Denna vecka har det varit mycket för hjärnan. Dagar har "tappats bort", datum bytt platser och jag har varit mer förvirrad än vanligt. Känns som jag missat bokade möten och viktiga saker, kommer bara inte på vad jag missat och ännu har ingen ringt och efterlyst mig... Men det lär ju hända endera dagen :-)

Har tillbringat en hel sjukskrivning med det som kropp men framförallt knoppen begärt en längre tid. Stillhet, lugn, ensamhet och bara ta dagen som känslorna velat.
Lullat på utan krav och måsten.
I dag är första gången på evigheters evighet som jag kunnat moppar mitt golv utan att tugga smärtstillande och bita i hop käkarna av smärta. Med tanke på att det går in måååånga lägenheter i "min" butik som är bra mycket större än mina små lägenhetsgolv, så är jag aningens orolig hur det kommer gå att återvända till jobbet. Krävs lite mer av kroppen än bara lätt städning. Men jag är i allafall på G, kroppen börjar må bättre och att jag även tar promenader varje dag och "skakar" överkroppen för att räta ut musklerna och verkligen försöker att slappna av och inte gå med axlarna i ögonhöjd. Talar mig själv tillrätta när jag känner att jag åter börjar spänna mig och gå som en stelbent högaffel, men helt avslappnad är jag ytterst sällan och jag tror aldrig att jag kommer att komma dit.


I dag var bodelningen efter pappa och nu kanske jag kan släppa allt och bara vara. När alla lämnade lokalen efter mötet så kände jag mig tom.
Inte lättad, inte ledsen... Bara tom och jäkligt ensam.
Blev en promenad längstmed sjön efter att jag lämnat lokalen och bara låta tankarna vandra. Det blev en tyst promenad, hjärnan var som sagt väldigt tom och ihålig.

I morgon är det åter ett läkarbesök och...

Total utförsäljning på COOP och upp till 75% på vissa saker.
När jag dök upp var det väääääligt utplockat och dessutom var jag hungrig, så fynden blev som de blev. :-)
Någon middag lär jag knappast få ihop av detta, men kroppens rop på socker lär stillna under helgen.

Att starta nytt projekt, oberoende på vad, brukar innebära att jag förlorar tiden. Jag blir så inne i det jag gör att både tiden och omvärlden försvinner.
Hur väl förberedd jag än är, så missar jag viktiga saker och tider för jag är så inne i något...
Varje jobbmorgon är jag redo att gå till arbetet. Är färdigklädd och redo att smita ut genom dörren prick 06.30, men så 6.15 kommer jag på något som måste göras direkt, medan jag fortfarande har det i färskt minne och "poff" så har kvarten gått +många minuter extra och det blir gallop till jobbet.
I väntan på en film som ska börja så ställer jag mig med disken och när jag ändå är där så börjar jag städa vitvarorna och annat pyssel och när jag väl inser att jag glömt filmen så hamnar jag framför den lagom till eftertexterna... Typ.
Jag är alltid klar att lämna lyan i rätt tid, men något händer varje gång och jag är ALLTID sen.
Åker jag till Stockholm så tar jag (eller försöker ta) bussen som går timmen innan jag egentligen borde åka för att vara i tid, men ändå kommer jag sent och folk står och väntar på mig.

Att inse att jag fastnar i olika saker och glömmer tiden innebär att jag har svårt att påbörja något nytt projekt och därför ofta blir sittande på en stol och stirrar på klockan, i väntan på att den ska visa rätt tid så jag kan komma iväg och inte "försova" mig.
I dag börjar juntan igen efter sommaruppehållet och jag ska vara på plats kl 17.
Har städat lite under dagen och haft ett halvt öga på klockan. De senaste 2 timmarna har jag suttit och dels kollat klockan och dels kollat in högen m papper som mer än väl behöver sorteras och som snart kommer att rasa. Men oron att missa tiden gör att jag låter högen vara och i stället dricker kaffe och bara väntar. Om jag börjar m högen så tar jag strax fram dammtrasan och plötsligt sitter jag och sorterar böckerna efter färgen på bokryggarna och sedan har jag garanterat missat juntan...

Kom just på att jag inte ätit middag och om 30 minuter ska jag vara på plats...

