Boris är världens snällaste katt. Det enda ofog han i princip gör är att bita den lilla fjanten i svansen.

Okej han brukar även skrämma slag på den lilla genom att gömma sig och skutta fram när Zasso minst anar det...

Men annars så är nog Boris den snällaste katten som trampat på mina golv :)
Han bits inte och han klöser inte folk och han är snäll mot barn...

I dag åkte vi till veterinären. Jag bokade en tid förra veckan då Boris inte varit sig själv på ett tag. Jag tycker han magrat något, han dricker väldigt mycket, han pratar inte lika mycket som han brukar och han sover mer än vanligt...
Kanske en vanlig liten depp, eller så är det något större och allvarligare, så jag bokade tid hos doktorn.

När tiden var bokad och klar var gamla Boris tillbaka.
Han jagade "brorsan", han tiggde kattgodis och han tramsade runt med ett snöre i munnen hela kvällen och ville att jag skulle leka...
Men för att ta det säkra före det osäkra så blev det ändå en koll hos veterinären.

Bara att få in katten i buren var ett äventyr. Plötsligt var det ingen katt jag höll i utan snarare en bläckfisk...

Det var många ben som skulle in genom öppningen och det slutade med att jag ställde upp korgen och "puttade" ner katten uppifrån. Denne protesterade högljudligt, men vad göra när jag har två händer, Boris närmare 30 fötter och den lilla fjanten skulle (enligt hans egen idé) följa med på utflykten. Så först gällde det att få liten ur korgen innan jag kunde få dit den store och föröka hindra den lilla från att smita in, samtidigt som jag höll Boris på plats och satte fast grinden...(PHU!!)  
Det var en cirkus för ett tag innan jag äntligen kunde låsa dörren med en katt i korgen och den andra kvar i lägenheten!

Halvvägs framme hos veterinären bajsade han...
Liten bil + stor bajshög = VÄLDIG lukt!
Andas med öppen mun och hoppas att katten inte skulle sätta sig i högen. Med ca 50 meter kvar till parkeringen, så spydde katten (jag hade glömt att han även var åksjuk).

Så satt jag tillslut inne i väntrummet med en kattkorg som muttrade och dessutom stank, försökte låssas att det inte var från mig som doften kom (tror inte att jag lyckades lura någon :) )
Kvarten försent kom vi in i undersökningsrummet och där satt vi (jag och min stinkande korg) i ca 5 minuter, innan jag beslutade mig för att släppa ut den lilla herren. Har halsband på honom och det var ju tur, eftersom han är katt och därför extremt nyfiken.

Han ville inte alls hålla sig på bordet utan ville undersöka resten av rummet också, men då det saknades en dörr och bara hade ett drapperi, så ville jag inte släppa honom helt utan höll den ålande katten i halsbandet.

Efter ett par minuter kom en sköterska och frågade om det var min katt som bajsat... Tydligenså luktade det i hela mottagningen (Vilken tur att jag är genom förkyld!! )
Efter ytterligare en liten väntan så dök veterinären upp, började klämma och känna på min snälla katt...

Första misstaget var att ta honom på svansroten (han har en typ av fettknöl där) och det tyckte Boris var en väldigt dålig idé. Ingen knådar honom på svansen utan hans tillåtelse och det markerade han genom att morra djupt och visa en radda vassa tänder.
Jag förklarade tidigt att jag trodde att det var njurarna som var problemet och en plansch i väntrummet stärkte min tro, men eftersom det endast går att se med blodprov så beslutades det att ett sådant skulle tas...

Jag höll i katt medan sköterska skulle ta blod. Boris morrade varnande och visade alla sina vackra klor och spratt slutligen till så gummiband och peang flög över rummet... Sköterskan var osäker på om jag skulle orka hålla Boris vid ytterligare försök så hon kallade på en kollega.

Syster nr 2 höll Boris vant medan syster nr 1 gör ett nytt försök. Boris morrar, sprattlar och lyckas tillslut nästan knocka syster nr 2 genom att slänga huvudet bakåt på dennes haka... Ett nytt grepp om katten som fortsätter att fräsa, morra och vägra samarbeta.
Syster nr 1 hämtar en munkorg och sätter på Boris som inte låter sig hindras av den. Trots att den täcker även ögonen och inte bara munnen, så fortsätter Boris att kämpa och det går inte att ta blod från honom...

