Rensandet av kylskåp och skafferi blev...

KYCKLINGGRYTA
Inga mått eller mängder angivet utan allt är efter smak, känsla och taget på en höft (som alla mina rätter :-))

Frusen kycklingfilé som marinerat till tining i olja, Sweet chili, salt, peppar och chilipulver.

Dela filén i lagom stora bitar och bryn den i olja och smör.
Häll i mjölk till kycklingen täcks och blanda i strimlad grön och gul paprika, en liten burk majs, en liten hackad rödlök och smaka av m kryddor och Sweet chili.
Det gick åt ca 1 dl Sweet chili i grytan och jag blandade i aningens flytande honung för att runda av smaken något.

Koka upp grytan och servera m ris eller något annat som känns att passa till.

För att vara en rätt i "Kajsa Varg" stil, så blev det överraskande gott och många matlådor kommer det att bli som hamnar i frysen.

Vad vore en sommar utan "Morden i Midsomer"?  
Att det kan inträffa så många mord i Midsomer och inget mord är heller det andra likt.
Någon som överhuvudtaget har koll på hur många mord som har begåtts sedan starten eller hur många sätt det finns att döda sina grannar på? 

Finns det något mysigare än en engelsk by?  med korsvirkeshus, halmtak, smala kullerstensgator och skrittande hästar. Mörka krogar med underliga namn där alla samlas för en öl och en liten handelsbod där rykten sprids med vindens hastighet. 
Alltid är det någon byfest som planeras av invånarna, eller en kyrka som håller på att rasa samman,  alla håller koll på alla och någon blir alltid mördad... 
Det är något speciellt med den engelska landsbygden och Brittiska deckare är både bra, spännande och välgjorda. 
"Morden i Midsomer" får mig både att längta till England och se de små byarna men även att hålla mig långt därifrån... eller iallafall att ha en bra livförsäkring OM jag nu skulle åka dit :) 

England överhuvudtaget verkar vara mysigt och ett land fullt av historia. Har ingen större längtan till stora staden London, men landsbygden är lockande.

Små byar med åar som rinner igenom i långsam takt. Ständigt blommande krukor, ombyggda lador och stall. Kvarnar som i århundranden malt säd men som byggts om till hus och vandrarhem. Stora slott med enorma trädgårdar och herrgårdar med fler salar än man kan räkna. Kyrkogårdar med resliga stenar som generationer vilar under och omkring, gamla ruiner som reser sig på oändliga fält och hedar...  
Erkänner att jag fastnat för  "Escape to the country"  med alla dess hus,stugor och byar.

Ett perfekt sätt att se england och dess landsbygd när jag själv inte kan var där.

Har senaste tiden känt mig som en liten guldfisk i en skål.

Utanför min lilla bubbla pågår livet för fullt, men glaset hindrar mig från att vara med och jag kan bara sitta och titta på medan det rör sig på andra sidan glaset, oförmögen att vara med. 

Det skrattas, festas och allt är glatt, men själv hindras jag från att delta av en genomskinlig yta som jag inte kan komma igenom. 
Jag vill vara en av de glada, omgärdas av vänner, skratt och kunna njuta av sommaren, men jag kan inte för   
jag är inte en av dem och jag har aldrig varit en av dem. 

Jag vet att jag själv har placerat mig i glasskålen, själv valt att dra mig undan och jag gillar livet som inte kräver att jag ska vara igång dygnet runt, tillgänglig 24 timmar om dygnet och alltid tacka "Ja" till roligheter. 
Jag har själv satt mig i min lilla eremitkula och njuter av tystnaden från telefonen och dörren som aldrig någon ringer på. Njuter av stillheten och ensamheten...
Men därutanför pågår ett liv som jag både vill vara en del av och njuter av att slippa medverka i. 

Jag blir glad de gånger jag blir inbjuden till trevligheter och vill verkligen gå, men tackar nej för jag känner att jag inte kan vara med och sörjer sedan för att jag tackar nej. 

De gånger jag faktiskt tackar "ja" till min egna stora förvåning så känner jag mig som en slipsten.  Jag känner mig felklädd, drar ner stämningen och jag är bara så fel... passar inte in och har en längtan efter att fly.
Vill flyta med med jag är slipstenen som dras ner till botten och drar alla med mig... 
Kämpar för att passa in och vara med, men ju mer jag kämpar dessto mer avstånd blir det och dessto mer utanför blir jag. 

