Började på ett långt inlägg om en teori som snurrat i hjärnan länge.

Men vissa händelser har gjort att jag fått börja om med inlägget tre gånger, så ddet är så att säga fortfarande i planeringsstadiet :)

I går började jag skriva om kopplingen mellan ADHD, GBP och utbrändhet, men något hände och det blev bortglömt. Men det finns faktiskt något som alla dessa saker har gemensamt :)
I går så drogs jag bort från datorn utan att hinna skriva klart och istället för att spara inlägget så stängde jag bara av datorn. Inte det smartaste, men jag blev aningens stressad. 

I dag började jag igen och när telefonen ringde så hoppade jag så högt att jag samtidigt tryckte på en knapp så skärmen blev svart... jag och datorer har inget bra samarbete!

Andra gången jag skulle spara så fanns ingen uppkoppling och allt jag skrivit försvann igen utan att vara sparat någonstans, jag vet! Vissa lär av misstagen, jag tillhör dock inte den skaran. 

Bara ta ett djupt andetag och börja om igen.  

Nyss när jag skulle spara så tryckte jag åter på helt fel knapp och gissa vad som hände? 

Snabb sammanfattning så kommer det rätta inlägget senare, när jag åter skrivit det och mellan varven sparat det. 
Fram till dess så tar jag lite mat och ni kan ju fundera på om det verkligen kan finnas samband mellan ADHD, utbrändhet och magoperation. :)
Det finns  en röd tråd, men hur synlig den är vete tusan...

Fortsättning följer!  

Hur förklarar man för någon som aldrig varit där, vad utbrändhet är? 

Kanske går det inte ens att med få ord beskriva känslan när "väggen" är där och allt tar stopp...
När mina svaga: "Jag orkar inte i dag". Möts av "Det kan väll inte vara så jobbigt", "jag tycker att du alltid är så trött", "Men vi tycker att det skulle vara trevligt att se dig"  eller "Jag är också trött men jag går ändå, för jag har lovat..." 

Hur förklarar man en trötthet som man kan sova sig pigg ifrån? 

Det handlar inte om att inte vija, utan att vilja för mycket.

Att vilja kunna hålla 10 bollar i luften, ha koncentartionen på topp, full kontroll över alla bollar och kraften i armarna finns att skicka bollarna högt upp. 
En efter en försvinner bollarna och tillslut har man en boll kvar i luften men kraften i armarna är slut och att fortsätta skicka upp den sista bollen blir allt jobbigare... Musklerna darrar, svetten börjar pärla i pannan och man börjar även fundera på vart övriga bollar tagit vägen och koncentrationen på den sista bollen är inte riktigt lika stor som den var på de tio i början.

Känns som om hela kroppen drabbats av en lättare träningsvärk och då menar jag inte värken man får efter att ha gjort något och man är stolt över smärtan och ser den som att man gjort något positivt. Min träningsvärk är inte stark och inte heller i en specifik muskel, utan diffus och i varje muskel. Fötterna tunga som bly och hjärnan trött och långsam.
Många påstår att helgen i lokalen är orsaken. Själv tror jag att det är oro och för många bollar i luften under en längre tid och att helgen bara var droppen som fick bägaren att rinna över. Upptagen varje helg senaste månaderna, ingen tid att samla kraft i ensamhet, en far som åkte fram och tillbaka mellan sjukhus och hemmet, oro för att läkare när som på dygnet ska ringa och snabbt be mig att infinna mig, trevligt stress att fixa lokalen med vänner och vetskapen/känslan av att alla inte är lika positiva till förändringarna som andra är, skitsnacket som cirkelerar, glädjen att väljas till lokalansvarig och plötsligt inse att det innebär att prata i telefon...
Och nu senast löftet om att jag skulle slippa praktikant, men plötsligt har en efter mig som en svans och mina rutiner ändras åter. Spelar ingen roll hur trevlig, duktig eller tyst hon är, hon rubbar mina dagar, mina rutiner och jag är inte längre ensam. Även reglerna för vad som gäller ändras beroende på vilken dag man ställer frågan och inte en jäkel bryr sig...

Det positiva är att jag i morse inte diskuterade med mig själv om jag skulle gå hem eller inte. Jag bara ringde in sjukdom, skrev lista på vad som skulle göras och gick sedan ut genom dörren. En vanlig dag hade jag varit ensam med allt ansvar och således gjort mitt jobb och sedan gått hem.
I dag sket jag fullständigt i vad som hände och skedde...

Sov några timmar på soffan och hjärnan blev mindre trött, men kommer att vara hemma i morgon med.
Önskar ha en dag i eget tysta sällskap och fundera.

