Som varje midsommar så var jag nere på Björkö och hjälpte till i hembygdsgården, där det som alltid dansades och fikades. 

Många danssugna dök upp, men det kändes som om det var färre i år än tidigare. 

Efter slitet och stressen liftade jag hem till barndomshemmet med en kompis som även stannade så pass länge att jag kunde lifta mig halvvägs till Norrtälje (tack vännen!!)  

Mamma bjöd på midsommarmiddag och bror bjöd på massa skratt. 

Väl halvvägshemma så blev det bussväntan och ännu fler sommarbilder! 

Snacka om att naturen rensar hjärnan!  

Med ett helt och fint nät på balkongen har kissarna hittat ett nytt ställe att spana ifrån. 

Det är ytterst sällan som de sitter där samtidigt, men bägge har det som favoritplats. 

Är det verkligen ett "ja" eller är det ett "nej" men eftersom oron över att såra är så stor så sägs "ja" av bara farten för att sedan kunna ändras till ett hårdare "nej"...

Jag kan inte låta bli att fundera över alla dessa "ja" som sägs. Jag planerar något och frågar vänner om de vill vara med, även om de ofta hoppar mina planer så händer det att de gärna vill vara med och planeringen börjar. 

Jag är glad över att få en kompis med mig och då även denna verkar glad över att få vara med så blir glädjen än större... 

Ofta, VÄLDIGT ofta så känner jag av förändringen när dagen närmar sig.

Vännen slutar att prata om planerna och även om hon inte tystar mig, så säger hon inget.

Innerst inne så vet jag att hon ändrat sig, ångrat att hon tackat ja.

Men då hon fortfarande inte säger något fortsätter jag glatt att planera... 

Dagarna går och jag är fortfarande uppfylld av planerna och lever på hoppet att jag inte är ensam om det, men när bara tystnad hörs från vännen tar jag slutligen mod till mig och frågar om hon ändrat sig...

Självklart blir jag besviken över förändringarna, då min planering känns som bortkastad tid. Men jag blir ännu mer besviken för att inte säga arg och sårad över att stå vid busshållsplatsen och vänta på någon som inte kommer... Att vänta på någon som innerst inne inte ens haft för avsikt att komma, men som inte vågat säga något till mig av risk för att såra mig... 

Jag vet inte hur ofta som allt varit klappat och klart, bara för att sluta med att jag sitter ensam på busshållsplatsen eller cafét och väntar på vänner/familj som inte kommer och som inte ens bryr sig om att meddela detta. 

Varför inte bara vara rak och ärlig och säga sanningen istället för att låta mig lista ut sanningen själv och känna mig båda sårad och övergiven.

Min tid kanske inte är värd något för dig, men den betyder mycket för mig och jag har annat jag kan göra med den än att vänta! 

I dag blev det en tur på stan som förutom kaffe på "Tullen" resulterade i lite nya kläder...  

Inget märkvärdigt utan bara ett gäng strumpor och tre stycken behövliga leggings.

Upptäckte när värmen slogtill att jag inte har några "sommarkläder".

Visst kjolar och linnen i överflöd finns i skåpet, men det var många år sedan som kjolar slutade vara ett favoritplagg.

Fastnade med kjol i cykelhjulet och stod på näsan, så sedan dess har jag slutat att cykla med fladdrande tyg runt benen.  

Min bror och lilltösen gjorde ett besök ut till mamma så då blev det att även jag hoppade på bussen. Som vanligt med bussarna här på landet är det alltid något som krånglar så efter att ha stått vid hållplatsen och väntat i närmare 20 minuter, så ringde jag slutligen min bror som redan satt på bussen, för att höra vad som skett. Bussen stod kvar på stationen, då dörrarna inte gick igen...  Efter ytterligare lite väntan så kom då slutligen bussen och jag kunde kliva in i den vidriga värmen.  Smockat med folk och sommarvärme utanför gjorde att det var en jobbig resa. Med bara sju kilometer kvar till mitt slutmål, blev det en luft/kiss pause. Vi tvingades stanna och vänta in extrabussen som körde bakom vår buss och det blev en väntan på närmare femton minuter.

X-antal minuter försenad kom vi tillslut fram till landet. 

Jag snackade lite med bröder, lekte med lilltjejen och åt grillat, innan jag åter hoppade på bussen och susade hem till mina katter.

Men det var kul att träffa bröderna och busa med den ständigt växande lilltjejen.

	Far och dotter i väntan på extrabussen vid  Barnens Ö.
Lilltjejen i farbrors trygga famn.

Lek med en ballong hemma hos farmor  

I bland verkar det som om jag är en magnet. Det säger bara " Swurp!" så sitter barn som iglar mot mig och vägrar släppa taget. Eller i allfall tillräckligt fast för att vägra låta mig vara ensam en enda minut.

Barn jag aldrig träffat tidigare studerar mig med tvivlande blick i ett par minuter och sedan är de fast (eller snarare jag är fast och kommer inte loss ur deras kladdiga händer )  

Idag var B-M´s dotter med på jobbet och tanken var att den lilla blonda tösen skulle sitta i köket och måla i sitt målarblock, medan vi andra jobbade. Det blev inte riktigt som planerat jag säger så :) Jag sprättade en soffdyna och diskade upp veckans disk, resten av dagen satt jag och målade med lilltjejen.  B-M var glad över att dottern inte sprang runt på verkstaden och tjatade utan att jag höll henne sysselsatt, men att färglägga bilder är kanske inte riktigt min uppgift... Å andra sidan med dagens tryckande hetta och huvudvärken som jag haft hela dagen, så var nog färglägga bilder det enda jag orkat med i allfall. 

kan erkänna att jag dessutom hade kul när jag ritade harar och kycklingar :) 

Dessvärre är det inte bara småknattar som jag drar till mig, utan även förvirrade och senila äldre damer...  

Tänkte vara trevlig och för engångs skull INTE ignorera den nyfikna granntanten när jag gick förbi hennes balkong. Det är svårt att låssas inte se henne när hon hänger över räcket och verkligen VILL synas och för mig är det (tyvärr) en självklarhet att "heja" på grannarna när jag springer på dem.

Så självklart hälsade jag på grannen och blev kvar i närmare 30 minuter, då tanten inte unde sluta prata...  Det är väll en sak om hon pratar om något "viktigt", men när hon ger mig info om sina personliga assistenters scheman de närmaste veckorna och även berättar ALLT om sina syskon (som verkade bli fler och fler för varje gång hon upprepade sig), då ångrade jag att jag var så väluppfostrad att jag hälsade på prattanten från första början  :)  

Jag får i allafall vara glad att jag drar åt mig tvåfotade varelser. Hade varit bra läskigt om det i stället varit spindlar som jag samlade runt mig.... 

Den roligaste händelsen i dag (enligt Zasso), var när vattnet lämnade badkaret! 

Boris struntade i badkaret och njöt i stället av att sova.