Invigning av "Västra vägen" på Nationaldagen.

Vid 10.30 var vi på väg, jag och min granne Eva. Under några timmar på förmiddagen fanns chansen att gå för de som ville på den nya och oöppnade "Västra vägen" som leder runt Norrtälje. En väg som tydligen diskuterats i 70 år och varit planerad i 30 år.  
Vi tog vägen över Nordrona och kom direkt på "starten", där nya vägen börjar vid hållplatsen "Campus Roslagen".
Väldigt många hade tagit sig dit och det var inte bara människor som var ute och gick på vägen utan även en mängd med cyklar rullade. Lite spännande att se att en bit asfalt kan samla så många människor :)

	Redan INNAN vägens invigning så har klottrare varit på plats och invigt tunneln på sitt eget sätt...
"Dårar" fanns det endel av  längst med vägen :)  Aldrig att de skulle få upp mig på denna cykel!

	I en av rondellerna stod "Albert Engströms ateljé" utkastad.  Idén kanske är bra, att ha något som man förknippar med Roslagen. Men det kunde ju sett roligare ut...

Efter promenaden blev det en snabb dusch och en ännu snabbare kaffe innan jag åter hoppade i skorna och knatade ut.
Vid 12.30 skulle en kortege av veteranbilar köra nya vägen. Så vid halv ett stod jag som ett fån vid bron, hängde över staketet och vinkadeglatt åt veteranbilar, gamla moppar och traktorer som rullade längstmed vägen.
Kände mig inte riktigt klok som en fredags eftermiddag roade mig med detta billiga nöje att vinka till bilar.
Jag kan ju säga att jag inte var ensam om att vinka som en dåre, vi var ganska många som vinkade och fotograferade :) Vid 14.30 var invigningen över uppe vid Campus och de första riktiga bilarna började rulla.

Gårdagens enda planering var att plantera om min "Gummiplanta" som börjar se lite ledsen ut. Det var det enda "måste" som jag skulle göra, resten av dagen var planerad för stolen på balkongen och korsordstidningen.

Så efter frukosten blev det full fart ut på balkongen, leta upp den enorma jordsäcken som gömde sig under bordet (längst in såklart). Katterna gjorde mig sällskap under bordet, de undrade nyfiket varför jag kravlade runt på alla fyra.

Dra in säcken i köket, bara för att upptäcka att det inte fanns plats för "trädgårdsarbetet". Med bänkarna fulla av disk, plåtar och annat skräp som jag varit för lat att plocka undan, så var det bara att börja städa kök innan jag kunde vårda min blomma. Det ena ledde till det andra och plötsligt hade jag ett rent badrum utan stopp i handfatet, ett dammat vardagsrum, romanerna i i bokhyllan står vackert i alfabetisk ordning och köksskåpen är fulla av ren disk. Blomman stog dock fortfarande i fönstret och såg lite ledsen ut så vid middagstid var det dags att plantera om den.
Men som allt annat så blev det inte riktigt som jag planerar. Upptäckte att jag inte hade någon stor kruka hemma och att trycka ner min enorma växt i en liten kruka hade varken lyckats eller varit speciellt snällt mot växten så det blev att fara till affären för inköp av innekruka och en stund senare kom jag hem med hushållspapper...  
Någonstans på vägen försvann minnet och blomman står fortfarande i gammal jord.

I dag är planen att ge min "Gummiplanta" ett nytt hem. Har jag tur så kanske förrådet är städat innan jag somnar i kväll  :D 

 

Sitter på balkongen och försöker varva ner efter en dag som gått i full fart. Inser dock att balkongen behöver städas, men tror att jag tvingar mig själv att vänta tills i morgon :-)
Hoppas att alla njutit av en vacker nationaldag!

Roslagsskolans klass 7H (musikklassen) var ute på äventyr i skogen och istället för att bara njuta av myggor, regn och vattenfylda tält, så ordnade de en spelning/konsert för släkt och vänner.
Jag var självklart på plats då min favorittjej, tillikaså min bästegrannes dotter  "E" går i den klassen.
Jag hoppade på bussen mot Vätö och trillade av halvvägs för att fortsätta resan till nästa Ö och mina hemtrakter tillsammans med vänner i en varm bil.
Visst resan till Björkö-Arholma tar ca timmen från Norrtälje att göra och "Karlberg" ligger verkligen mitt i ingenstans och närmaste granne är en stor gran, men att så många föräldrar uteblev är pinsamt!
När uppträdandet är i Norrtälje är det inga problem att få publik, men så fort de måste sätta sig i en bil och åka en liten bit, då hoppar folk... 

