Eftersom jag alltid håller i kameraran så blir det måååånga bilder tagna.

Så detta är årets minisemester i bilder :) 
(Klicka  för att få dem större! )

Första stoppet på vår resa ner till GeKå i Ullared blev "rastplats Tintomara" i Stavsjö utanför Nyköping och mackorna kom fram på bordet tillsammans med starkt kaffe som behövdes för att väcka oss. 
Redan första året hittade vi denna lilla mysiga rastplats som har bord, riktiga toaletter, rinnande vatten och lagom stor parkering.
Alltid när vi fikar här, så kommer nyvakna husbilsägare ut ur sina husbilar och gnider sömnen ur ögonen. 
Hungern var stor efter vår tidiga avfärd från stora staden och knotten var väldigt  många i antalet.
Istället för att slå oss blodiga i jakten på små vampyrer, blev det en snabbfika och sedan fortsatt resa.

	Jossan frös och min "skotte" som jag köpte i Skottland kom väl till pass. För henne blev det  som att krypa in i en pläd och hon höll hårt i den hela resan :)
Eftersom jag själv ytterst sällan hamnar på bild så får jag ordna det på annat sätt. :)

Rast nummer två blev Isberga vid Gislaved och denna rastplats är  favoriten! 
Med utsikt över sjön och bord placerade mitt i blåbärsriset är det alltid folk i rörelse och någon som fikar.
Troligen perfekt plats ett par nätter för barnfamiljer på semester och det verkar finnas en hel del att göra i området... 
Men familjen Granberg, Maxe och Forsberg tar bara en kortare paus  för att sträcka på benen och äta den obligatoriska kycklingsalladen och sedan fortsätter resan söder ut :) 
 

Färden gick vidare genom ett grönt landskap med oväntat lite trafik och med små pauser där vi kände för att stanna... 
Denna bygnad känns nog igen från många bilder och även sjön i bakgrunden är nog bekant! :D 
 

Väl framme i Ullared blev det pga vägarbete en lång omväg runt själva GeKå och vi fick se både parkeringar, stugbyn och campingplatsen. Väl utanför GeKå så blev det e ännu längre sväng runt parkeringen och jakt på en parkeringsplats. I närmare 30 minuter körde vi runt, runt och... runt. Fattar inte hur så många bilar kan vara samlade på samma ställe samtidigt. Det fanns inte en enda parkeringsplats, hur mycket vi än kikade.
Tillslut gav vi upp jakten och parkerade utanför "vårt" hus.  Samma blå hus där vi bott de senaste tre åren vi varit nere. Även denna gång hyrde vi övervåningen och i det närmaste kröp upp för den vidrigt branta trappan. 

 

Sedan blev det många timmar av shopping med MASSOR av människor och en rejäl överraskning i form av en lillebror, flickvän och liten dotter som  mötte oss innanför dörrarna till GeKå.  Det bestämdes middag kl 20.00 på "Harrys" och bord bokades. Ett populärt ställe och och bordsbeställning är tydligen tvunget då många fick vända i dörren pga fullsatt restaurang. Det var väldigt god mat och väldigt stora portioner. Jag åt tills magen stod i fyra hörn och ett lätt illamående uppstod.
Trots föräldrarnas planer på en sovande baby under middagen så hade lilla "A" helt andra planer och höll sig vaken under hela vår middag och ytterligare ett par timmar efter middagen, vad jag hört. 

