Ett par månader där mycket hänt och endel förändringar sker fortfarande.
Saker som jag inte vet hur jag kan påverka så det blir bäst för mig och hur jag ska göra för att kunna fortsätt framåt.
Min direkta tanke var att ge upp. Kasta mig på golvet och stirra...

Just nu vill jag ha ett par veckor utan stress, utan förändringar och utan oro.

Tiden går snabbt och när man känner att det enda man gör är att klaga, då är det lika bra att hålla sig undan från bloggandet :)  

Jag vet vad jag har men inte vad jag får och tänk om det jag får är sämre än det jag jag lämnat och möjligheten att få tillbaka det jag hade är inte existerande...

Jag jobbar med det som jag älskar och varje dag borde vara en glädjedans med ett leende på läpparna, men jag är som jag är och diagnoserna ökar i antal hos mig. Jag ser inte det positiva utan bara det mörkare i mitt liv. Jag kan inte vara nöjd när livet är bra utan vet att bakom nästa krön kan det svarta ligga på lur och förbereder mig inför det mötet.

Jag vill må bra och vara nöjd, men när jag trivs så kommer något utifrån och stör. Jag vet att den enda som kan ändra min sitts är jag men när jag inte längre orkar kämpa, när det känns som om alla ord jag säger inte längre är önskningar utan blivit till krav och låter som tjat i mina egna öron hur låter tjatet då inte hos andra?  

 
Jag är för stunden inte nöjd med det jag har och jag sover på dubbla dosen sömnpiller mot vad läkaren ordinerat, bara för att kunna somna och inte vakna av panikattacker.
Jag har hamnat på en plats där jag inte bör vara och där varje minut är en mardröm men alternativet är att härda ut och "gilla läget" eller att gå tillbaka till att bli lokalvårdare igen... 
kan väll krast säga att antingen så pajar jag min kropp eller så pajar jag min hjärna, men inget kommer ur cirkusen i ett stycke.
Det är innom restaurang som jag vill vara, men jag vill vara diskare!!!! Jag nöjer mig med att diska tallrikar och skrubba bleck, jag har inga högre planer, för det är där jag kan slappna  av och vill vara.
Jag vill stå i mitt lilla kaklade rum med musiken i öronen och få saker rena. Jag vill inte  stå i kassan och ha koll på pengar och summor. Jag är livrädd att ge fel växel tillbaka och att stämpla in fel summor. Jag är livrädd att tappa maten  och jag är livrädd att tvingas vara på golvet varje dag.
Jag spänner mig inför obehaget, slappnar aldrig av och axlarna värker när jag kommer hem. Jag är ständigt trött men kan inte sova och jag hatar varje minut som jag måste le och vara trevlig ute på golvet. Jag har fått kommentaren att jag verkar väldigt avslappnad i kassan, att det syns att jag gillar att umgås med folk och att jag hör hemma i serviceyrket...  jag kanske ska ansöka till till någon teaterutbildning när jag ändå är i farten, eftersom jag tydligen är en bättre skådespelare än jag trodde.  Jag är på rätt plats yrkesmässigt men samtidigt på helt fel plats och det finns liksom inget jag kan göra för att ändra det eftersom allt i slutenden handlar om pengar.
Jag är åter vilsen och vet inte hur jag använder en GPS!

I morgon är det begravning för en av mina bästa vänner och ännu efter en månad, så har jag inte fått sammanbrottet som jag önskar, släppa ut all sorg och bara skrika. Jag har ännu inte ramlat samman i en gråtande och ylande hög på golvet, ännu inte släppt alla spärrar och låtit tårarna spruta och ännu inte riktigt förstått att hon inte längre finns där-
Något håller mig tillbaka och ännu kan jag inte känna den sorg som jag vill känna, kan inte släppa ut de känslor som jag borde känna och det gör att jag känner mig så kall.
Jag saknar henne, men kan ännu inte gråta av saknad och jag undrar när jag kommer att falla. När kommer verkligheten i fatt mig?  
Jag kommer aldrig mer att se min bästa vän, aldrig mer få ha de låååånga samtalen med henne om absolut inget alls och jag kommer aldrig mer att få höra hennes röst eller skrattet…

För ett tag sedan eller kanske länge sedan så hade vi ett samtal som varade i fem timmar! Hon pratade och jag lyssnade. Jag använde headsetet och gjorde massa andra saker medan vi pratade.
Jag han med både tvättstugan, disken och en storstädning av lyan medan vi pratade.
Kommer att sakna henne som fan!!