Inte ofta som jag har planerade helger och de gånger som jag har planerade dagar så blir det alltid dubbelbokade händelser och jag tvingas välja vad jag ska göra. Det som är självklara val för endel är inte lika självklart för mig. 
Ska jag välja vänner eller min familj? Ska jag välja en tillställning som är planerad sedan månader tillbaka och som kommer att återkomma eller ska jag välja en tillställning som bara inträffar en gång i livet? 

Ska jag välja ett litet sällskap där jag kan andas och vara ytligt trevlig under ett par timmar eller ska jag välja ett stort sällskap där familj, släkt och min brors stora vänskapskrets kommer att närvara? 
dessa val driver mig till vansinne för hur jag än väljer är det inte det rätta. 
Önskan att klona mig är stor och viljan att vara på bägge platserna samma tid och samma dag är väldigt stor. 
Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra! 

För de flesta är det självklart att familjen går före allt, för vad som än händer har man alltid kvar familjen... 
Men samtidigt så är festen i området det som jag bokade in först i almanackan och dessutom är jag med om att planera och anordna den, så det känns som om den har rätt  att gå före... Å andra sidan så är det min brorsdotter som ska namnges och vad är större än det?!?

Om några dagar fyller min äldsta brorsdotter år och ännu har jag varken sagt ja eller nej, till att närvara vid kalaset. även där vill jag närvara men en större del av mig skriker "nej".
Det kommer att vara många av deras vänner på plats, än mer barn och jag kommer att som alltid att känna mig som "kusinen från landet", som gått fel och inte kan språket tillräckligt väl för att hitta rätt.
Hur trevliga alla än är och hur mycket glädje det än finns där så är det fel plats för mig.
Jag bör vara där, jag vill vara där, men jag passar inte in där och bör hålla mig därifrån. Jag kommer att sitta i min lilla guldfiskskål på en stol och se alla skratta, prata och njuta av ett kul kalas men inte vara riktigt närvarande i gemenskapen...

Det är en underlig känsla att ha gått från att  vara en ständig "ja sägare" till att så gott som ständigt bli en "nej sägare". Förr tackade jag "Ja" till allt av rädsla för att inte bli tillfrågad igen om jag sa "nej" en enda gång.

Jag var med på allt och tackade ofta "ja" innan jag ens blev tillfrågad. Något hände och jag började lyssna till vad jag verkligen ville och valde bort saker som jag egentligen inte ville, orkade eller mådde dåligt av.
jag började prioritera och allt oftare blev det att jag tackade nej, valde ensamheten istället för gemenskapen och satt själv i lyan medan jag läste om allt jag missade på FB.  
Är det jag som blivit tillräckligt vuxen och modig nog att säga nej, eller är det min värld som krympigt och jag är rädd för det som ligger utanför och av räddsla hellre säger nej? Jag vet inte... 
Håller mig uppdaterad på FB om allt som min familj gör. Vill vara en del av deras utflykter men vet att om jag får frågan om jag vill följa med så vet jag att jag kommer att tacka "nej", men jag skulle i allafall vilja få valet att välja. 

Jag trivs med ensamheten, stillheten och att bara vara själv. Det kan gå dagar utan att jag pratar med någon och jag saknar det inte. Samtidigt så pågår så mycket utanför min lilla guldfiskskål som jag vill men inte är delaktig i.
Kanske har jag sagt nej så ofta att ingen längre bryr sig om att fråga om jag vill vara med, för de vet redan svaret. Kanske vet de svaret när de frågar men av vänlighet ändå frågar och överraskas av att jag svarar "ja" och väljer att inte fråga igen, för egentligen så ville de inte ha mig med men frågar av snällhet. Kanske har de ett eget liv med nära vänner, en egen familj och där finns inte plats för mig, min tunga slipsten och dämpade humör.
Kanske är jag 5:e hjulet under vagnen,  bara är i vägen och så full av dålig attityd att de inte orkar med mitt kaos... 
Kanske har de lika lite ork att ha mig med som jag har ork att ha mig med! :D 

