Sätter upp ett glatt leende, svarar glatt på tilltal och hoppas att ingen säger/berättar något sorgligt för då rasar masken från mitt ansikte och verkligheten visas upp.

Att vara i en djup depression och till på köpet få dödsbud är tuffare än tufft och när alla "måsten" är klara blir det många timmar kvar i mörkret och tankarna. Lägenheten uppsagd och utplockat. Inga fler beslut att fatta och verkligheten kommer ikapp mig.

27 dagar sedan pappa dog och jag försöker övertyga alla (och även mig själv) om att livet börjar bli lättare, sorgen ebbat ut och det börjar kännas okej... I själva verket är det grått, mörkt och... så in i helvete jobbigt!
Och för varje dag så blir det jobbigare och jag tror ingen verkligen vet hur jävla tufft det är att vara jag, för stunden.

Antidepppiller verkar inte funka och Löftet till min läkare att bara ta 1/2 insomningstablett på kvällen och bara under veckorna är brutet sedan ett par veckor och ändå ligger jag och vrider mig i sängen, omöjligt att sova och när jag väl somnar är oron kvar och sömnen lättare än jag önskar. Lever med en trötthet som jag inte kan sova bort, tankar som maler i oändlighet och tårar som sprutar i de mest oväntade stunder.
Att träffa människor är jobbigare än normalt och varje tvång till möten tar på kraften, ändå försöker jag hitta något att se fram mot, något som kanske kan skingra dimman i mitt inre. Något litet som tar bort tankarna på sorg, död, smärta och ensamhet.
Vårruset bokat och klart, hur jag nu ska fixa så många människor på samma ställe. Planering inför nyinvigningen av lokalen och oro hur jag ska hålla paniken på avstånd. En kväll på OK med vänner och ett band jag bara höra lite av tidigare...
Känner inte alls för att vara social, men är valet att ruttna bort ensam i lyan utan socialt liv bättre?

Har haft ett par dagar på botten.
Bara att andas har känts jobbigt och plågsamt för att inte tala om att vara glad, trevlig och social som varit en total omöjlighet. En dag m syster på stan med tillhörande titt på nya brorsdotter, ställde jag in och lika så middagen hos grannen. Om jag knappt ens står ut i mitt egna sällskap, så är det dumt att dumpa mig själv på vänner och familj...
Istället har det blivit ett par timmars inventering i lokalen och räkning av varenda skruv, eller något ditåt. Hade i allafall trevligt sällskap i lokalen och tur är det, för ensam går jag inte gärna dit. Massa räknande, "E" skrev så pennan glödde och kaffet var välförtjänt när vi väl bryggde det.
Nu har vi påbörjar det svåra och mest tidskrävande projektet, nämligen att värdera "skiten".
Vad kostar det att ersätta en tallrik som kraschas på ett kalas och hur mycket ska den som hyr lokalen betala om de hänger i lampan under en fyllefest? Och bör lokalens spöken nämnas i inventeringslistan eller är de bara en bonus? :-)

Utöver dessa små utflykter till lokalen så har jag hela helgen suttit i lyan och ugglat. Kommit en liten bit på pläden och jag måste beställa lite mer garn, men annars kan jag börja att sy ihop den.
Men det är såååå mycket lättare att virka när Zasso sover i sin skokartong. Han ger mig dock en hel del skratt och det hade varit tyngre om jag inte haft en katt som hållit koll på mig.

Dränker tankarna m ljud.
Somnar i soffan till ljudet av teven och det första jag gör på morgonen är att trycka in öronsnäckor och slå på ljudboken. En bok om dagen i genomsnitt och få minuter av tystnad. Försöker dränka tankarna jag inte vill tänka.

Visar inte öppet att min själ gråter, visar ingen hur mycket jag verkligen sörjer. Ljudet omkring mig får inte tankarna att fästa och ger mig ingen möjlighet att rasa samman. Just nu finns ingen ork att ta itu med all smärta som en dag måste ut, just nu är det fortfarande för nära...
Min pappa har varit borta i mindre än en månad och fortfarande försöker jag att greppa verkligheten.
Ingen mer promenad till vårdboendet, inget mer dåligt samvete för att jag inte hälsar på oftare trots att det bara är ca 10 min med cykel, inget mer dåligt samvete för att jag inget har att säga till honom.
På varsin stol satt vi och fikade under tystnad, två tystlåtna norrlänningar utan samtalsämne. Jag med snabba blickar på klockan och tysta funderingar om hur länge jag skulle behöva vara social och hur jag skulle kunna gå därifrån utan att vara elak eller verka för upptagen med mitt och hela tiden med pappa med bleka oroliga ögon oavbrutet vilandes på mig ...