När jag fick beskedet om Lolas död gick jag igenom våra minnen. Saker som vi gjort och saker som vi sagt. Försökte minnas filmer vi sett tillsamman och skratten vi delat. Det jag ångrar sjukt mycket är att det inte finns en enda bild på oss tre tillsammans. Kameran var aldrig med på våra ”äventyr” och telefonen hade inte kameror under våra mest intensiva perioder. Alla minnen finns i huvudet och jag hoppas att minnet jag har av Lola kommer att fortsätta att finnas under många år framöver.  

Finns mycket att minnas och jag vet att det kunde varit fler minnen. Det finns saker som jag ångrar att jag inte gjorde, ord som jag borde sagt när jag hade chansen. Men jag trodde ju att tiden skulle finnas! Jag trodde att det skulle finnas tid till den där lunchen vi pratade om och att hon verkligen skulle komma och tillbringa en helg hos mig. Jag trodde verkligen att tiden skulle finnas till att fortsätta vår vänskap. Varför åkte jag inte och besökte henne? Jag viste att hon hade ont och led av socialfobi och mådde skit, men ändå så förväntade jag mig att hon skulle komma till mig…
Hur blev jag en sån stor egoist? Och varför tog jag inte chansen att träffa henne när jag kunde, istället för att som vanligt skjuta upp allt?

Vi träffades på komvux… eller i alla fall tror jag att det var där vi blev vänner. Åren har gått fort och jag kommer inte ihåg om det var ”Emmorna” som förde Lola i min väg eller om jag redan kände Lola när jag började på ”Emmorna”.  Karin blev i alla fall en bekantskap på Komvux och sedan dess var det vi tre som hängde samman. Vi käkade lunch på pizzerian vid ”Lilla torget” och vi hade samma sjuka humor, men det var väll egentligen det enda gemensamma vi tre hade.
Vi skrattade och hade jäkligt kul och vi förstod varandra! Hon är den varmaste människa som jag någonsin träffat och som alltid hade tid att prata. Det var alltid henne som jag ringde när livet kändes förjäkligt och jag inte viste hur jag skulle ta mig ur hopplösheten. Hon var den som alltid lyssnade när jag hade problem och jag kommer aldrig att ha en vän som Lola.

I morgon är det begravning av världens finaste tjej och jag hoppas att kyrkan kommer att fyllas av människor som minns och saknar henne.
Jag kommer alltid att sakna henne men jag är så jäkla glad att jag lärt känna henne och fått hennes vänskap. Även om jag önskar att vänskapen skulle vara i ytterligare många år, så fick jag i alla fall chansen att ha henne som vän och någon bättre kommer jag aldrig att ha! 

I morgon begravs Lola i Rimbo och rosorna symboliserar oss tre. Jag, Karin och Lola. Vi ville göra ett "begravningshjärta" som ingen annan har och där all vår saknad och minnen finns "nedstuckna". För en gångsskull är det inte jag som pysslat utan Karin som satt samman hjärtat. Jag har bara kommit med råd och varit sällskap vid bordet. 
I morgon fortsätter minnena och vi kommer att äta samma lunch som vi alltid åt och som de vanemänniskor vi är så kommer både jag och Karin att äta samma sallader från samma pizzeria som vi alltid besökte under våra luncher.

Jag har inte ätit där på många år och jag tror att sista gången vi var där så kastade Lolas dotter sina skor efter tiggande kajor som inte lämnade oss ifred...
 

Jippon på Knutbytorg vid 10 års jubileumet, kunde ju varit mera jippon.
Lite gratis kaffe och korv, lite % i någon affär och Magnus Carlsson som sjöng lite utanför Rusta.
Regnet hängde i luften och jag har värk i benen...

#blogg100

Valborg på Björkögården, Väddö.
En favoritplats i tillvaron!
Naturen, vattnet, människorna och tystnaden. ..

#blogg100

Funderar på hur jag ska göra med utmaningen, #blogg100.

Att få ihop ett inlägg varje dag visade sig vara marigare än jag trodde och att bara skriva något för skrivandets skull känns inte heller bra.

Jag ville ha långa inlägg om intressanta ämnen. Men planeringen runt ämnena fanns inte, inte heller tiden och jag känner mig ute på hal is när jag försöker ge mig ut i ämnen som är okända...

Jag funderar på att köra återstående dagar  med bilder. 

Bilder förstår jag i allafall och där finns en heldel jag kan dela med mig av.

#blogg100

Då en del nytt händer och sker, så drogs det ihop en liten träff på jobbet i lördags för att informera alla. 
En dag som inte bara innehöll en arbetsplatsträff utan det blev även aktiviteter och middag.

Nya ansikten och nya idéer presenterades för hela gänget på "Byssan" vid 12 –snåret.

