I morgon kommer en tjej för att hämta två väskor som jag gjort och jag är apnervös!!! Första främlingen och den första utanför bekantskapskretsen som köper och jag är orolig som sjutton!! :-/
Jag vet att det finns saker på väskan som jag borde gjort annorlunda och saker jag borde ändrat, men som mitt tålamod inte tillät mig göra...
Kommer de att duga? Kommer kunden att se misstagen? Kommer jag att vara nöjd eller kommer mitt samvete att avslöja mig?
Hatar att ha dessa känslor av misslyckande, oro och nedvärderande i kroppen!
#blogg100 #hantverk #virkning

Om vecka 10 var den sämsta veckan på evvvigheeeeter och allt gick i färgen svart så var veckan efter det motsatta. 
Kan nog säga att det inte bara var antidepppillrens effekt som gjorde att allt var ljust, utan att det faktiskt hände ytterst få negativa saker förra veckan. 

Måndagen startade med att de efterlängtade pappren från AF kom och jag skrev på dem med glad min och en lättnadens suck. Jag är inte längre anställd på Samhall (Tjohoo och ÄNTLIGEN!!!) utan har en ny chef och är inom en helt annan bransch än som lokalvårdare.

I tisdags pratade jag med min gamla chef på Samhall som förvånat frågade om jag var klar med övergången från Samhall till riktigt jobb. Hon påstod även att ingen kunde vara gladare än hon över mitt nya jobb... Vilket inte riktigt stämmer eftersom ingen kunde vara mer glad eller lättad än jag, som efter tre års ren och skär kamp äntligen "kommit undan" med livet och det mesta av vettet i behåll! 
På onsdagen fick jag förfrågan om jag ville följa med till Cirkus och se "Livet är en schlager", redan dagen därpå och i Lördags var jag i Vallentuna och såg min härliga systerdotter dansa. 
Det var en mycket kul vecka och jag försöker leva på den positiva energin även denna vecka. 

Det roliga i kråksången är att min gamla arbetsplats nu vill ha in en "rapport" med vad jag anser varit bra respektive dåligt med Samhall, så de kan ändra vissa saker och lära av oss "övergångare"...
Jag har en känsla av att jag inte har tillräckligt med paper hema för att få plats med allt jag har att säga och ytterst lite av det är (tyvärr) positivt! Men jag ska klura lite på hur jag ska få in det braiga bland det dåliga... Hur jag ska kunna formulera mig så det blir konstruktiv kritik... Men inte tusan kommer det att bli lätt när det negativa är sååå mycket mer och jag haft fler dåliga dagar än bra dagar och inte en människa som lyssnat när jag "klagat".
Hur mycket skit ska en människa ta innan hon ger upp? Hur mycket ska man orka?? 

Att hela tiden bara få negativt och inte en enda klapp på axeln eller ett berömmande ord tar på ett psyke som redan är kört i botten. Anledningen till att jag hamnade på Samhall är att jag gick in i väggen och inte orkade med ett "riktigt" jobb. Min enda tanke under dessa tre år har varit att jag MÅSTE hitta ett riktigt jobb, för annars hamnar jag i ett litet rum med vadderade väggar! Mitt mål har varit att komma ut i friheten, att slippa gå till ett arbete som knäcker mig både psykiskt och fysiskt. Att hitta en chef som förstår och som verkligen kämpar för att jag ska må bra och kunna växa. Inte en som säger sig förstå, glömt löfterna dagen efter, gör tvärt om och sedan inte har en annnning om vad jag pratar om och som aldrig hört mig förklara mina svårigheter...

I måndags var den stunden här. Papprera var påskrivna och jag kan lämna Samhall bakom mig. Jag kommer inte se på den tiden med saknad, men jag har lärt mig ett och anat under tiden. Framförallt hur människor fungerar och vilka sjuka människor det finns därute som vid förta blicken kan verka normala och vänliga, men som i själva verket hör mer hemma på psyket än vad jag gör... 

#blogg100

Skulle igenligen skrivit om veckan som gått och varför den varit bästa veckan på länge, men det får vänta till i morgon. Sovit på soffan större delen av dagen och orkar inte ens leta fram datorn och slå på den.
#blogg100

Från fotbollsspelare till discodans! :-)
Sedan ett par år tillbaka har min systerdotter dansat och nu har även tävlingsdansen kommit in i hennes liv. Det är kul att se henne utvecklas från nervös nybörjare med stora fjärillar i magen till lugn och säker (jag såg i allafall inte nervositeten om den fanns hos henne.)
Ska bli kul att följa denna underbara tjej framöver!!
#blogg100

Av erfarenhet vet jag att jag behöver planering och åter planering när jag åker någonstans. Jag bör helst vara på plats två timmar innan utsatt tid för att vara helt säker på att jag verkligen ÄR på plats i tid.

Mycket händer på vägen från det att jag bör gå ut genom dörren till dess att jag verkligen lämnar lyan och är på väg.
Så i går när jag skulle ner till Stockholm och Cirkus räknade jag ut att jag skulle ta en buss som gick SENAST 17 från Busstationen för att vara på plats ute på Djurgården 19.30 Vi snackar om en resa som enligt "Sl.se" skulle ta ca  1 1/2 timme och som säkert för normala människor med full koll verkligen tar 90 minuter, men nu snackar vi om en virrpanna med ADD och som ofta går runt med huvudet under armen.