Visst jag har själv satt mig i min ensamma guldfiskskål och ser världen snurra på utanför glaset. Jag har själv valt ensamheten och ofta njuter jag av att bara vare ensam utan att behöva visa hänsym till någon annan än mig själv. Men i bland är ensamheten svår och värst är faktiskt sommaren. Att se alla inlägg på fb om semestrar runt om i sverige, glada barn, badbilder och fantastisk natur är jobbig för det är en värld som inte är i närheten av min egen. Jag har inga semesterdagar att ta ut för att kunna sätta mig på ett tåg och åka till slutstationen och bara vandra runt och njuta. Ta dagen som den kommer och bara vara. Just denna sommar  tillåter inte ens min ekonomi att jag kan sätta mig på bussen till Stockholm och vandra runt på nära håll.  Just denna sommar måste jag vända på varje krona för att få det att gå ihop och ändå finns det räkningar som inte är betalda. Att öppna brevlådan gör mig kallsvettig, för jag vet inte vad där ligger för räkningar och väntar på mig, påminnelser eller kanske tilloch med från kronofogden. Stoppar huvudet i sanden och går förbi brevlådan. Det jag inte vet om ska betalas, kan jag ju inte betala... 
Min ekonomi gör att glaset i skålen blir tjockare. För även om värden snurrar runt utanför så kan jag inte delta i den. I stora världen krävs det pengar. En bussresa kostar pengar. En ålandstripp kostar pengar och även att ta en fika på stan och tirra på turister kostar pengar. Att delta på en namngivelse kostar pengar och även att vara gäst på ett kalas kostar pengar. Att vara en del av familjen kostar pengar och inget i livet är gratis.

Skulle jag vara gladare, lyckligare och mer social om jag hade pengar? Troligen inte. Men jag skulle ha större val när jag vill delta eller inte. Jag skulle kunna följa med ut på krogen, kunna hänga med till pizzerian eller kunna bidra med en kycklingbit till grillen hos grannen utan att jag alltid räknar med att de bjuder mig på mat. 

Jag fortsätter att simma runt i min lilla skål och ser på världen utanför utan att kunna vara en del av den.
Till viss del ett eget val, till en viss del ofrivilligt val. En dag med rätt hjälp och med envishet kanske jag kan krossa glaset, ta ett steg ut i världen och ha vänner och familj kvar där på andra sidan som välkomnar mig med äkta glädje. Men fram till dess sitter jag kvar och tittar på när livet passerar utanför kupan och funderar på vilka val som är de rätta och vilka val jag borde prioritera framför andra. 
Vilka val jag kan göra för att förändra min situation, vilka val jag VILL göra för att förändra mitt liv eller om jag vill fortsätta gå genom livet som en osocial och egoistisk eremit. 
 

Jag drar mig för att uppsöka läkare. Ofta är väntetiden så lång att när jag äntligen får se läkaren så är jag frisk sedan veckor tillbaka och att sätta sig på akuten är bara att ta upp en plats för någon stackare som är mer död än levande, eller i allafall som behöver sängen bättre än jag.
Och när alla prover dessutom visar att det inte är några fel på mig, då börjar man undra hur min hjärna mår och om jag är en större hypokondriker än jag trodde :-)

För ganska exakt 2 år sedan, i augusti 2014 var jag på kurs i Akalla och drabbades av värsta migränen. Sån värk har jag varken haft före eller efter och inget jag gjorde hjälpte. Ett par dagar hemma och sedan tillbaka på jobbet. I samma veva fick jag erbjudande om att för ett par veckor lämna jobbet som lokalvårdare och bli "trädgårdsmästare". Ligga i rabatter och rensa ogräs i stället för att skrubba toaletter var väldigt lockande och direkt tackade jag "Ja" till jobbet.
Jag minns att jag skulle ta bussen upp till Görla för att därifrån bli skjutsad ut i till området m rabatter. Hade problem med att ta mig upp på bussen, kunde inte riktigt lyfta fötterna vid trappstegen och kände instinktivt att något var fel. Men envis som jag är och längtan efter att få göra något annat, gjorde att jag ändå satt kvar på bussen och åkte upp till Görla.
Hasade av vid hållplatsen och började långsamt ta mig till kontorer, där jag skulle möta upp de övriga. Benen kändes som spagetti, som om skelettet var av gummi och varenda muskel borta. Hasade från stolpe till stolpe, pinne till pinne. Livrädd att rasa samman och bli liggande på vägen...
Hoppades att lite vatten och en liten paus på en stol skulle få mig arbetsduglig igen.
Kommer tillslut fram till kontoret, blek som ett lik och darrande i hela kroppen. Min chef ser att något är fel och frågar. Jag hinner bara säga att jag mår toppen innan jag ligger i en sprattlande hög på golvet utan några bärande delar i underkroppen. Kryper fram till en stol och tvingas tillslut erkänna att jag kanske inte bör jobba just den dagen... Blir påtvingad skjuts hem och blir längstmed vägen övertalad om att åka till akuten istället, något jag tycker är bortkastad tid och onödigt, men ger tillslut med mig. Min plan var att smyga hem såfort bilen försvunnit, utan att passera akutmottagningen. Planen sprack då jag inte kunde ta mig ur bilen. Eller rättare sagt jag kom ur den men när Lotta avslutade sin fråga om jag klarade mig själv, så stirrade jag på ett svart däck och undrade hur jag skulle komma hem.
Så snabbt gick det att förlora varenda känsel i benen att jag inte ens han ta emot mig innan jag åter satt på marken. Lotta lämnade bilen direkt och mer eller mindre släpade in mig på akuten där jag direkt fick en säng och lite mat i form av dropp. Prover togs och det enda felet som hittades var att jag var lite uttorkad.
Blev kvar några timmar men när jag kände mig starkare och väldigt uttråkad av att bara ligga som en hösäck så fick jag åka hem. Tror jag blev hemma närmare en månad med ben som inte bar mig mer än några meter åt gången och stödde mig på väggar och stolar för att ta mig runt i lyan. Var livrädd att slå ihjäl mig de gånger jag klev i och ur badkaret, rädd att närsom helst förlora kontrollen över kroppen. Hade vänner som handlade åt mig eller som stöttande följde med till affären.
Pö om Pö försvann symptomen och jag blev normal igen och återvände till jobbet som städare. I journalen står "muskelsvaghet och yrsel", men någon förklaring har jag aldrig fått. Proverna visade att jag var frisk!

