Ytterligare en morgon med försovningar och hjärtat på högvarv redan innan jag rullar ur sängen. Kaffe i farten medan jag ilar runt och undrar var jobbkläderna är och varför alla strumpor verkar leka kurragömma just i dag. Hittar tillslut ett par längst in i garderoben och drar på mig dessa samtidigt som jag sväljer mackan vid bänken. Ut genom dörren med min chockrosa termos i högsta hugg och ryggsäcken fladdrande efter mig likt en tyngre mantel.
Klarar mig med lite längre steg än annars, till jobbet i vanlig tid och mina inte organ börjar efterhand att lugna ner sig i vanligt läge för att nu hemma igen åter gå på sparlåga.
Ser fram mot en timme i solen på balkongen innan jag ska ila till affären med min kilometerlånga inköpslista och handla inför lördagens "sommartallrik".
Dumpar arbetskläderna i en hög på golvet och upptäcker att jag faktiskt har lika strumpor på mig (händer i princip aldrig) och anledningen till dess plats längst in i garderoben troligen beror på motivet...

Så god jul på er också, i sommarvärmen :-)

Nu märker jag att semestern dragit igång på allvar. Speciellt tydligt är det vid 6.30 på morgonen när jag knatar mot arbetet. Parkeringen utanför skolan är fri från bilar och lekplatsen ekar tom på barn. Mitt område är tyst och inte ett liv bakom mörka fönster. Inte ens de äldre damer med små golvmoppar i koppel som jag vanligen möter synstill vid denna tidpunkt. En ro har brett ut sig och sovmorgnar verkar de flesta tagit just nu. Inte ens vid stora Stockholmsvägen och dess rödlysen syns många bilar och förutom någon cyklist så är jag ensam.
Ytterligare semester för egen del är inte inplanerad och jag har ca tre veckor kvar att ta ut, men känner att det inte stressar med den. Kan vara skönt med lite ledighet i höst el vinter, när alla återvänt till jobbet och jag känner att kroppen börjar protestera.

Såg på en gammal uppdatering på fb i går att det är ett år sedan som jag "sparkades" från mitt tidigare jobb som ekonomibiträde (diskare) och fick 2 veckors uppsägningstid. Ett år har gått utan någon längre sjukskrivning och med en kropp som fortfarande någorlunda håller samman. Även om det fortfarande finns en del bitterhet så är det skönt att ha en anställning där lönen kommer i tid, jag vet hur dagarna ser ut och jag har numera en chef som efter ett år fortfarande håller sina ord.
Jag lärde mycket på förra jobbet och jag är glad över de erfarenheterna, även om de fick mig att hata vissa personer och deras behandling.
Jag kommer troligen inte att vara lokalvårdare resten av livet, men jag kommer att vara mer noga nästa gång var jag hamnar någonstans.
Förra gången var det snarare en flykt som gjorde att jag hoppade på första bästa arbetsplats som sa "Ja" till att ta emot mig. Det var antingen ett nytt jobb eller en heltidssjukskrivning i vitt rum med madrasser på väggarna som gällde. Även om det andra alternativet kanske varit lugnast och bäst för mitt psyke, så överlevde jag även denna prövning i restaurangbranschen :-)

Värmen och kvallmigheten får mig att må som en trasa. Varmt som en bastu och luften stillastående på jobbet, så tog jag mitt kafferast och satt mig ute på en hög med lastpallar. Bok i öronen och värmen gjorde att jag somnade. Sov inte länge, men tillräckligt för att inse hur trött jag verkligen var. Liftade hem och hamnade som en potatissäck vid köksbordet och åter somnade jag... Inser att jag antingen kommer trilla av stolen eller slå pannan i kaffekoppen, så tar det säkra före det osäkra och hasar vacker till soffan. En timme senare ligger jag klarvaken och stirrar på tv :-)
Kommer inte få mycket gjort i dag, så jag ligger kvar ett tag till :-)

Jag ska flytta!!
Ta katten under armen, ryggsäcken på ryggen, lämna lyan och området!!
Gömma mig på en liten holme mitt ute på havet i en liten röd kåk med "Roslagsspis och fotogenlampor". Jag ska sitta på en sten med metspö i handen, vinka åt Ålandsbåten och lyssna på måsarna...

