Dag 14 - Vändpunkten

Den riktiga vändpunkten kom väll egentligen våren 2005, året jag skulle fylla 30.
Jag bodde hemma och mådde skit (ursäkta svenskan). Jag var mellan jobb, visste inte vad jag ville plugga och var dessutom i psykisk obalans.
Jag hade ingen aning om vad jag ville göra med mig eller mitt liv...
Vändpunkten blev ett samtal från en vän till familjen som tipsade om att det skulle starta en ny kurs på Väddöfolkhögskola och "E" trodde att den skulle vara något för mig.
Kursen hette "Livsstilskursen - för dig med övervikt". Någon liknande kurs, utformad för överviktiga fanns inte i sverige och vi skulle verkligen vara försökskaniner.
Jag skickade in min ansökan och hamnade på intervju på skolan. Fick träffa lärarna, lära känna lokalerna och fick även veta mer om kursen. Förutom att lära oss mer om hälsa, kost och nyttan/nöjet med motion så fanns det även vanliga ämnen som vi kunde läsa upp och även vissa obligatoriska ämnen.
Vid kursstarten var vi en liten grupp på åtta skallar som möttes i vårt hemklassrum. efter några veckor slutade den enda killen i gruppen men vi sju tjejer stretade vidare. Vi skrattade MYCKET, grät endel, svettades väldigt mycket och slet nog ut ett par jumpaskor. Nyttiga samarbetsövningar blandades med Linedance, matlagning och en massa "Walk and talking".

Åren på Väddö gav mig alla de verktyg som jag behöver för att göra en förändring i min livsstil. Jag vet hur jag ska gå ner i vikt och jag vet vad jag ska tänka på, men ändå så finns det något i min skalle som gör att det liksom inte riktigt vill sig...  

Året på Väddö blev det bästa år jag hittils upplevt och det är fortfarande med saknad som jag tänker på sammanhållningen och gemenskapen med eleverna på skolan. Det blev som en enorm familj och det fanns alltid någon att prata med, få hjälp av eller bara umgås med...
Vi livsstilare umgicks en heldel med HP (hälsopedagoger) och vi var även försökskaniner när de utformade sina gympaprogram eller behövde "offer" att öva massage på.
Vi som bodde på skolan hade även kul på kvällarna och man lär känna varandra på ett helt annat plan än när man bara umgås i skolan under skoltid.

Då, under denna tid var jag övertygad om att en Gastric By Pass var en genväg och fusk till viktnedgång. Ingen kunde övertyga mig att tycka något annat än att viktnedgång inte var värd något om man inte kämpat och svettats riktigt jäkla ordentligt! JAG skulle aldrig fusk mig ner i vikt och mitt motstånd till operation var totalt (envis som en åsna har jag alltid varit :) )
Jag gick ner 10 kilo i vikt bara genom ordentlig mat och riktig motion, men sedan tog det stopp med en platå som varade i närmare 4 år, innan jag långsamt började gå upp mina förlorade kilon och tillslut så vägde jag mer än när jag började på skolan.
Vänner runt mig gjorde GBP och envist fortsatte jag att muttra att det var genvägar och fusk, men samtidigt började jag att läsa på om den operationen och höra mig för hur det vara att leva som opererad. Långsamt började jag att ändra mening och insåg att min enda egentliga chans var att göra en GBP.
Förvånigen var nog ganska stor hos de flesta,när jag berättade att jag var uppsatt på väntelistan för en Gastric by pass operation.

Så vändpunkten ang operationen kom nog runt 2005 när jag fick lära mig mer om olika vägar till en sundare livsstil...

Firar in helgen ordentligt m denna lunch :-)

Dag 13. Sjukdomad kopplade med övervikten

Kan glatt säga att jag inte haft ett enda problem! Jag har varken haft ryggproblem, värk i knäna eller annat som överviktiga drabbas av.

Jag har dessutom alltid haft en bra kondition och trots min rökning haft bra lungor och kunnat få upp flåset utan att dö på kuppen... Jag är en frisk köttbulle helt enkelt  :D 

Dag 12. Människor som stjälpt

Dessa männsikor är tyvärr många och eftersom det förflutna är något som jag trots försök att glömma och förlåta ändå håller fast vid, så ger jag dem skulden till hur jag lever nu.
Tänker inte gå ut med några namn, men kan inte låta bli att fundera över hur mitt liv sett ut om jag inte blivit mobbad och körd i botten. Om mina plågoandar i stället stöttat mig och gett mig styrka istället för öknamn och förminskat mitt värde så kanske allt sett annorlunda ut. Men som sagt så vet jag inte vad som hade hänt om skolan varit en bra plats och kanske borde jag i stället vara glad åt de åren.