Han stegrar sig som en häst, han ålar, han är som en tiger och han skriker som om han håller på att mördas.
Sköterska nr 1 hämtar en väska att stoppa ner Boris i för att hålla koll på alla fötter och klor. Målet var att få katten att sluta åla, men att få ner Boris i den väskan var som att försöka pressa ner en Dalahäst i en tändsticksask.

Katten blev väldigt stel, spjärnade emot totalt och krökte ryggen, vilket medförde att väskan inte kunde stängas och innan någon han skrika "hej" så var katten på frifot, med ögonbindel.

Jag bara stod bredvid och skakade på huvudet. Min snälla och lugna katt hade förvandlats till ett monster och han visade ganska tydligt vad han gillade läkare och sjukhus. Jag har aldrig sett honom som han var idag...

Det slutade med att vi struntade i blodprovet! Vi testar istället specialfoder under en tid och ser om Boris blir bättre, om inte så blir det blodprov...
Men han ska få en dos lugnande INNAN sprutan plockas fram.
Nog för att jag vet att Boris är det mest envisa som finns i päls, men hjälp vilken lektion han bjöd på!!

Veterinären trodde inte att han var allvarligt sjuk i allafall och det är ju alltid positivt :)
Och han var inte heller den värsta katt de undersökt... Men Boris ligger på en "hedrande " bronsplats... (hmmm...)

En broder saknades, men i övrigt var alla på plats för middag på Antep. Trevligt sällskap, trevliga samtal, kulig brorsdotter och en tystlåten far...

I väntan på mat serverades bröd och en blomma av olika spännande röror.
Inget kul att vara opererad dessa stunder :-)

En sallad som kunde räckt till dussinet!

Den lilla firren om jag valde (fjällröding) blir även lunch i morgon.

Hittade en tunika som jag gillade för 35 kr men istället kom jag därifrån med 3 böcker för 35 kr...

Tisdagskvällens promenad i bilder.          
Hamnade på bryggan och bara satt och njöt en lång stund...  
   

Jag gick upp på morgonen och gick till plugget och jag gick hem på eftermiddagen. Satt mig i soffan, somnade och gick upp morgonen där på för att gå till skolan... 
Jag kommer inte ihåg vad jag åt eller om jag åt överhuvudtaget. Jag minns inte vad jag gjorde på dagarna, vilka lektionerna var eller vilka lärarna var... 
Jag minns vissa av mina klasskamrater, men jag kan inte ens hälften av klassens namn...
Men just att kliva upp på morgonen var en rutin och även adressen till lägenheten satt inpräntat i ryggraden, men hade jag varit nyinflyttad i området när jag gick in i väggen så hade jag garanterat gått vilse i mitt eget område.
Skulle någon bett mig att förklara skillnaden mellan en morot och en gurka, så hade jag inte kunnat det.

Att hjärnan stressar så mycket att det en dag bara blir svart och inse att allt som inte är rutin skiter sig är en läskig upplevelse.  

Att inte komma ihåg sitt eget personnummer...

Att så fort en person vänt ryggen åt en inte ha en aning om vem det är man pratat med de senaste timmarna...

Att komma till affären men inte ha en aning om varför man gått dit...

Att komma utanför dörren till lägenheten, men inte veta varför man lämnade lägenheten...
Att plugga samma kapitel i 2 veckor, men inte ens minnas att man läst texten... 
Att ständigt känna sig korkad över de mest simpla saker, att alltid vara trött och ingen som förstå en...

Jag insåg efter krashen att jag aldrig mer skulle kunna jobba i ett kök. Min dröm sedan tonåren skulle aldrig bli min värld, hur mycket jag än vill, så är det inte där jag hör hemma.
Jag skulle aldrig kunna bli kock, jag har inte den stresståligheten som behövs, jag har inte den kunskapen som behövs och jag känner att min hjärna aldrig skulle klara av den pressen...  
Den världen är läskig och den fick mig utbränd en gång. Jag minns inget från utbildningen och även om jag har kvar alla böckerna, så säger de mig liksom inget...  
Jag kan hålla mig till disken, där mår jag bra och de enda krav som finns är att disken ska bli ren :) 
Men att stå i ett kök och tillreda mat åt andra, är främmande och skrämmande.