De närmaste veckorna kan nog bli en smula röriga har jag en känsla av och även jag kommer nog att få ändrade arbetsuppgifter eller i alla fall utökade uppgifter. Jag försöker att inte ta ut oron i förväg, men det är svårt.
Under mötet bjöds vi på sallad och en idé som ska testas under sommaren för att locka in nya kunder till den lilla restaurangen på sjukan. Efter mötet och maten blev det fika och en lek för att lära känna varandra. En lapp med texten "JAG ÄR..." tejpades upp på våra ryggar och därefter skulle alla skriva ett positivt ord på varandras lappar. I slutänden skulle det finnas 19 uppmuntrande ord som visar hur andra ser på oss och att det som vi ser som negativt med oss själva ser andra som något bra. (Tack Ninni för idén !) 
En kul och ganska svår lek. En del av mina kollegor är nya och det är svårt att skriva en positiv sak om någon man inte känner... 

Efter mötet skulle vi ta oss vidare ner till Roddklubben vid Lommarsjön. Vi hade fått order om att klä oss efter väder, så jag anade att vi skulle tillbringa ett par timmar utomhus. Jag gissade dock inte att vi skulle tillbringa timmarna på sjön :)

Det visade sig att mina chefer har anmält två lag till Mathildarodden i sommar.  En roddtävling på 300 meter i Societetsparken i juni och vi fick nu för första gången testa att ro. 
Jag kan paddla kajak, kanot och ro eka, men detta var inget för mig!  Att paddla i takt med andra funkade inte när jag helt saknar koordination. Det var ben hit, armar dit, krock med paddlar och ett väldigt gungande när paddeln åkte under vattnet, över vatten ytan och sedan djupt under vattenytan... 
Känslan när man vet att hade inte jag varit i båten så hade de flygit fram...

Efter ett par timmar vid vattnet så återvände vi till varmare plats. Medan vissa lånade dusch och bastu på jobbet så gick jag hem och slappade ett par timmar innan middagen på ”Köket”.
Klockan 18 var vi åter samlade igen under samma tak och jag var vrålhungrig, men middagen lät vänta på sig. Det visade sig att vi tillsammans skulle göra en fyra rätters meny.

Indelade i lag skulle vi fixa rätter utifrån innehållet i en korg. Fyra lag och fyra korgar med varierande innehåll men med två gemensamma nämnare. Alla korgarna innehöll choklad och karamellfärg i olika färger och det var ganska spännande men även svårt att få ihop något som skulle innehålla allt i korgarna.

Många kockar var det och full fart överallt!!
     

Även om resten av köket stod till förfogande, så var tiden det mest stressande.
men alla fick ihop fina och goda rätter.

	Förrätten var en toast med räkor och lax.
Fågel och en sallad med babspenat
	Entrecote och en röra som bla inehöll ris.

Jag hamnade i efterrättsgruppen, grupp nr fyra och var sist ut under kvällen. Och även om alla jobbade fort med att laga maten, servera, äta och plocka undan, så sprang tiden iväg och jag tycker att det blev lite i stressigaste laget när väl efterrätten hamnade på bordet.

Det var i princip kasta i sig efterrätten, tack för maten, kasta in disken i diskrummet och iväg till nästa ställe… 

Jag hade tyckt att det hade varit roligare om vi fortsatt att vara på ”Köket” och bara slappnat av, snackat och bara varit. Istället för att rusa iväg till Havspiren, skrikit med varandra runt ett bord medan musiken (eller vad man nu vill kalla oljudet) var för hög…

Korgen som jag fick innehöll: Vaniljglass, rödchili, ingefära, rabarber, mörkchoklad, vit choklad, pistagenötter, röd karamellfärg och torkade tranbär…

Vi fick ihop en hallon och rabarber kompott som blev extra röd med lite karamellfärg. på kompotten lades en kula vaniljglass som toppades med smält choklad och en liten päronbit rullad i hackad pistagenöt. Vit choklad och tranbär ströddes över. För att göra det extra kul och ge lite energi åt folket, så serverade vi även en liten hulkengrön energidrink av bla chili, ingefära och andra nyttigheter i nubbeglas med frostad kant.  

Vad vi inte visste innan var att det var en tävling där både rätter, ideér och lagarbete bedömdes.
Och till min stora förvåning så vann efterrätten!! (tjohoo!)  :) Till en del för att vi valt att servera den i glas istället för på fat...   
Jag kommer att göra om detta hemma om jag har en möjlighet. Det var både lätt, otroligt gott och kul!! 

Vinsten blev en flaska med alkohol!  :D 

 
 Det var en otroligt kul dag och jag gör gärna om allt! 

#blogg100
#godmat

Efter en heldag med ett glatt och kuligt gäng så avslutas kvällen på "Havspiren" med en öl.
Återkommer i morgon om dagen, men mycket har hänt :-)

#blogg100