Jag lärde mig att överleva och gav mig kanske en styrka som jag inte skulle haft om jag haft det lätt och glidit fram på ett bananskal.

Men jag kommer aldrig att glömma de som gjorde mitt liv till ett helvete.

Dag 11,  Människor som har hjälpt

Det finns många runt mig som gör sitt bästa för att jag ska må bra och hitta rätt motivation. Framförallt mina härliga lärare Ebba och Annette på Väddöfolkhögskola, som fick mig att inse att jag faktiskt har styrkan att kunna förändra mig själv och mitt liv. Att valet är mitt och att ingen annan kan göra mina förändringar åt mig.

Under ett par åt fanns de där och stöttade mig i med och motgångar.

Livsstilskursen gav mig de verktyg som jag behöver till förändring, och jag måste börja använda dem.

Är risken att bli galen mindre, om man vet om att man håller på att bli galen?
Galna tankar som dessa håller på att göra mig galen :-)

Dag 10.  Mina försök till viktnedgång

De gånger som jag kämpat för att gå ner i vikt har varit relativt få och inte riktigt gjorda med hjärtat, måste jag nog erkänna.
Jag har helt enkelt inte orkat bry mig och levt med lögnen att jag vill duga som jag är.

Det har funnits perrioder då jag försökt låta bli godis och levt på sallad, men jag har inte haft disiplinen att hålla fast vid mina mål eller ork att kämpa för min vikt.

Jag har liksom vetat hur jag ska gör a och vad jag ska göra, men när tillfället gavs så gav jag upp och fortsatte leva i gamla spår.

Det första riktiga försöket kom på Väddö och då lyckades jag gå ner 10 stolta kilon, men sedan tog det stopp och jag stod kvar på samma siffra i närmare fyra år innan jag började gå upp igen.

Dag 9. Motion idag

När jag började på Väddö folkhögskola utmanade jag mig själv ordentligt, utmaningen var att testa allt med öppet sinne!!
Jag gissade innan skolstarten att vi skulle få pröva saker som vi aldrig tidigare testat och även om jag önskade slippa vissa saker så lovade jag att med ett leende testa allt utan någon negativ energi.
Jag gav verkligen allt och vissa saker visade sig till och med vara kul.

Varje kväll tog jag en promenad på 40 minuter och varje morgon hängde jag med ett par Hälsopedagoger på deras morgonpromenad. Jag fick hjälp av experter att hitta i gymmet och jag fick pröva saker jag svurit att aldrig mer utsätta mig för. Jag var även med till Kungsberget, MED skidor på fötterna. Även om jag inte vågade mig längre upp än barnbacken, så lärde jag mig i allafall att stanna skidorna och självklart även hur jag skulle ta mig upp när jag föll och det gjorde jag ofta :)

Vi fick testa Linedance och ett par kanotturer blev det också. Även Islandshästarna var kul att rida och vattengympan i Hallstavik blev veckans höjdpunkt.

Under året på Väddö hittade jag glädje i träning och motion. Promenader blev mer än bara motion och fortfarande så njuter jag av att ta en rask promenad i skymningen och bara låta tankarna snurra som de vill eller dränka dåliga tankar med hög musik i öronen.
Att ha en sträcka att gå och försöka slå sin egen tid, är kul och en morot är att ha ett mål att uppnå.

Att klara vårruset på snabbare tid än föregående år är en utmaning och just att tävla med sig själv är spännande.

Det finns dagar som jag verkligen inte vill eller orkar ta på mig träningskläderna och dagar som är så varma att jag inte klarar av att gå och då dyker det dåliga samvetet upp.

Jag tror jag av naturen är extremt lat och har många ursäkter på lager, men när jag väl kommer ut i spåret så är det en njutning.

Att komma hem, stoppa klockan och veta att jag förtjänat den varma chokladen på kvällen är en härlig känsla.
Jag har förändrat mina tankar ang motion och jag hoppas att förändringarna kommer att bli fler och större.

Jag har vissa mål som jag vill nå och målen är inte som tidigare, så långt borta i horrisonten att jag knappt ser dem.