           
Trötta som sjutton och mätta intill sprickningsgränsen vaggade vi tillbaka till "lilla Blå" där tre av oss somnade nätan innan huvudet träffat kudden. Den tredje satt och messade i princip hela natten och skrämdes nog ganska rejält när plötsligt dörrklockan ringde vid 3- tiden på natten. Jag skulle själv aldrig skuttat ner och öppnat dörren, men den modiga Jossan gjorde det och där var tomt... 
Troligen någon som gått fel även om min första tanke var att det spökade och min andra tanke var att det var grannen under som ville klaga på min mammas snarkningar.
Själv sov jag som en stock och hörde varken ringklockor eller annat under natten. Även mammas snarkningar sov jag mig igenom, men det tack vare en dos insomningspiller och musik i hörlurarna :) 

Morgonen därpå ringde väckarklockorna kl 6.30 och vi var ganska snabba med att hoppa i kläderna, fixa packningen och rulla iväg bilen till parkeringen som vid denna tid på dagen i det närmaste var öde. 
En frukost på B&B "Sweet dreams" (som hör till det blå huset) tillhör numera också  traditionerna och det är en frukost med det nödvändigaste.

Dagen fortsatte med ännu mera shopping och det var lagom mycket människor inne i varuhuset när vi kom, men vartefter timmarna gick så ökade antalet och mot slutet blev det aningens mycket. Vid 11.30 var jag ute genom dörren och strax därefter började vi färden tillbaka till stora staden. Det blev ett par mindre pauser efter vägen, men bristen på mat gjorde att det bara blev bensträckare, en kaffe på en mack eller en sväng in i en polkagrisaffär vid Gränna. 
Planen var att äta här:   

Men för mycket shopping hade gjort att plånboken var ganska tom. Så istället blev det annat ställe med priser som passade plånboken men ändå stillade hungern.

På hemvägen var syster den enda som höll sig vaken hela tiden och det är ju bra eftersom det var hon som körde :)  
fika hos syster, lite snack och sedan vidare mot lyan. Katten blev glad över att se mig och själv var jag överlycklig över att se min säng. 

Så var då årets lilla minisemester avklarad och kassarna från Ullared uppackade. Det kändes som om det var mer i dem när jag släpade runt på dem än det visade sig vara när jag packade upp kassarna och ställde allt på bordet.

När man står i affären känns allt så väldigt bra och man är nöjd med köpen, funderar på om man köpt rätt och om man ända egentligen borde köpt den enorma sparbössan i genomskinlig plast eller om man borde tagit två tunikor i olika färger istället för att välja den som ögonen föll på först...
När man kastar ner allt i kassarna i affären finns ingen tid att fundera över om man gjort fynd eller köpt något onödigt, allt går i rasande tempo och kön trampar en på hälarna och stresssen att lyckas få med allt från rullbandet och ut till bilen, gör att inga andra tankar än stress finns i hjärnan. Allt kommer ner i påsarna huller om buller och man hoppas att shampoot inte läcker från korken, då flaskorna ligger samman med de nya kläderna som man egentligen inte skulle ha, men som var såååå billiga och satt överraskande bra att de bara måste med mig hem och verkade hoppa ner i vagnen av sig själva.
De strumpor och trosor som jag planerade att köpa fick sällskap av två tunikor, två linnen, ett par shorts, en t- shirt , en pyjamas och en långärmad tröja från herravdelningen...
Att det även blev impulsköp i form av en jäkla massa billiga chokladaskar (man ska inte handla på fastande mage) bidrog till att kvittot blev lite längre än planerat. men i stort sätt så fick jag hem allt som jag planerade att köp... och lite till :) 

Jag kommer att ha shampoo och duschtvål så det räcker långt in på nästa år och jag hittade sorter som jag inte testat tidigare och dofter som jag inte heller sett tidigare och var bara tvungen att köpa dem. 

Årets AHA! från min sida blev dessa!

Duschkräm med doft av smält choklad!  Jag kommer garanterat att gå runt med ständigt sug efter choklad! :D 

Nu är mitt lilla förråd (en kartong uppe på garderoben) åter fylld med saker som ständigt saknas och som jag ytterst sällan kommer ihåg att köpa. 

Nu börjar jag åter att mata spargrisen med pengar, så jag kan åka till Ullared även nästa sommar.