Efter en dag som varit aningens förvirrad så rensar jag nu hjärnan totalt m en promenad. Ljummet i luften, klarblå himmel och oväntat lite folk ute.
En stund utan musik i öronen och bara stillhet. Dofta naturen, höra plasket från fiskar i vassen och se solblänket på sjön.

Funderar över livet och alla dess vägvalet som finns. Saker jag borde gjort, saker jag gjort och riktningar på vägar som ödet fört in mig på...

Vilse i verkligheten utan mål eller önskningar.

Lullar på utan att veta vart jag ska eller vad som väntar längre fram. Inga planer eller drömmar att sträva mot...
Mer eller mindre gett upp och bara stretar på i hop om att en dag kunna förverkliga alla de hemliga drömmar jag bär på, men som förblir drömmar.

Jag vill så mycket, men min väg bär inte framåt utan jag hamnar i rondell och efter flera varv utan avtagsvägar inser jag att det i själva verket är en vändplan jag snurrar på utan att finna annan väg bort än att återvända samma väg jag kom.

Vem är jag? Hur hamnade jag här? Finns det något förutom rädsla och bekvämlighet som håller mig tillbaka? Om jag fick ändra allt och starta om från början, vilken väg hade jag då valt?

Vissa datum kommer man alltid att minnas. Händelser som är omöjliga att glömma.

15 år har gått sedan tvillingtornen rasade och världen visade sig vara en mer hemsk plats än jag trodde.
Terrorist blev ett ord som användes dagligen och säkerhet blev något alla oroade sig för.

Vissa datum är för alltid väldigt nära i minnet. Man vet var man var, vad man gjorde och vilka som var närvarande...

Världen förändrades den 9 september 2001 och den kommer aldrig att bli den samma.

För ett par år sedan hittade jag i en hantverkstidning mönstret till en stjärna.
Hårt papper, skumgummi, tyg, pärlor och en jäkla massa små stygn var det som behövdes.
Många kvällar satt jag och svor fina ramsor och det såg inte såååå svårt ut i tidningen att pyssla ihop stjärnan. Men med små prinskorvar till fingrar som inte kom åt, noll tålamod och leder som dels värkte och även låste sig så blev det tre stjärnor innan jag insåg att detta inte passade mig för fem öre.

Bilden på stjärnan skryter jag dock fortfarande över :-)

Ingen av stjärnorna jag gjorde har jag kvar och jag hade verkligen velat ha en hängandes i fönstret, men mina händer skulle aldrig klara av jobbet m små stygn och tunna nålar...

Ett par dagars funderande och tillslut var jag bara tvungen att testa.
Skulle det funka att limma samman alla delar, istället för att sy dem??
Lagom till lillprinsens dop i går, satte jag igång med att klippa och klistra. Sent i går hade jag mer lim på mig än delarna och det var lim i princip överallt i lyan när jag avslutade pysslande och somnade.
I morse fortsatte jag. Satte samman delaena fel. "repade upp", limmade lite till. Bröt upp och gjorde nya delar...
Mycket mutter, fula kanter, för mycket lim och inte riktigt som jag tänkt mig... Men som "prototyp" funkar den och även om den inte duger som en gåbortpresent, så funkar den för mitt fönster!

I bland har jag tur som har vänner som vet vad jag behöver, när jag själv inte vet det.  
Som grabbar tag i mig och drar iväg med mig på saker som jag egentligen inte borde, inte vill och inte har tid med, men som jag i själva verket verkligen behöver.

