Om ett par dagar ska anmälan vara inne och som alltid är jag ute i sista minuten m anmälan. Mycket pga glömska och förträngning men även pga en skral ekonomi som jag hoppats skulle se bättre ut månaden efter...
Vilket den självklart inte gjort :-)

Planen är alltså att i dag skicka in anmälan för syster och mig, problemet är dock att min motivation till vårruset i år är lika med noll. Dels så har en förkylning bosatt sig i min kropp och var tjugonde meter stannar jag, nyser, hostar och snyter mig. Även min kondition är långt sämre än jag önskar och som sagt så är motivationen borta...
Frågan är om jag ska ställa upp och "springa" halvmilen eller ägna mig åt att sitta på gräset som åskådare och heja på systeryster.

Visst är det så, att jag ofta säger "Ja", av ren vana och innan jag hinner tänka efter vad jag verkligen vill.
Ofta är jag först att erbjuda min hjälp, ofta innan jag ens hunnit bli tillfrågad och ofta står jag ensam för ingen annan vill/orkar.

Att alltid vara med, att alltid ställa upp och att vara den självklara frivilliga är kul tills gränsen är nådd. När man börjar vara en alltför självklarhet och när man inte ens får ett tack då börjar man fundera om man ställer upp för att det är kul eller för att man "måste"...

Att få ett tack, gör mycket. Att få höra att det man gör uppskattas och att man gjort ett bra jobb, gör att man orkar köra på ett tag till.
.........

Energitjuvar är inget jag orkar med för stunden. Jag har nog med mitt och tänker hålla en låg profil ett tag framåt.
När mina önskemål ändå blir överkörda och folk struntar i mina känslor, så drar jag mig tillbaka och håller käften.
Jag tänker börja använda ordet "nej" oftare och jag tänker stå fast vid mina beslut...
Jag är trött på att min vilja och önskningar ignoreras och att folk vet att det tillslut går att få mig dit de vill. Jag är inte dem som tjatar, vilket gör att jag fortsätter att tro att löften ska hållas, när de egentligen glömdes så fort de blivit givna till mig.
Av ren princip så tänker jag bli fröken trotsig... Bara för att jag kan. :-)

I år är det ingen vanlig valborg för mig.
I vanliga fall är jag hemma på barndomsmark och hjälper till på Björkögården firande. Står vid bordet och säljer godis, kramar vänner, grillar korv, springer undan röken från brasan, fotograferar och ser fjärden färgas i solnedgång.

I år sitter jag ensam på balkongen hemma i Norrtälje, med en pläd över axlarna, en kaffe i handen och ser solen försvinna bakom träden.
Kungen firar 70 år och min pappa har varit död i en vecka.
Scouter, sång och stort firande vid slottet, själv har jag suttit i lyan och bara varit.
Funderat, sörjt och princip bara stirrat i väggen.

Älskar Valborg på Björkögården som alltid varit tradition. Först som publik i barndomen har jag stått vid brasan, frusit som en gnu, känt hettan från elden och sett fyrverkerier fyras av från bryggan och hört hur kören sjungit in våren.

De senaste åren har jag varit en av de frivilliga för att glädja besökarna genom att sälja godis, korv och Lottas hembakta fika och massor av kaffe för att hålla kylan på avstånd.
Jag har alltid plockat fram kameran och tagit bilder på elden, solnedgången och den vackra miljö som roslagen har att erbjuda. Det är inte förrän jag lämnade landet som jag verkligen insåg hur vackert jag bott och levt mitt liv.
Det är inte ofta jag är på Björkö-Arholma, men varje andetag njuter jag. Naturen, husen jag känner och närheten till vattnet.

Kan nu säga att jag saknar att inte vara en del av valborg men jag hoppas att jag nästa år åter kommer att vara på plats och le åt barnen, hoppa mig varm och njuta.

Fredagskväll och veckan börjar så smått att lägga sig.
Inspirationen är lika med noll i dag.
Trött i både kropp och själ, men en stund till ska jag försöka att vara vaken.
En sväng till lokalen för utlämning av nycklar och hämtning av ett litet omålat bord som ska bli allt annat än blekt...helgen är räddad :-)

I ett par veckor har jag levt i depressionens skugga. Antidepppiller för att hålla mitt psyke på banan och för att orka klara vardagen, lugnande för att inte nerverna ska skälva allt för mycket och på kvällen insomningspiller för att kunna somna och sova utan avbrott, dock alltid med vetskap att drömmarna kommer att komma...
Försöker hålla mig sysselsatt för att timmarna m mörka tankar inte ska bli alltför många, ler på jobbet för att inte smitta andra m mitt humör som är allt annat än kul.
Vandrar hemåt och kan låta tankarna vandra och slappna av, gå i egna tankar utan stress och planer.
Att mitt i denna svarta depression även få ett dödsbesked gör att tankarna blir än mer mörka och bottenlösa.
Inget känns värt att göra och självförtroendet/självkänslan är i botten.
Att kliva upp på morgonen blir än mer svårt, leendet än svårare att hålla på plats, folkmassorna blir större, livligare och paniken allt mer närvarande. Tanken att vara mitt i en folkmassa, spela glad och obekymrad känns som något oövervinnerligt när det enda jag önskar är att krypa undan som ett skadat djur i en grotta och gråta tills all sorg, smärta och skuggor är borta.
Lämnad ifred tills mörkret skingrats en aning och jag åter kan njuta av att bara vara.
Bara ensam i mörkret tills jag kan lämna deppigheten för denna gång och kämpa vidare för att göra det jag vill och förverkliga de drömmar jag har.