Regnet öser ner och det är småkyligt i luften men vi är skyddade och har just lämnat Ullared för denna gången.
Målet var att åka från Ullared senast 12 och även jag lyckades med det i år. Kundvagnen fanns kvar där jag lämnade den och ingen snodde den. Förra året fick jag ödsla dyrbar tid på att leta efter min fullplockade vagn och tillslut efterlysa den. Det slapp jag i år och tror jag fick med allt som jag planerat... Pluss många fler "bra att ha saker!" :-)
Ska ta en titt när jag kommer hem för att se vad jag verkligen köpte. Många pengar fattigare är jag i allafall. ?

Frukost på "Sweet Dreams" som alla tidigare gånger.
Varmt bröd, ägg under mössa, olika pålägg, liten yoghurt och kaffe. Inte den bredaste frukostbuffén, men jag blir mätt och det är ett mysigt ställe.

Ytterligare en trevlig resa är avklarad och nu är det bara packa upp påsarna och börja spara till nästa resa!

Att rulla ur sängen kl 1.45 på natten är något jag gör ytterst motvilligt och att krypa till sängs vid 19 på kvällen kändes såååå fel. Utanför balkongen sjöng och cyklade småungarna och själv kände jag mig som Tant Agda som släckte lampan direkt efter middagen. Men ska man ut och resa så gäller det att vara uppe innan rusningstrafiken sätter igång.
Efter en snabb blixtvisit hos syster för bilbyte så bar det iväg mot Ullared och vi har nu kommit 1\3 av vägen.
Första rasten är avklarad med välbehövligt kaffe.

Rastplats Tintomara är tradition och alltid en välkommen kaffepaus på vägen ner.
Liten rastplats m bord och fina toaletter.
Tre bilar, en husbil och miljarder knott fanns på plats när vi parkerade. :-)

Åter en lunch i eget sällskap och gör mitt bästa för att fördriva tiden.
Tanken på lunchlåda i morse när jag vaknade var inte så spännande. Det är för varmt för varmmat och salladerna är så stora och räcker alltid till fler än en lunch, så i dag blev det keso.
I vanligafall brukar 1/2 burk vara mellanmålet, men för stunden är det yoghurt som gäller dygnet runt, så keso funkar som lunch under varma dagar.

I kort sammanfattning kan man säga att min depression beror på min ADD och att jag är kvar i depressionen beror på min ekonomi... Eller snarare bristen på ekonomi. Men får jag bara Concerta i kroppen så löser sig allt...Eller något.

Är som alltid mer förvirrad efter läkarbesöket än jag var innan och speciellt om det har med psykologer att göra, de snurrar till min hjärna totalt och tillslut vet jag knappt anledningen till besöket. Är jag där för recept, för att prata, diskutera medicin, en eventuell sjukskrivning, fortsatt rehab, fokusera på mitt sorgearbete eller kanske för att jag råkade ha 350 kronor i plånboken och kände för att bara ge bort dem...

Mina antidepressiva ska jag sluta med eftersom de inte har någon verkan, då min depression inte är någon vanlig depression. Och även min önskan att få KBT röstades ner eftersom KBT inte hjälper mig då allt beror på min ADD och mot ADD så hjälper inte KBT...
Tog närmare 20 minuter att förklara för min läkare (som jag träffat första gången i dag och som slutar nästa vecka) min bakgrund och anledningen till att jag under närmare 20 år (jag ljuger ljuger inte om den siffran!)försökt få KBT men av underliga anledningar halkat ur deras kö, försvunnit i datorerna eller ramlat ner mellan stolarna och gått vilse totalt bland alla system. Varje år och vid varje träff med nya doktorer har jag begärt kbt och inte ett jäkla skit händer.