Det finns många sätt att döda en allergiker på, om man säger så. 

Men jag ska ut på praktik och frågan är var jag kommer att hamna!! 

Att vara lokalvårdare är inte riktigt min  dröm och jag är för frisk för att ta upp en plats på Samhall som någon annan behöver bättre!

Så nu är min skalle tillräckligt frisk för att jag ska kunna ta klivet ut i verkligheten. 
Vid stress så klappar jag fortfarande samman och blir "hjärndöd", men jag börjar kunna tecknen när det är dags att sänka tempot (att jag inte alltid vill lyssna på kroppen är något annat :) )
Så sedan årsskiftet har vi  (jag och chefen) funderat på var jag vill bli när jag blir "utsläppt". Vad jag kan tänka mig att jobba med, att praktisera inom och vad jag skulle vilja testa. Även om det kanske inte är ett jobb på livstid, så kan det bli ett par veckors praktik, för att se om det kan vara ett möjligt val eller något att sätta på "aldrig i livet listan". Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad jag passar inom... 
Vi (åter chefen och jag)  kollade igenom mitt CV, för att se om det drog åt någon speciell inriktning eller om det bara var ett virr av utbildningar och yrken. Rätt snart insåg vi att den röda tråden genom cv´ t är kök...

Konsumtionslinjen, Assögården, Lyckhem, Väddöfolkhögskola, Skenningeskola, kockutbildningen... Alla har med kök att göra och även om det är diskrum som jag hamnat i så, är det i större kök som jag jobbat inom... Så planen är att jag ska hamna som diskare någonstans, bara för att komma ut från Samhall. Komma till någon plats där min hjärna kan fortsätta att läkas, där rutiner finns och där jag inte dör av stress.   

Har varit på två interjuver och den ena platsen var en restaurang på stan. Personalen var ung, hungrig och det "kryllade" av människor. De var framförallt ute efter kockar och letade främst efter sommarpersonal, så det var inte riktigt rätt plats för mig... 
I dag var interjuv nr 2 och det är i skolkök...

Mina förväntningar var en myrstack av personal, stora utrymmen och stress som en motorväg...
Jag försökte vara öppen och positiv inför mötet och insåg till min förvåning att så fort jag kom in i köket så var jag lugn som en filbunke och totalt avslappnad.
När arbetsledaren pratade och beskrev hur dagarna såg ut och förklarade vilka specialkostarna åt så visste jag vad han pratade om... 
Han förklarade hur maskinerna funkade och jag viste direkt hur de funkade för jag kände igen dem. 
Jag trodde att jag skulle känna mig korkad och inte veta något, men istället blev det tvärtom.
Jag blev lugn och kände mig hemma, när vi strosade genom köket.
Han pratade ett språk som jag trodde jag tappat bort och glömt, men någonstans har det tydligen legat gömt i min hjärna och bara väntat på att komma fram... 

Det är en märklig känsla av att kliva in på en plats och direkt känna att "här vill jag vara" och en större att vara så totalt förvirrad under så lång tid och plötslig känna sig så säker på att man hittat rätt, på en plats som ger kalla kårar...
Jag tror fortfarande inte att kock är rätt karriär för mig, men att inte längre vara lika skräckslagen inför att vara i ett kök, är stort...
Så om allt går som jag vill och hoppas, så kommer jag att vara på praktik under fyra veckor och därefter så får vi se vad som händer...  
Men jag har kommit ett steg på väg mot "verkligheten" :) 

Inte heller denna dag kommer att gå till historien som en av de kuligaste!

Det finns en orsak till att jag inte vill ha praktikanter hängande efter mig...
suck!!

Tog en promenad för att rensa hjärnan. Vindstilla, varmt och i solnedgång. Kändes som en sommarkväll när jag satt nere på bryggan. Går inte att må dåligt med denna utsikt

Jag kanske inte har världens högsta IQ, men att bli behandlad som om jag vore en idiot är sårande.
Att de dessutom får mig att tvivla på min egen intelligens är än värre..
:-(