Jag mår dåligt och jag vet att jag får de i min närhet att må dåligt och innerst inne så mår jag dåligt av att sprida denna "Smitta", men för stunden är jag för fylld av mörker för att orka bry mig...
Jag mår skit, jag sörjer och jag vet inte hur jag ska bli av m smärtan som flyttat in i mig. Som tonåring skar jag mig för att bli av med ångesten, den tiden är förbi men ångesten jag haft då är kvar och någon ventil för att släppa ut den har jag inte riktigt hittat.
Jag skriver för att bli kvitt den värsta känslan, men jag lyckas aldrig bli kvitt den helt.
Jag väntar på att stormen inom mig åter stillnat, mörkret dragit förbi och sorgen dämpats. Jag kämpar på för att orka kämpa vidare och försöker finna små ljusglimtar i mörkret. Jag fortsätter att skriva av mig mitt mående och jag fortsätter att irritera folk med mitt beteende...

I går var en sån dag jag önskar jag sluppit och jag vet att detta är något som kommer att sänka mig, när hjärnan väl är ikapp och lugnet kommer.
Ringa runt till begravningsbyråer, prata m Godemannen, messa syskon. Jämföra priser och diskutera m syskon.
Mycket ska fixas och allt ganska direkt.

Grav, urna, strös, minneslund...
Blommor, inte blommor. Handbukett, vilda blommor...
Minnesannons i DN. Minnesannons i Nt, dödsannonser i tidning eller inget.
Skänka pengar till förening/forskning eller vad.
Musik i kyrkan, psalmer i kapellet, gudstjänst i det fria, minnes stund, präst eller inte präst...
Hyra församlingslokal, äta gemensam lunch på restaurang, gå var och en till sitt...
Öppet för alla, bjuda in, bara de närmaste eller bara familjen...

Förvirringen är stor.
Vad hade pappa önskat?
Vad vill jag?
Och i vilken ende börjar man nysta?

Fem viljor och starka barn som ska ner till ett beslut och inga blåtiror.
Jag hade ärligt talat förväntat mig protester, bråk, någon som helt tycker tvärtom och absolut ska ha sin vilja igenom.
Men jag tror att alla tänker och känner lika för en gångsskull.
Det känns som besluten vi fattat hittills är gensamma beslut och jag hoppas det håller i sig. Vill att alla ska vara m i besluten, ingen känna sig överkörd och ingen bitterhet när sorgen ebbat ut och vardagen är tillbaka.

Vid bröllop har man månader i bland år på sig att planera, boka och fixa. Likaså vid dop.
Vid en begravning har man ca en månad på sig att fixa begravningsbyrå, planera begravning, samla allas tankar/åsikter, hinna jobba och någonstans där emellan ska man även hinna gråta, sörja och må dåligt...

När går man över gränsen?
Jag menar vad kan man skriva öppet om och när blir det för privat i en blogg? Vad ska man dela med sig av och vad bör lämnas i dagböcker under madrassen?

Vill folk läsa roliga och humoristiska inlägg, skrivet med mål att få följaren att le och skratta eller skriva om dagarna som de verkligen ser ut?
Ska sanningen fram eller ska jag berätta om livet i en ljus fantasivärld, där allt är bra och jag med kattsambon diskuterar djupa tankar och funderingar om vårt samboliv?

Eller upp som en sol och ner som en överkörd köttgryta, m panikångest som hålls stången av piller, mardrömmar som får kallsvettig att rinna, en ekonomi som är obefintlig, mörka tankar och det som är mitt liv?
Vad bör hållas privat och vad kan nämnas öppet? Hur mycket klarar folk av innan de ger upp?

Min pappa är borta och innan jag ens riktigt förstått att det är så det är så ska allt förändras och avslutas direkt.
Allt ska ordnas m begravningsbyråer, lägenheten ska tömmas, syskon ska vara överens om allt och mitt i allt detta sitter jag som bara önskar gömma mig under ett täcke och gråta tills sorgen är borta och bara de bra minnena finns kvar.

Vad vill jag och vad har jag råd med?
Vad kan jag dela m andra och vad ska jag hålla för mig själv?

Försöker sysselsätta hjärnan så jag slipper tänka. Det går halvbra och plötsligt då rinner tårarna igen okontrollerat.
I morgon jobb igen och jag hoppas det finns mycket arbete så jag blir upptagen och slipper alla snurrande tankar.
Ändå vet jag att detta bara är början och att det är nu det riktiga jobbet börjar.