Har sprungit runt hela dagen som en mycket förvirrad dammråtta och letat kompisar (har dammsugit). 

Självklart så har jag vetat i ett par dagar att jag ska få besök och att det är grillning som gäller utanför mitt hus i kväll. Men eftersom jag är som jag är så har jag självklart skjutit upp städningen hela veckan ( egentligen uppskjuten hela månaden, men veckan låter bättre).

Så efter att ha försovit mig i två timmar så blev det en jäkla rulle, med att försöka få lyan till någorlunda respektabelt skick.

Bara disken tog sin lilla tid, men nu är lyan redo för besökare och jag äntligen nyduschad och redo för en trevlig kväll med kyckling, sallad och en liten grill i sällskap med trevliga tjejer.

Lördag… midsommardagen och området ligger i baksmälla. Inte för att jag verkligen vet om det gör det, men det är knäpptyst och jag har verken stött på levande själar eller dagen efter zombies. Om det inte vore för en svart Saab som med jämna mellanrum rullar runt på parkeringen skulle jag kunna vara den enda levande människan i huset.

Gårdagen var lugn… Det var en lögn, men det var lugnare än förra midsommaren i alla fall, och det är alltid något.

Jag och Ull hjälpte som vanligt till i hembygdsgården. För mig var det femte eller sjätte gången (åren går för fort för att jag ska minnas) och för Ull var det (mycket troligt) tredje gången.

För varje år som går så dyker det upp allt mer midsommarfirare, som önskar hoppa grodor runt ett grönklätt kors och äta sig mätta på hembakat fikabröd.  Förra året var det anstormning och folk slogs om fika brödet som inte riktigt räckte till de över 400 besökande som önskade en skön stund på gräsmattan med fiolspel, skällande jyckar och lekar.

Mamma hade kämpat i nästan två månader med bullbak, kakor och sockerkakstillverkning, så att det skulle räcka till ”gräshopporna”. När allt var klart och hon torkat svetten från pannan så fanns det 500 bullar 1000 småkakor (två olika sorter) och sockerkaka till närmare 550 personer. Vet inte riktigt hur det gick till men det enda som tog slut var den ena sortens kakor.

För 30 kronor fick gamarna inte bara en liten kopp kaffe/saft med påtår utan även två kakor, en sockerkaksskiva och en kanelfylld bulle.

Jag och Ull hade fria händer gällande planeringen av fika bordet och i mitt tycke var vår idé kanon. Vilket betyder att vi för en gångs skull slapp springa runt som svettlackande speedade hönor. Utan vi gick mer valium robotar vid ett löpande band…. Vår belöning för ett par timmars matande av midsommarfirare blev en stunds vila med kaffe och det kaffebröd som blev, över innan det tråkiga arbetet med att städa upp tog vid.

Somnade på bussen hem och klev av vid stationen med en hjärna som fortfarande var i ett koma liknande tillstånd.

Beslöt trots ögonlock som ville sluta sig av trötthet att ta omvägen förbi moster Jane innan jag trampade hem för att fira sommarens kortaste natt framför teven.

Fick ett glas vitt i handen och tiggde mig till lite choklad och tillbringade närmare en timme i samtal med Erika, innan jag åter gjorde min cykel sällskap och vi trampade hem.

Klockan var närmare halv elva och trots dagen så var det ovanligt lugnt ute på gatorna och trädgårdarna som jag for förbi. Jag hade förväntat mig halvsnuskiga snapsvisor och grillos från brända köttbitar i villaområdena jag genade igenom, men det var tystnad som rådde trots värmen i luften.

Stötte på en liten polisbil på en väg och fick verkligen hjärtat i halsgropen eftersom min cykel inte direkt är laglig då den saknar reflexer, cykellyse och nästan bromsar (och cykelstöd :) )… Och eftersom det var nedförsbacke så bröt jag säkert även mot hastighetsbegränsningen som var 30 km/h. Men efter bara en kort stund så försvann bilen ur sikte och det berodde inte på att jag cyklade snabbare än bilen körde körde, utan att jag hamnade på en promenadväg som var för smal för en Volvo.