För några veckor sedan hamnade jag på krogen, en massa snack och en hel del "Irisch coffee" när min plan hade varit soffa, en massa näsdukar och bara tystnad. I dag skulle jag ringa runt (igen) till alla läkare och psykologer och präster och annat löst folk för att få den hjälp jag behöver för att kunna komma tillbaka till jobbet utan att rasa samman med jämna mellanrum, men så blev det inte.
Inte ett samtal är ringt men mitt inre är så mycket lugnare än jag varit på länge. 
Carina ringde i går och frågade om mina planer för dagen och efter att ha hört om allt jag borde göra så beslöt hon att jag skulle med henne ut i skogen, att den bästa medicinen för mig var en stilla tur i skogen och spana efter svamp. 
Så det var bara att ställa klockan och kravla ur sängen. Vid 10 hämtade Carina mig med sin Eu-moppe och sedan for vi upp till Nordrona och gamla LV3 där minnen från den stängda militärområdet fortfarande dyker upp bakom träd och  kullar. bara att sitta på "bönpajen" och susa genom staden är kalaskul och även om jag är feg nog att vara livrädd i vartenda kurva så njuter jag totalt av det och en tur ut i skogen var exakt så behövligt  som hon sagt. Bara att andas in våt mossa och höst är som balsam och vartenda muskel i kroppen njöt.  
Egentligen är det detta som jag måste göra oftare, ta mig tid att gå ut i naturen, sätta mig på en sten och bara njuta... 
Vi knatade runt på stigarna och inte en enda av de svampar som Carina hittade hade jag sett, man måste helt klart ha blick för svampar och dess gömställen.
Jag smög efter Carina, lyckades trampade på varenda gren, snubblade över stenar och höll korgen. Det är enorma områden uppe i Nordrona och trots att jag bott i det området så var många av vägarna nya för mig och jag var glad att jag inte knatade runt ensam för då hade jag garanterat gått vilse och tvingats ringa efter hjälp. :)

På en av de igenväxta grusvägarna snavade jag över en sten. Vid första blicken var det en vanlig men ovanligt platt sten som låg i vägen. Gick tillbaka och såg att det fanns tecken inristade på den synliga ytan och även att den var aningens för fyrkantig för att vara en vanligt natursten. Det såg snarare ut som delen av en gravsten, med ett kors och sista bokstaven av ett namn...

Om det verkligen är en gravsten så undrar man ju hur den kommit dit och varför. Är det någon stackare som begått ett brott så hemskt att hen inte förtjänat en plats på kyrkogården utan i stället  begravts låååååångt ut i skogen, men ändå fått en sten över sig... eller är det bara en sten som visar åt vilket håll norr ligger???

Skulle bra gärna vilja vet dess historia och ska forska lite till. har aldrig tidigare sett stenen och den verkar så otroligt malplacerad att vi reagerade direkt. Ska i allafall någondag försöka hitta tillbaka och kolla lite närmare på stenen.

Tre timmars strosande i skogen, medan luften stod stilla och solen gassade var ganska lagom tid och en stund som jag längtat efter mer än jag trodde jag gjorde. 

jag har alltid varit en liten skogsmulle som älskat skoggen och alltid tillbringat höstarna i blåbärsriset medan tankarna vandrat och bären plockats. Det är något speciellt med den naturen... 
Granar som skymmer sikten, mossklädda stora stenar där man nästan kan förvänta sig att en liten Rumpnisse sticker fram näsan och massor av ris som täcker marken...

Lukten av höst i näsan och ensamheten... Jag måste helt enkelt ut i spenaten oftare och få ork till att klara livet. 

Dag 3 utan ryggvärk och en bit in i sjukskrivningen. Vissa rörelser hugger som sjutton i rygg och axlar och jag ger ifrån mig små svordomar, men jag går inte längre runt m ständig värk. Stoooor lättnad!!

Hade jag varit normal så hade jag sovit fortfarande, men i stället har jag suttit och sett dagen gry och jag börjar även höra huset vakna så smått.
Vaknade vid 4-snåret av att jag höll på att frysa ihjäl och hackade tänder. Hoppade i flanell pyjamasen (varmaste fyndet från GEKÅ) och gick till sängs igen. Tyvärr så kom tidningen innan jag somnade och medan jag följe killens tunga steg genom trapphuset och hörde brevlådorna smattra längstmed vägen, lyckades jag vakna tillräckligt för att inte kunna somna om.
Får bli någon timme i soffan under dagen, så jag inte sitter på kvällens möte och somnar :-)

Om någon timme (ca 3 :-)) kommer promenadkompis förbi för att släpa ut mig på en runda. Var evigheter sedan som vi lullade runt i spåret och snackade skit. Men förhoppningsvis så kan vi ta upp vanan igen och börja ladda inför "vårruset". Okej, det är ett bra tag dit, men så vidrigt otränad som jag var senast har jag aldrig varit tidigare...