Är risken att bli galen mindre, om man vet om att man håller på att bli galen?
Galna tankar som dessa håller på att göra mig galen :-)

Dag 10.  Mina försök till viktnedgång

De gånger som jag kämpat för att gå ner i vikt har varit relativt få och inte riktigt gjorda med hjärtat, måste jag nog erkänna.
Jag har helt enkelt inte orkat bry mig och levt med lögnen att jag vill duga som jag är.

Det har funnits perrioder då jag försökt låta bli godis och levt på sallad, men jag har inte haft disiplinen att hålla fast vid mina mål eller ork att kämpa för min vikt.

Jag har liksom vetat hur jag ska gör a och vad jag ska göra, men när tillfället gavs så gav jag upp och fortsatte leva i gamla spår.

Det första riktiga försöket kom på Väddö och då lyckades jag gå ner 10 stolta kilon, men sedan tog det stopp och jag stod kvar på samma siffra i närmare fyra år innan jag började gå upp igen.

Dag 9. Motion idag

När jag började på Väddö folkhögskola utmanade jag mig själv ordentligt, utmaningen var att testa allt med öppet sinne!!
Jag gissade innan skolstarten att vi skulle få pröva saker som vi aldrig tidigare testat och även om jag önskade slippa vissa saker så lovade jag att med ett leende testa allt utan någon negativ energi.
Jag gav verkligen allt och vissa saker visade sig till och med vara kul.

Varje kväll tog jag en promenad på 40 minuter och varje morgon hängde jag med ett par Hälsopedagoger på deras morgonpromenad. Jag fick hjälp av experter att hitta i gymmet och jag fick pröva saker jag svurit att aldrig mer utsätta mig för. Jag var även med till Kungsberget, MED skidor på fötterna. Även om jag inte vågade mig längre upp än barnbacken, så lärde jag mig i allafall att stanna skidorna och självklart även hur jag skulle ta mig upp när jag föll och det gjorde jag ofta :)

Vi fick testa Linedance och ett par kanotturer blev det också. Även Islandshästarna var kul att rida och vattengympan i Hallstavik blev veckans höjdpunkt.

Under året på Väddö hittade jag glädje i träning och motion. Promenader blev mer än bara motion och fortfarande så njuter jag av att ta en rask promenad i skymningen och bara låta tankarna snurra som de vill eller dränka dåliga tankar med hög musik i öronen.
Att ha en sträcka att gå och försöka slå sin egen tid, är kul och en morot är att ha ett mål att uppnå.

Att klara vårruset på snabbare tid än föregående år är en utmaning och just att tävla med sig själv är spännande.

Det finns dagar som jag verkligen inte vill eller orkar ta på mig träningskläderna och dagar som är så varma att jag inte klarar av att gå och då dyker det dåliga samvetet upp.

Jag tror jag av naturen är extremt lat och har många ursäkter på lager, men när jag väl kommer ut i spåret så är det en njutning.

Att komma hem, stoppa klockan och veta att jag förtjänat den varma chokladen på kvällen är en härlig känsla.
Jag har förändrat mina tankar ang motion och jag hoppas att förändringarna kommer att bli fler och större.

Jag har vissa mål som jag vill nå och målen är inte som tidigare, så långt borta i horrisonten att jag knappt ser dem.

Jag gillar små städer och havet, medan Sarah gillar båtar :) Så när jag föreslog att vi skulle åka till Östhammar och se målgången för Roslagsloppet, var hon inte sen med att haka på. 

Jag tror inte att de kunde blivit en bättre dag gällande vädret. Varmt och ytterst få moln på himlen. 

Hela hamnen var fyllt av marknadsstånd och tivoli, så det var massor av människor att sick sacka mellan innan vi hamnade på rätt klippa för att se båtarna braka förbi.    

Vid 18 -tiden var vi tillbaka i Norrtälje igen och efter ett snabbt besök på Ö&B så somnade jag på soffan. 

Dag 8, Motion tidigare i livet

Motion har i mina ögon aldrig varit kul, utan bara ett nödvändigt ont. Eller snarare, något som jag för det mesta slapp utföra och således aldrig fann någon sport som var mer intressant än någon annan.

Kan så här med facit i hand inse att jag kommit alldeles för lätt undan pluggets idrottstimmar. Man kan väll säga att om jag inte ville vara med så slapp jag, eller skickades ut på promenad.

Under grundskolan så finns det väll bara ett par tillfällen där jag tvingades vara med och det var på friluftsdagarna, mardrömsdagarna som gav mig riktig magvärk och som jag hatade. Speciellt de som var på vintern och skidor var inblandade. vårens och höstens friluftsdagar stod jag ut med eftersom det alltid behövdes någon frivillig som tog tid på de som sprang eller mätte hur långt trestegshopparna skuttade...
Men friluftsdagarna som inföll när snön låg på marken var för mig skräckdagar.
Med skidor på fötterna förvandlades jag till Bambi på hal is och redan i första nedförsbacke hamnade jag i snöhögen vid sidan av spåret. Jag var alltid sist ut från skolgården och då även lärarna var långt före mig så var jag alltid ensam och utan någon som kunde hjälpa mig upp när jag föll. Jag kunde inte svänga, eller stoppa och hade inte ens balans för att stå på skidorna och varje skidtur slutade alltid på samma sätt.

Jag kom tillslut fram till målet, långt efter alla andra och fick min välförtjänade grillkorv, men alltid gåendes. Skidorna var vackert placerade (eller snarare slängda av irritation) i en snöhög någonstans längstmed spåret och om mamma ville ha tillbaka dem, så fick hon själv hämta dem med bilen, för jag vägrade sätta dem på fötterna igen den dagen...

Tvättstugan i kl 8. I m nyckeln i låset och där satt den sedan!! Som tur m låset i upplåst läge, så jag kom in i stugan och kunde kasta in tvätten. Efter att ha dragit och vickat nyckeln i närmare 20 min var jag beredd att haka av dörren o ta den med mig.
Ringde jouren som raskt var på plats och hela låset skruvades isär.
Ogillar skarpt när inget blir som jag vill och jag hade velat ha mindre stress denna lördagsmorgon.

Som en nyckelpiga på rygg, ligger jag i soffan o orkar inget annat än att studera taket...

Dag 7, Mitt förhållande till godis/snacks

Jag har alltid varit en godisråtta och framförallt så är det choklad som är min drog. En bit marabou eller dubbelnougat och lyckan är gjord :)
Hur ofta jag än försöker så faller jag ändå tillslut tillbaka in i det beroendet och jag vet inte hur jag ska göra för att skippa sockret.
Under ca ett halvår som studerande på Väddö folkhögskola, så var jag godisfri och bytte ut snasket mot frukt.

Det funkade superbra tills jag skulle ha en myskväll framför melodifestivalen och köpte lösgodis. Ett par bitar räckte för att få mig fast igen.

Jag vet ju att även detta godisbehov är ett sätt för mig att döva känslor och även som en belöning.
Jag mår dåligt och behöver choklad för att må bra, men vet att jag inte ska äta och blir än mer deppig och bedövar med mer choklad... En nedåtgående spiral som är så svår att snurra sig ur.

Även om jag numera, efter operationen inte längre äter en 200 g Marabou choklad, så finns det alltid godis hemma om jag skulle "behöva". Enda skillnaden från innan, är att godiset räcker längre... Men fortfarande är det inte bra och jag vet att jag direkt efter op helt borde ha brutit ovanan, men somsagt så är det vidrigt svårt.

Har så många ovanor som jag behöver få bort och godiset är en av de som jag verkligen borde kämpa med.