Tog en kortare paus på en brygga vid Lommarsjön och såg solen sänka sig ner bakom skogen.

När jag rökt en cigg på bryggan  hade jag samlat tillräckligt med ork att dra den svarta djävulen uppför helvetesbacken och parkera den utanför mitt hus.

Hamnade framför teven som jag räknat med och där slutar mina minnen…

Inte förrän i morse (närmare lunchtid i andras ögon, var det nog ) slog jag upp ögonen och insåg att kaffet kallnat i koppen och mina chips fortfarande fanns kvar i skålen samt att teven fortfarande var på.

Enda skillnaden var att det inte var det program jag velat se…

Jag har döpt om min motionskompis… 

Han/hon/den/det är en riktig djävul som alltid ställer till det för mig.

Så namnet ”Den svarta djävulen”, är ett ganska passande namn i mitt tycke. När jag fick den av syrran så förväntade jag mig ett riktigt vrak, där det i princip fanns ett styre och en sadel men inget annat och jag kunde se mina smärtsamt ihopsparade pengar få vingar och flaxa iväg, om jag skulle ta ”Svarta faran” (min cykels första namn) till farbror cykeldoktorn.

Men efter att Karin gått igenom den så blev det ett ganska billigt kalas. Med nya slangar och nya bromsklossar (heter det så? de små ”klossarna” som ligger mot däcket när man bromsar) och med lite olja på kedjan, så blev den i bättre skick än jag trott vara möjligt.

Och som i alla kärlekshistorier så rullade jag fram på rosa moln och trodde jag var i himlen.

Men allt har en ände utan korven som har två…  Var övertygad om att jag bara hade två växlar( trög och trögare), tills Karin visade hur jag skulle växla och vipps så hade jag 14 växlar (Helena bara spelar korkad blondin :)  ). Sedan sa det ”poff” om däcket som blev totalt platt.

Därefter visade det sig att jag bromsade för ofta eftersom jag lyckats slita ner ”bromsklossarna” något otroligt, men vad göra när jag bor på en kulle med branta vägar runt om.

Det räcker med att jag drar fanstyget på vägen hem i uppförsbackarna, på bortvägen i roliga backar måste jag bara cykla och för att inte helt begå självmord så tvingas jag bromsa med jämna mellanrum.  

Hur som helst så speglar cykeln mitt liv… Så fort allt är kanonbra och allt fungerar perfekt så hoppar något fram och förstör min lycka.

Det är som om någon sitter där uppe på ett moln och för anteckningar över mina framgångar, Så fort allt rullat på utan problem i ett par veckor så kommer en svacka och hela mitt liv går åter åt skogen. Jag kan inte slappna av och njuta av nuet eftersom jag vet att jag inte kommer att få behålla lyckan.

Min cykel är precis likadan. Så fort allt på den fungerar kanon så går något sönder eller slits ner.

Cyklade i kväll genom ett halvdjupt gupp, när jag hörde ett ”Fijong” från cykeln och delar av min fd. vän hamnade på efterkälken.

Visst mitt cykelstöd var inte det roligaste och det tog evigheter att få stödet i rätt position så att cykeln stod, men jag hade i alla fall ett stöd på cykeln.

Jag skriver hade, för det är numera ett minne (Ett stödminne! Hahaha).

Måste nog köpa nytt cykelstöd och när jag ändå kastar ut pengar på ett sådant kan jag samtidigt även köpa reflexer och en liten lampa. Och eftersom slangarna överlevt i fler än 2 två veckor kanske jag även ska köpa ett par sånna och eftersom även backarna runt huset ligger kvar kanske nya bromstjafs också är en bra ide att ha hemma…. 

Ska säga god natt till ”svarta djävulen” och sedan knoppa in. I morgon är det midsommar afton och en massa stress kommer det att bli.

Glöm inte sju blomster under kudden innan ni somnar!

Sitter och stirrar på en brygga...   Varför då? Vad gör en brygga så intressant att jag måste stirra ut den?

Jag satt inte och stirrade på en brygga, utan satt på en brygga och stirrade på vattnet.