#blogg100

Börjar ana slutet på lokalen.
Väggarna klara, golvet glänser som ett balsalsgolv och i kväll så har vi burit runt på möbler och placerat ut.
Det kommer att bli bättre än jag trodde. Det känns bra i allafall.
Även bokningarna börjar rulla in och det är nervöst. Jag är nybliven lokalansvarig och har numera hand om uthyrningen och det passar ju mig som handen i handsken...
Okej, inte riktigt utan det känns snarare oroligt med skräckslagen förtjusning.
Tankar som allt som kan gå fel, dubbelbokningar, felanmälningar, saker som går sönder och självklart frågan... När öppnar lokalen?
Men det brukar lösa sig :-)
Till en början så är det att få lokalen klar.

Även utanför, i det verkliga livet så rör det på sig och jag kanske en dag hinner sätta mig ner vid bordet hemma och skriva ett långt inlägg utan att somna av trötthet eller uttråkning...

Lokalen börjar arta sig och alla som sliter imponerar verkligen på mig. Trots värk i kroppar och arbeten vid sidan om lokalen så jobbas det stenhårt och varje gång jag kommer dit så syns stora förändringar.
Från ungdomslokal till fin uthyrningslokal och jag tror att alla i området kommer att uppskatta förändringen.

Med väggarna klara, allt snickeri målat och alla lister färdigt var det i dag dags för golvvård. Efter mycket besvär under veckan så hittade vi tillslut en maskin och tillräckligt m polisch för de utrymmen som är målade.
Kontakter, tur och vänliga människor samt självklart min bästa granne K som ringt runt, fixat och slitit för att få resultat gjorde att vi fick tag på Polish. Vi trodde inte att det skulle vara såååå svårt att få tag på det som det visade sig vara :-)
Jag har för längesedan gått en golvvårdsutbildning och i teorin så viste jag hur man gör, men i praktiken så behövs det träning. Speciellt maskinkörning...

Bilden över visar monstret vi använde och som i mina händer är ett mordvapen :-)
Efter lite funderande så hittade jag startknappen och när även gasen hittades så blev jag farlig!
Maskinen försvann över golvet, jag fladdrade med som en liten vante m ett hårt grepp om gasen och Maritta ilade över rummet jagad av maskinen, samtidigt som hon upprepande gånger gav rådet att jag skulle släppa gasen... När jag väl släppte stannade monstret stilla, jag rasade ihop i en apskrattande hög på golvet och hade svårt att ta mig samman. Trots mitt första misslyckade försök att skura golvet, så gavs jag ett nytt försök, långt från väggar och människor. På slutat så gick det riktigt bra och jag är stolt över att ingen avled under dagen :-)

Nu är alla lager polisch lagt och golvet har gått igenom en förvånansvärd förvandling och det är svårt att tro det är samma golv som irriterat oss under lång tid.
I morgon är det fix av en liten bit golv som i dag var möblerad och sedan är det inte långt kvar till "återinvigningen". Alla som jobbat har gjort det hårt och gjort ett otroligt bra jobb!


#blogg100

"Jag står utanför entré" skrev K och raskt stoppade jag ner mitt fika i jackfickan och sprang ut. Jag är glad att jag inte köpte räkmacka! :-)

Dagen blev lika mycket kaos som alltid när jag ska göra något, men just för stunden är jag lugnare än i går vid samma tid. Jag vet inte om jag börjar vänja mig vid kaos eller bara för stunden rycker på axlarna och vet att jag inte kan värja mig från stormen och i stället bara hänger med och hoppas på det bästa...

Tydligen är det inte mina växlar som felas på min cykel utan bristen på luft i däcken. En kollega undrade om det var tungt att cykla och när jag erkänner att jag trodde min kondis var bättre än den visade sig vara, så föreslog hon att jag skulle pumpa däcken. Kanske bör testa det, innan jag börjar mixtra med växelkurser :-)

Praktikant/vikarie är duktig och där är inga problem. Däremot vill jag både strypa, mosa och sparka min skurmaskin!
Den HATAR mig!! I dag bestämde den sig igen för att vägra suga upp smutsvattnet och det var svart på golvet där vi gled fram. Bara att tömma fanstyget, vända upp och ner på skiten och spola rent alla slangar. Hittade ett rejält stopp i en av slangarna och proppen satt som betong och täppte för. Efter lite svordomar, en bruten nagel och jäkla massa muttrade så fick jag ordning på monstret och kunde fortsätta att städa. Men tydligen hade maskinen tagit illa upp av behandlingen, för varje gång jag gasade så tjöt den som en elefant unge...
Jag muttrade tyst, log glatt åt mina kollegor och körde på i gångarna till synes omedveten om oljudet.

Efter jobbet bar det av till sjukan och besök hos pappa som fortfarande ligger kvar. I väntan på mamma så hamnade jag i café för en fika. Jag hann bara hälla upp kaffet i en kopp innan K meddelade att hon var på plats utanför sjukan för att hämta mig för ett "golv polish" uppdrag. Det var bara att hälla kaffet i en papperskorg, trycka min lilla kaka i jackfickan och gallopera ut till bilen. 10 min senare så ringde mor och frågade vart jag tagit vägen...
Kan berätta att jag råkade sätta mig på kakan i farten...