Ganska exakt två år har gått och förra veckan upptäckte jag att jag snubblade de sista stegen uppför trappan på jobbet, för att fötterna inte riktigt gick att lyfta. Sedan dess har det hänt några enstaka gånger att musklerna i vaden försvunnit. Bara någon mikrosekund, men tillräckligt länge för att jag ska märka det.
Är livrädd att bara rasa samman mitt i trappan, slå ihjäl mig eller krossa en hylla i butiken om benen ger efter helt och jag åter hamnar som en sprattlande hög.
Så nu är det en läkartid beställd, för nu vill jag ha svar på vad som händer i min kropp.
Är det bara vitaminer och mineraler som jag måste ställa om eller är det något allvarligare som pågår? Det finns så många läskiga neurologiska sjukdomar som kan orsaka mina symptomen, den ena värre än den andra och jag vill veta hur orolig jag bör vara.
Jag vet inte om jag är mest rädd för att det är ALS eller liknande som bryter ner min kropp en bit i taget eller om proverna visar att jag är frisk och att jag blir stämplad som hypokondriker.
Fortsättning följer...

Börjar så smått ångra att jag inte ansökt om lite mer semester. Jag tål inte värmen som är på dagarna och eftersom jag inte njuter av solen, bränner fettet på stranden el är intresserad av andra sommarstugor så kan jag likväl jobba.
Mina planer har varit att jobba hela sommaren och sedan ta ut semester i höst när värmen och turisterna försvunnit.
Dessvärre tycker min kropp att jag är en idiot och den börjar nu att protestera mot värmen, tidiga mornar, en jobbig vår och att jobba i ett relativt tungt yrke.

För tre år sedan tog jag ut en semesterdag och drog till tystnaden. Dimman låg oigenomtränglig över havet och tystnaden var total. Vädret gjorde att soldyrkarna höll sig borta och jag var ensam på klipporna.
Hela dagen satt jag där med korsord, en roman och lyssnade på vågorna och försökte upptäcka Ålandsbåten.

Jag skulle behöva en dag ledigt och få lite energi för fortsatt stretade.

Det är verkligen inte ofta som jag lämnar lyan en helg för att fika på stan.
Många turister gör det trångt på gatorna, stressen stiger i min kropp och jag mår pest.
Ändå så är turiststuderande något av det trevligaste m somrarna. Att sitta i solen vid en uteservering med en kaffe, lite socker på ett fat, gömma ögonen bakom solbrillor och gissa varifrån folk kommer.
I går lämnade jag lyan och hamnade på Tösses. Solbrillor på näsan, musik i öronen och en pocketbok i handen. Min kaka (stor som en måltid) smälte i princip på tallriken och kaffet kallade i koppen, medan tyskar, finnar och göteborgare spatserade förbi mig.