Detta med tolkningsfrågor är superkul och det finns en massa meningar där ute i världen som irriterar mig, även om jag själv använder tolkningsmeningar så är jag en riktig ord polis när det gäller andra :)

"Halva priset på alla röda lappar"  Förklara för mig vad jag ska med röda lappar till...

Under sju veckor har jag tagit dagen som den kommit och eftersom det varit ljust ute nästan dygnet runt så har klockan varit överflödig och jag har sovit mer än jag varit vaken (känns det som i alla fall). Jag har njutit av lediga dagar och lugna vakna nätter, när det bara varit jag och en orädd hare vakna. Vi (haren och jag) har haft våra nattliga möten ute på trappan. Jag på trappan med en cigg i högst hugg och haren stilla på parkeringen med darrandes morrhår, totalt orädd för denna underliga människa som mitt i nätterna börjar prata babyspråk med djuret. Fick för mig en natt att mata haren med morot (som om det inte finns tillräckligt med mat för herr hare i naturen), så jag skar moroten i tunna skivor och började försiktigt kasta dessa mot honom. Min pricksäkerhet är tydligen bättre än jag trodde för jag råkade få in en rejäl träff i dennes huvud och med riktig kaninfart skuttade han bort mot skogen. Jag har aldrig sett en hare få upp sådan fart så fort, någongång. Sedan den natten har inte ens haren vågat hålla mig sällskap.

Stackaren är väll rädd att djurvännen Helena skall ta livet av honom med hårda morötter…

Hursomhelst. Det värsta med att vara sjukskriven är att jag bara ätit, sovit och glott på dumburken. Av och till så har jag sett stadskärnan, dess ofärdiga fastigheter och en och annan intelligent människa, dvs kompisarna. Och även om vi över en lunch diskuterade vem av oss som var friskas (eller var det sjukast?? ), så är jag i alla fall på papper friskförklarad från och med i fredags. Problemet med att plötsligt vara frisk är allt ansvar som plötsligt kommer rullandes över en. Jag har under 7 veckor lyckats glömma bort allt vad klockor, datum och veckor heter, därför kommer det som en chock att veta att dagarna till midsommarafton faktiskt går att räkna på handens fingrar. Det var hick, aj, sjutton oxå, attans och vartfanhartidentagitvägen?? Som i en strid ström forsade ur min käft i morse, när jag fick höra dagens datum.

Funderar på att leta efter köksbordet under travarna av papper, broschyrer och böcker. Jag ser bordsbenen så jag vet att det står på golvet i alla fall, även om benen är det enda som för stunden existerar..

Ska kanske även ta mig i kragen och diska upp lite disk… eller så slänger jag mig i sängen med en braig bok och väntar på att vinden vänder så jag har medvind när jag cyklar till affären handlar min livsnödvändiga medicin (dubbel nougat).

Det sa "poooff" och så var drömmen borta och verkligheten åter här. Fick den hårda vägen (SMS) reda på att det är en tenta i morgon kl 9.

Jag vet inte om jag bara glömt ellet totalt lyckats förtränga saken, men inte känns det speciellt kul att vara totalt oförberedd.

Antingen så går det bra eller så går det åt skogen, är beredd på att totalt köra.

 Att en tenta är i ingående är ytterligare ett stort bevis på att min sjukskrivning är över och den sista spurten på allvaret är här.

Vore kanske en god idé att sova så jag i allafall är vaken i morgon när jag ska göra tentan :)

Händer inte ofta att jag gråter mig igenom en film, men så är fallet i kväll.

Jag har precis sett ”The Pianist” och likt ”Schindlers list” så är det svårt att fatta att det verkligen har hänt. Inte kriget i sig och jude förföljelsen, utan att det faktiskt tilläts hända utan att omvärlden reagerade tidigare.

Kan inte fatta att människan kan vara så rå och elak och hatfylld.

Visst man ser fortfarande bevis på det varje dag i pressen att vissa ”raser” anses mer överlägsna än andra och över hela jorden pågår krig där fel religion eller hudfärg är en anledning till att döda och utrota.

Men att vi, människan hela tiden upprepa samma misstag och inte lära det minsta från historian är ett mysterium.