I övrigt har det varit lugnt och inga missöden värda att nämna.
Katten tjurar för jag köpte fel godis till honom. Han ska ha godis från Lidl och vägrar andra "pinnar", så nu ligger han och blänger på mig.


Blev en liten promenad över kyrkogården på hemvägen. Lila bra att passa på att ta naturbild 3/7, när solen visade sig.
Det är något speciellt m gravplats...

Jag känner mig som en speedad ekorre instängd i en skokartong.
Det normala i mitt liv och alla rutiner har gått på semester eller kanske till och med sagt upp sig med omedelbar verkan. Jag får se om rutiner och lugnet kommer tillbaka när lokalen är klar och möblerad, pappa är hemma från sjukan, frysen full av matlådor och jag har tid att städa lyan...

I helgen blir det golvvård i lokalen och bara att få tag på material till det är ett projekt i sig. Medel och maskiner var svårare att finna än vi kunde tro och att hyra in golvvård fixar inte ekonomin och känns dessutom idiotiskt att hyra hela paketet för många kronor när vi är ett par kottar som kan, gått kurser och jobbat med det... Men i dag i stressen och jäkten så kanske vi fixat det, svaret kommer definitivt i morgon (håll tummarna).
Min far ligger dessutom på sjukan och kanske åker han hem o morgon eller kanske inte. Proverna var bra, siffrorna var bra och allt var bra med så ställde han sig upp och då sjönk allt till skosulenivå och han kommer troligen inte hem o morgon. Jag åkte dit, då sov han. Jag läste lite tidningar i väntan på att han skulle vakna tillslut gav jag upp och åkte i väg på jakt efter skummade. Kom tillbaka till sjukan och pappa sov fortfarande då tog jag en fika i café och återvände till pappa som fortfarande sov djupt. Gick en sväng runt sjukan, ringde samtal och när magen började värka av hunger så återvände till salen för att berätta att jag skulle komma tillbaka i morgon, då var han vaken... Satt en stund och pratade medan hans andning och puls stabiliserades. Jagade ut en dam från hans sal, som absolut inte ville lämna salen då den var mörk...

Även på jobbet försvann rutinerna och stillheten när jag i dag fick (från det blå) en vikarie på halsen att lära upp från grunden...
Det kommer att bli koas ett par dagar innan jag fått in nya rutiner och kan släppa kontrollen. Framförallt kommer det att bli jobbigt m jobbet... Dvs att hitta jobb.
Vi behöver ju inte stressa ihjäl oss direkt men även stress åt andrahållet kan bara jobbigt. Bli stressad av att vara sysslolös, se minutvisaren sniglar sig fram och göra Nada. Gnugga lampor och golvsocklar varje dag, bara för att få tiden att gå är ju liksom inte heller ett alternativ. Jag är van vid att bara vara och jobba lugnt, men att ha ytterligare en bredvid mig som vill jobba och vara till nytta, kommer att bli smått jobbigt att vänja sig vid...

Nu ska jag umgås m katten, ta en lång dusch och gömma mig under täcket.
Hoppas på en lugnare dag i morgon.
#blogg100

Den längsta dagen
En roman av cornelius Ryan.

För mig som är intresserad av historia och speciellt om världskrigen så är detta en fantastisk bok. (Om man nu kan tycka att krig och våld är underhållande...)
Det är lika mycket roman som dokumentär och skildrar förberedelserna inför och "dagen-D" dvs landstigningen i Normandie, den 6 Juni 1944.
Boken är skriven utifrån vittnesskildringar från alla sidor, männen i de allierade styrkorna, fienden de kämpade mot och de civila som drogs in i den största invasionen under kriget.
Det var 5000 fartyg som transporterade 200 000 soldater och kl 6.30 på morgonen vadade de första trupperna i land på den kust som enligt Hitler skulle vara ointaglig.
Misstag från bägge sidor begicks men på det stora hela är det "operation Overlord" som blev början till slutet på Hitlers dröm om tredje riket.

Författaren var en känd korrespondent och var själv med under kriget och befann sig på stränderna bland soldaterna, så mycket av det han skriver är egna upplevelser och minnen.
Efter kriget, under 50- talet började Ryan gå igenom krigsarkiv och intervjua personer som deltagit och upplevt invasionen och när romanen kom ut väckte den stor uppmärksamhet. Bara något år senare spelades filmen med samma namn in, med bla John Wayne i en av rollerna.

För mig var romanen som en djupare historielektion. Vissa saker visste jag andra saker och fakta var nytt.
Att invasionen var stor är inget nytt men hur stor hade jag ingen aning om.
Inte heller viste jag hur landstigningen gick till, vad som verkligen stoppade de allierade på stränderna eller hur många som dog under första slaget. Den verkliga överraskningen och nyheten för mig var att engelsmännen hade säckblåsespelare med sig...

#blogg100