Jag är helt klart inte gjord för ett liv i flerfamiljshus där den unge som skriker högst utanför min port vinner en megafon och hundar som skäller på allt som andas under dygnets alla timmar.
Är det inte visselpipor som tjuter så är det ringklockan på cyklarna eller ett barn som tjuter av besvikelse över att inte nå en gren på körsbärsträden medan en längre syster skrytande står bredvid och retar sin korta bror...

Jag vill kunna njuta ute på balkongen utan att behöva ljudet av krigande barn direkt under min balkong, ungar som av lathet skriker på mamma från andra sidan gården. Vill kunna sitta och se på tv med balkongdörren öppen utan att tvingas höja tv till max för att höra ljudet eller texta svenska program för att ljudet är för lågt...
Ungar som inte bor på gården rusar in och ut ur portarna som om de är en jäkla lekstuga och den ena trissar upp den andra till högre volymer för varje gång de vilt skrikande lämnar porten. Antalet ungar ökar för varje gång de rundar huset och jag har inte den blekaste aning om var alla kommer ifrån och som rökare har jag ganska stor koll på vilka som bor i de närmaste husen, men dessa ungar hör inte till de husen...

Jag ska flytta till en liten holme där jag kan sova med dörren olåst och fönstret öppet. Den största faran jag skulle stöta på är att snubbla över en säl på farstukvisten eller bli biten av en abborre. Kunna sova utan en massa ljud utanför, i ett rum som är mörkt och bara stjärnorna utanför som lyser upp.

Jag vill flytta men av ekonomiska skäl blir det att införskaffa massa öronproppar för nätterna och ladda ner massa bra musik för ett liv i värmen på min balkong...
Och JA!! Jag kommer att bli känd som den elaka kärringen i port 17 som klagar på allt och alla. Vara den som klagar på att folk går på golven i sina lägenheter, tjata på katter som använder träskor och att tonåringen i port nr 13 drar upp rullgardinen så hårt att jag vaknar. Jag kommer att bli den kärring som vet allt om sina grannar genom att lyssna utanför dörrarna och ha ett ständigt öga i dörrens titthål och glatt gnugga händerna när polisen kör in på gården...

Jag kommer inte bara bli en mardröm för mina stackars grannar, jag kommer att irritera mig till galenskap inom em snar framtid om jag fortsätter att muttra så nu plockar jag istället fram chipset och höjer tv :-)

Solen försöker tränga undan molnen, i körsbärsträden festar ett stort gäng kajor på de omogna bären och de tre små grannarna i grannhuset är ännu inlåsta för inte ett ljud hörs.. och de HÖRS!!

Själv sitter jag fortfarande med frukosten framför mig och en spinnande Zasso i knät.
Alltid när jag sitter vid bordet så kommer han och lägger sig hos mig.
Spinner, kurrar och sover en stund.
En härlig start på dagen för oss båda, även om jag önskade att han slutade väcka mig genom att kliva runt på mitt ansikte, lägga sig över min mun/näsa och slutligen borrar in sin nos i mitt öra :-)
Men när jag väl är ur sängen så är kattsällskapet enbart mysigt :-)

Det har varit en dag i stillhet, med en frukost som i princip tog slut runt tvättstugetid... 15.00 :-)
En sväng till lokalen för att kolla att tavlorna hängde kvar på väggarna och sedan korsord resten av dagen. En lugn dag helt enkelt.

Nästa lördag är det en heldag i lokalen som gäller och vid midnatt i natt stänger anmälningen till "sommartallriken". Upptäckt i dag att många är ute i sista minuten och flera anmälningar har dykt upp under kvällen.
Ett tag var jag övertygad om att styrelsen skulle få äta sill till nyårsafton men nu är jag snarare orolig för att sillen inte kommer att räcka... Vilket är superkul och även väldigt överraskande.
Håller tummarna för klarblå himmel, vindstilla och trevligt sällskap.
Fram till dess så blir det sillinläggningar, tårta och fixande m gubbröran för Maxen.
Många recept på nätet finns det på olika gubbröror och sillar, efter ett par timmars flippade och läsande så gav jag upp och messade lillebror om recept. Så nu ska jag bara göra dem :-)