Trots den lilla publiken, "Em" räknade att det var 20 pers som behagade komma så var det en trevlig kväll med blandad musik.

Stolarna var dock inte gjorda för min rumpa och bara ca kvarten in i musiken så började jag känna träsmak. 
En mängd av gamla bekanta ansikten var på plats och det visade sig att en av "Em´s" kompisars förälder var skolkompis till mig, så en del av hennes släkt dök upp...
Eftersom jag är därifrån så hade det varit underligare om jag inte känt någon :) 

 
Eftersom vi var på Björkö så blev det allsång på "Björkövalsen", skriven av Roine Jansson som är Em´s farfar och självklart så ställde Roine upp på dragspel.

Kvällen blev lite väl i senaste laget för en kvällströtter som mig och jag var bara liiiite trött när vi äntligen rullade in i Norrtälje. Trodde aldrig att jag skulle orka upp morgonen efter, men det gick! 

En trevlig kväll i trevligt sällskap och jag blev inte ens kvarglömd någonstans :)

För andra gången under samma månad hamnade jag på Berwaldhallen och även denna gång hade jag sällskap av Marie, Maria och Julia samt två vars namn jag tyvärr inte lade på minnet...

"Blå baskrarna genom 50 år - en musikalisk exposé" 
Under 1 1/2 timme bjöds det på musik från de senaste 50 åren och även lite historiska tillbakablickar.

I publiken satt Svenska veteraner som medverkat i "Finska vinterkriget" men även nyare veteraner som tillhör den svenska fredsbevarande styrkan. Intresserad av historia som jag är, var det otroligt intressant och jag önskar att jag lagt mer på minnet om vad som berättades...

Men eftersom det hela spelades in så lär jag så småningom se det hela på tv :)  

Programvärd var Stefan Sauk och på scenen fanns förutom Arméns musikkår även Helene Stureborgs kammarkör & klass N2a från Stockholms musikgymnasium/Kungsholmens gymnasium. Elin Bemark medverkade på sång under ett par sånger och så gjorde även Anders Ekborg.
I programmet vi fick innan konserten stod det inte vem/vilka som framförde vad, så det blev en gissning om vem som skulle sjunga vad.
Det enda som var riktigt självlart var att det var Ekborg som skulle framföra "Vem ser ett barn" som ju är från Chess och jag var ganska säker innan på att han även skulle framföra "Stad i ljus" och det gjorde han och det lät dessutom förbenat bra!! 

Jag har sagt det förut och jag upprepar det. Sedan jag "hittade" Ekborg har jag hört så otroligt mycket olika musik som jag aldrig hört förut och som jag inte vetat att jag gillat.  
Det har varit okända pojkband ute i skogen som jag fått upp ögonen för, det har varit studentsångare som framfört barnvisor jag aldrig hört tidigare och nu senast musikkåren...En salig blandning och allt har varit lika kul att stifta bekantskapen med.

Visst jag har hört musikkåren på TV, men att uppleva musiken live, är helt annat.

Det är pampigare och mer storslaget. Att även få uppleva säckpipa i verkligeheten är även det gåshudsvarning på ett positivt sätt.

Jag gillade hela kvällen och stormtrivdes. Det dök upp en del stycken som jag aldrig hört förut och stycken vars namn jag inte kände till, men som jag hört tidigare...  Det var en spännande kväll med mycket nytt  "örongodis".

Dessvärre var inte platserna de bästa så större delen gick åt till att njuta av musiken istället för att försöka knäppa bilder, men ett par bilder blev det... 