Efter 2 timmars fika så stängde Tösses och jag hade en timme att fördriva innan jag skulle träffa "T", för en macka på Subway.
Det blev en långsam promenad genom parken, titta på båtarna, silons hädnafärd, lyssna på åskan som mullrade en bit bort och självklart leka m kameran :-)

För ett år sedan planerade vi för fullt för Skottland och jag var nervös som sjutton inför min första flygtur och undrade hur tusan jag Jag skulle klara mig m min engelska som jag inte använt sedan gymnasiet. Förväntan blandad m nervositet och oro.
Med dagens väder och kvällens ljumma värme får mig att minnas kvällen på slottet och "tattoon". Musiken, vädret, värmen, fulla läktare och ljuset som spelade på de grå murarna medan solen sjönk.

Jag vill tillbaka!! Jag vill höra språket, se de smala kullerstensgatorna, se de gamla husen och höra historiens vinddrag bakom min rygg och se skuggor från det förflutna i ögonvrån.
Vill tillbaka så jäkla hett att det gör ont när jag tänker på det. Vill uppleva friheten att njuta av landet och slippa låtsas, känna total glädje och lämna alla problem och sorger bakom mig, för ett par dagar vara glad, utan bekymmer och bara njuta ...

I år tvingades jag välja mellan Ullared el Skottland, min ekonomi tillät inte bägge och även om jag gillar Ullared och ser fram mot den resan varje år, så undrar jag fortfarande om jag valde rätt, för jag saknar verkligen Edinburgh.

Nästa år måste jag tillbaka och det krävs att jag börjar spara mer målmedvetet och inte småhandla hela tiden. Kolla vad jag kan dra in på och hur jag ska göra för att få in mer lön och pengar.

Sista kaffet på maten för denna arbetsvecka och snart tar jag mitt pick och pack och haltar hemåt.
I dag mår magen bra, Psoriasisen har slutat att värka men nu börjar fötterna att fela (måste ju ha något att klaga på :-)).
Jag har problemfötter och i stort sett uppvuxen i jumpaskor. Med stl 41 och breda som ankfötter så har valen inte varit så stora i skoväg utan jag har tagit det som funnits.
Men i samma takt som kilorna försvann så minskade även mina fötter och plötsligt har jag stl 38-39 och kan gå runt i skoaffären och välja skor!! :-)
Som lokalvårdare ska jag ha speciella skor och gärna m tåhätta när jag kör maskin. Även om vissa f.d personer tycket att det bara är fjanteri och så länge jag inte tänker bli överkörd av skurmaskin, så kvittar det vad jag har på fötterna...
De skorna jag fick när jag började var en mardröm och efter bara en kort stund i dem så skrek fötterna av smärta och trots en mängd olika sulor så var dagarna ett litet helvete och det var lugnande fotbad varje kväll och tårar av smärta.
För ca 3 år sedan krävde jag ett annat märke på arbetsskor. De var riktiga skor och godkända för mitt yrke och både såg ut och kändes som jumpaskor.
Mina älskade arbetsskor har dessvärre varit med lite för länge och förutom att skosulan börjat glappa så börjar även vaddering i hälen att försvinna genom stora hål och dämpningen som inte längre finns har gjort att mina knän, rygg och axlar inte mår speciellt bra.
En ny beställning hos chefen på LIKA skor och en väntan på 2 månader men så en morgon så kunde mina skor gå i pension. Det visade sig vara ett annat märke än mina gamla och även tyngden var en annan, men jag gav dem en chans och nu är jag åter på jakt efter sulor som gör dem lite gulligare för mina fötter.
Kan max gå en timme i skorna innan fötterna hotar m både facket och uppsägning.
Dessa nya skor (som alla andra verkar älska)är inte gjorda för mig och mina stackars fötter.
Så i stället för att halta runt i nya plågan så har jag senaste veckan använt mina egna jumpaskor vilket inte heller varit bra för kroppen... Mina blå jumpaskor visade sig vara extremt hala när golvet är blött så i måndags var jag typ "Bambi på hal is", när jag körde maskin och halkade runt bakom den. Och mitt andra par jumpaskor knarrar när jag går på fuktigt golv, vilket under dagen drivit mig halvt till vansinne och jag kommer på mig själv med att smyga runt på tårna för att inte knarra...
Under helgen ska jag försöka bli kompis m mina nya arbetsskor och försöka komma på något trix för att få dem mer bekväma.

Men snart får jag lämna jobbet och kan tillåtas att lägga upp mina misshandlade fötter i soffan :-)