Inget blir liksom som planerat och inte ens med GPS i handen lyckas jag komma rätt...  
men vi tar det från början och starten för alla misstag :) 

Slutade alltså vid 15.30 och hade således  ca 1 1/2 timme på mig för att äta middag,hoppa i kläder och hinna vara på stationen vid 17-tiden.  Tyvärr så hittade jag en roman och började läsa över middagen och då sprack planen! När klockan var 16.54 (typ) upptäckte jag att tiden rusat och jag fick plötsligt väldigt bråttom och inte en chans att jag skulle hinna med min planerade buss. Hoppar i skorna, lite parfym bakom öronen, en banan i väskan och ut genom dörren. Halvvägs till bussen inser jag att jag borde pumpat däcken på cykeln, men det går inte att hinnas med just då utan bussen är det viktiga målet. Rusar in på Pressbyrån för att ladda färdkortet och då går min 17.15 buss. Blir stående i 15 minuter i väntan på nästa buss och inser att jag kommer kanske att hinna i tid till musikalen om allt går som planerat, resten av vägen.
Hade kvällen innan kollat på färdväg och tider så jag hade det under full kontroll när jag klev av vid Danderyd, lite senare än jag ville. Jag skulle därefter byta vid T-centralen till spårvagn 7 och fortsätta färden till Cirkus. Jag meddelade Maria att jag var på väg och frågade samtidigt var 7:ans spårvagn gick någonstans och fick en bra beskrivning till hållplatsen sedan strulade det till sig och jag hamnade fel. Med GPS, en karta OCH Marias beskrivning så hamnade jag inte på spårvagnen utan på en BUSS!!!  En station senare insåg jag att jag satt på fel färdmedel och klev av. Meddelade Maria att jag kommit lite på avvägar och fick den förvånade frågan "Hur hamnade du i Kungsträdgården??" tillbaka.    En fråga som jag inte riktigt hade något svar på...  Det liksom bara hände!
Efter lite panikartad stress så hittade jag rätt hållplats, klev på rätt spårvagn och lyckades även kliva av vid rätt station. Jag såg helt enkelt några finklädda damer på spårvagnen som högt och ljudligt pratade om "Livet är en schlager"  så jag beslöt mig för att följde efter dem, annars hade jag kunnat hamna lite mer på avvägar :)
En kvart innan föreställningen var jag slutligen trött, stressad och en aning uppe i varv, på samma plats som mitt sällskap och kvällen kunde börja!

Det är helt klart så att jag inte kan åka från punkt A till punkt B, utan att först hamna på Z och därefter ett par varv runt P innan jag slutligen åter är på rätt väg.

Jag börjar lära mig hur jag funkar, men det är lättare sagt än gjort att undvika mina små genvägar.   

#Blogg100
  

Har suttit ett par timnar på Cirkus och sett "Livet är en Schlager". Vilka röster och vilka dansare! Jag är väll en av de få som inte sett filmen och bara haft en litet hum om handlingen, men denna älskade jag!! :-) Sjöholm har vuxit i mina ögon som sångerska och Jöback är alltid underbar vad han än gör!
Framförallt är texterna något som fastnade och Katharina Ewerlöv (tror jag hon stavar) i rollen som Samhallschef!! Helt underbar och stor (tyvärr) igenkänningsfaktor från min egen tid där!!
Gå och se den, om du ännu inte gjort det!

#blogg100

Fullt ös, medvetslös! :-)

Denna vecka har gått i positivitetens tecken (mer om det framöver) och även dagen har gett ett stort leende.:-)
I morgon är det full fart och även en gnutta stress som gäller, så nu blir det sängen så jag är pigg i morgon.

#blogg100

Tar korgen och kikar förstrulet runt mig och hasar långsamt in genom "grinden". 
Tittar intresserat på allt på hyllorna jag passerar och aldrig har ett paket kallsonger varit så intressant, men i själva verket håller jag noga koll.

Smyger genom gången, spejar  åt höger och vänster innan jag snabbt ilar över den stora öppna ytan in i nästa gång. Hör ljudet av klackar mot stengolvet och stegen närmar sig mig i högte tempo. Snabbt tar jag upp närmaste burk... raklödder och  verkar djupt försjunken i texten medan stegen passerar och försvinner utan att sakta ner.
Lättat kan jag fortsätta min inhandling med ögon och öron på skaft. Smyger runt mellan hyllorna i jakt på mina varor, samtidigt som jag är fullt medveten om vilka som är i närheten.  

Stelnar till och snabbt som en vessla slinker jag in mellan hyllplanen och stirrar med tankfull min på en rulle "Brunabönor", när den rosa jackan passerar mig.

Nära stryker den och jag hoppas att jag inte ser allt för vilsen ut när polotröjan täcker näsan, solbrillorna skymmer mina ögon och jackhuvan är nedragen till nästippen (ute skiner solen och det är många +grader).  

Smyger runt i ytterligare en halvtimme mellan hyllorna, genom gångarna och smusslar ner mina inköp i korgen på armen, samtidigt som jag spejar åt alla hållen.
Drar en djup suck av lättnad när jag kommer fram till kassan och betalar. Är nästan ute genom dörren när ett glatt:

"-Nej men hej, Helena!!, Det var inte i går..." Når mina öron och jag stelnar till och vänder mig långsamt om.

Den Rosa jackan kommer leende emot mig och jag försöker se överraskad ut över att möta henne, just här och just då...

Tänk så mycket jag hade tjänat på att direkt när jag sett personen jag inte ville träffa, bara hade gått fram och sagt "hej". Pratat lite om vädret och om gemensamma vänner och sedan gått därifrån som vanliga människor troligen hade gjort. Men i stället smyger jag runt i affären likt en inbrottstjuv från Sibirien lidandes av socialfobi. :)  
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli normal?
Men jag roar i allafall mina vänner och det är ju alltid något :D   

#blogg100