Jag kan berätta att min pappa avlidit, att jag sörjer. Men ingen vet hur mycket smärta och sorg jag bär på.
Ingen vet om de starka minnena jag har från förr, från barndomen och ingen känner till den stora smärta jag burit med mig genom åren.
Ingen vet att jag fortfarande kommer ihåg orden pappa sa då han öppnade bildörren och en svart cockerspaniel med viftande svans och röd tunga hoppade ut...
Hur han sprang över gräsmattan med en jacka framför sig, beredd att kasta den över kaninen Stampe som ivrigt rusade runt, överlycklig över den oväntade friheten...
Pappas specialmackor och i princip det enda han kunde laga utan att sätta igång brandvarnaren...
Finns många minnen som jag vill minnas, stunder jag behöver ha kvar i mina tankar...och många minnen som jag försöker glömma.
Stunder av oro, sorg och rädsla.

Går runt och känner mig som en sömngångare.
Inte pigg men inte heller trött, bara avtrubbad och ointresserad av allt. Ingen energi kvar för att göra något och jag känner själv hur oengagerat jag pratar m folk och utför mitt jobb...
Kanske har de antidepressiva äntligen börjat värka i kroppen, då humöret inte längre åker jojo mellan skratt, gråt, panik och ångest. Men att vandra runt och känna sig som en kall och känslolös sten är inte heller kul.

Det blir i allafall "Vårruset" i år för syster, mig och 13-årig discodansös. Är ju ett par dagar kvar till ruset och kanske är mitt humör lite mer över vattenytan än för det är för dagen. Ger mig i allafall något annat att tänka på och almanackan är tom på planer, så jag behöver något som drar mig bort från lyan.

Efter en dag på balkongen m bok i öronen och ett garn glidande mellan fingrarna är jag nu inte bara trött utan även vackert kräftröd :-)
Ska se "Det okända" innan jag kryper ner under täcket för att sova och åter förbereda mig på att spela obekrymrad och glad ytterligare en vecka.

Hade i morse ställt in mig på en dag nere på stan. Sitta på "Tösses", se ut över ån, fika och snacka. I samma sekund som jag skickade i väg mina fika förfrågningar till vänner så önskade jag att de var upptagna m annat och lämnade mig i fred...
Att ha en så stark längtan efter folk i närheten, någon att prata med för att direkt vid plingar efter önska ensamheten och tystnaden.
Känner mig sjuk, nere och utanför och vet inte hur jag ska bli av med den känslan eftersom jag samtidigt vill bli lämnad ifred med mina egna tankar...

En dag som de flesta. Tvättstugan, lite småpyssel och balkongen...
Ca 23 grader i skuggan och klarblått, kunde haft det sämre :-)

Har ju i flera år funderat på tatuering.
Något litet på skuldran, som betyder något speciellt. Inte bara något ditritat av inpuls, som jag ångrar veckan efter. På skoj har jag funderat på mina streckgubbar med koppling till min gbp, men det har varit mest på skoj och även om det avslöjar mitt riktiga jag, så är de inte riktigt något jag vill ha på kroppen resten av livet.
I dag har tankarna klarnat och en dröm i natt gör att tatueringen känns alltmer redo att rista in. Första idéen vaknade i Skottland, och har med det landet att göra... Vad det blir tänker jag inte berätta, det får bilder avslöja så småningom :-)

Våren har slagit till ordentligt och gårdens mest fotade träd står i blom. En typ av körsbär, kan nog heta surkörsbär el något liknande. Vackert som sjutton är det i allafall och samlar humlor och bin i drivor.

Ca 20 grader på balkongen och där har jag tillbringat hela dagen. Kaffe i en mugg, bok i öronen och en virknål i handen. 50 små mormorsrutor är gjorda på nuvarande projekt som jag påbörjade i går, så det är en bit kvar :-)

I slutenden är planen att det blir en restgarnsfilt. Men nu är det bara en liten låda m lappar :-)

För det mesta när jag bloggar så försöker jag ha en plan. En någorlunda planering om vad jag ska skriva och hur. Lösa idéer på papper eller vissa stödord...
För det mesta blir det ändå bara goja, då jag inte orkar skriva allt som jag antecknat...

#blogg100