Dock på långt håll med dålig zoomning och med ett huvud i vägen :)  
Men det blev något att ta med hem i allafall :D 

   
Elin Bemark och Anders Ekborg tillsammans i en duett 
     
   
Ser fram mot nästa musikstund och spännande att se vad jag kommer att bjudas på då :) 

Jag trodde aldrig att jag skulle komma att gilla något som har någon likhet med sport.
Att värma upp på ett fält FULLT av tjejer, att knuffas framåt för att få en bra plats, att spänna sig av förväntan inför startskottet och sedan rusa iväg...  
"Hur kul kan det vara?", undrade jag första gången jag var med på Vårruset 2007 och kom överlycklig hem till skolan med en liten medalj i neonrosa band, runt halsen.

Skillnaden då och nu är att jag är mer taggad för att förbättra min tid, känner mig mer "hemma" bland alla andra tusentals tjejer som samlats vid Universitetet och självklart kan jag njuta på ett annat sätt över att ha bättre kondition nu än jag hade då.

Då var det överraskande att se folkhavet som rörde sig över ängen, irriterande över den enorma trängseln och rädslan fanns att vara i så dålig form att man skulle vara sist i mål.
Så är det inte längr!. Fortfarande är det förbluffande att såååå många tjejer är där för att springa, jogga, gå eller krypa futtiga fem kilometer och vi har dessutom betalat för att göra det :D  
Men nu är det även en fest. Man samlas för att göra något gemensamt och ha en härlig kväll. Man träffar vänner, går runt och njuter över vimlet och letar efter en plats att se skådespelet utan att frysa ihjäl :)
Det är helt enkelt en kul kväll och jag ser redan fram mot nästa rus och jag hoppas verkligen att fler av mina vänner kommer att vara på plats :)  

	Det bara välde upp tjejer från tunnelbanan vid Universitetet. Ganska otroligt att se den enorma "massan" röra sig framåt mot samma plats.
I väntan på start blev det "Selfies" på mig och syster Jessika. Ett litet bevis på att vi faktiskt var på plats :) Jag lika glad som alltid ;)  Syrran tänkte springa och valde första/andra gruppen, så när jag väl hamnat i "min" grupp, så hade hon redan varit ute i spåret ett bra tag. Min plan var att springa med det gäng som hörde till gruppen före min rätta grupp... men det blir inte riktigt som jag planerade :)
	Egentligen hörde jag till grupp "Lunka" (Beräknat att göra banan på minst 45 minuter) men eftersom det brukar vara så många som är långsammar än mig i den gruppen och stoppar upp för det tempot som JAG vill hålla, så tänkte jag göra en fuling och haka på de lite snabbare dvs "Jogga"(för de som räknat med att jogga under 40 minuter), men somsagt så blir det aldrig som jag tänkt mig och när jag stod i klungan vid start så fick jag höra att jag tydligen hamnat i "Springa" (Springa banan under 35 minuter) OCH det är en klunga som jag definitivt inte hör hemma i, men jag satt fast och och folk trängde sig överallt så att ta sig fram till min nästan rätta grupp var omöjligt. Det var bara att le, se glad ut, vänta på startskottet och springa...   :D
fem svettiga kilometrar senare hade jag den lilla medaljen som bevis på att jag även i år gjort något bra, samt utmanat mig själv. Bara tanken på att jag faktiskt skulle orka jogga delar av banan är något som inte ens har funnits på drömmarnas himel, men det inträffade i går och vem vet hur mycket spring det blir nästa år?Jag slog förra årets tid med närmare 5 minuter och jag vet även att jag var helt fel klädd, så nästa år blir det en resväska med olika klädesval... (jag trodde på kyla och regn och det blev ganska varmt och soligt... )     Att jag även träffade och fick umgås med min syster är ett extra plus och nästa år kör vi igen för ytterligare en medalj :)

Tack syster för en trevlig kväll och gott värmande kaffe efter loppet :D 

Är nu påväg till Stockholm och årets Vårrus.
Fryser som en gnu, så vinterjackan är med mig och kommer nog att sitts på hela kvällen :-)
Lite spännande att se hur vädret blir...

Sitter vid Lommaren och SOLAR! Okej, redan uttråkad efter bara en timme och hörlurarna lägger hemma... Men ett tag till ska jag nog överleva :-)
Köpte i går mina första badkläder, någonsin och det känns helt okej att ligga på en strand utan att vara gömd i kläder :-D