Dagens lilla doktor försökte verkligen få mig att inse att just denna behandlingsmetod inte var för mig. Hennes främsta argument var att kön var lång... Vääääldigt lång!!!
Jag svarade ADD-rappt: "Om jag har väntat i 20 år så gör ett tag till ingenting och det lär gå snabbare att få kbt OM jag överhuvudtaget står i kö..."
Så nu står jag i kö till KBT...för stunden i allafall, får se var min köplats hamnat vid nästa besök..
Även pratkontakten jag önskade i mars månad lyser med sin frånvaro och finns inte ens begärd i mina papper.
Så jag får se vad som händer med henne. Dagens läkare vill ha ner mig till att jobba på 50% och ge sjukersättning på resterande 50%. Eftersom jag jobbar nu jobbae 75% och inte har något för resterande 25% och förlorar därmed många pengar. Och om jag får pengar via försäkringskassan så blir min ekonomi bättre, jag kan lösa ut mina dyra mediciner, få hjärnan att vila, min depression kommer att försvinna och allt blir bra...bara jag får lite ADD-medicin i kroppen.

Jag är trött på sjukvården, jag är trött på att behöva deras hjälp för att må bra och jag är trött på läkare som efter ett besök i min journal vet exakt vem jag är och vad jag behöver och alla läkare ger olika råd, mediciner och beslut.
En läkare vägrar skriva ut insomningstabletter om jag inte lovar och svär med hjärtat, handen och en smutsig socka på bibeln att jag inte ska ta mer piller än jag behöver och med det menas 1/2 tablett under arbetsveckor.
Nästa läkare mumlar något om fjanteri och undrar hur många piller jag vill ha och vilka sorter. Den tredje läkaren anser att nuvarande dos är för hög och byter sort helt och hållet vilket gör att jag ska ta de nya pillren 2-3 timmar innan läggdags så jag blir avslappnad och det sova. Så lagom till middagsmaten knaprar jag piller, sitter som ett hjärndött ägg och stirrar i några timmar innan jag lullar till sängen och stirrar i taket ytterligare några timmar, kroppen sover, musklerna avslappnade medan hjärnan är mitt uppe i ett maraton och vägrar komma som nr 2 i mål...
Nästa läkare sätter tillbaka mina insomningspiller och menar att jag knappast kommer att må bättre om jag inte kan sova men max 1 tablett om dygnet...

Några vill bara sätta in piller, andra vägrar piller och tycker jag ska prata. Vad är det som är så fel m att sätta in allt??
I min lilla värld borde kombinationen av bägge vara det bästa. Piller för att dämpa ångesten och prat för att reda ut orsaken till ångesten...
Men vad vet jag, jag har bara ADD.
Men om jag knaprar lite piller så blir allt bra...
Undrar vilka piller jag ska knapra för att få min pappa tillbaka?

I dag är det exakt ett år sedan som jag var i Rimbokyrka för att ta ett sista farväl av en underbar vän.  

Solen sken, tårarna flödade och saknaden verkar bli större för var dag som går. kommer aldrig mer få höra hennes hesa röst i telefonen eller skrattet som bara hon kan  få fram. Alltid ett öra över för den som behövde prata och ett hjärta stort nog att rymma alla som behövde ett ord, en kram eller lite stöd.
Utan att dömma någon fanns hon för alla...  
Önskar att jag tagit mig tid att ringa henne en sista gång, verkligen berättat  hur underbar hon är och hur stark hon varit som klarat allt. Mitt svarta samvete över att jag inte tog mig tid att  finnas där för henne. Vetskapen att det aldrig skulle bli ett feminuterssamtal utan snarare fem timmarssamtal gjorde att jag drog mig för att ringa, alltid var för stressad för att hinna prata eller... lyssna.
Finns en del som jag ångrar och jag hoppas att hon någonstans sitter och vakar över oss, lyssnar på vår saknad och  att hon slipper all den själsliga och kroppsliga smärtan hon bar runt på.
Saknar dig vännen, jag kommer alltid att sakna dig!!     

I dag för sju år sedan var jag i Tystberga och besökte "Sis" som skulle ha en inflyttningsfest i sin nya lägenhet. Denna dag i Tystberga träffade jag "H"  för första gången, och vars vänskap gör att jag rullar ner till Göteborg med ojämna mellanrum. (Hipp hipp hurra!!) 

Den morgonen 2009 väcktes jag av "Treppen" som ringde från Norrtälje med sorgebeskedet att "Kungen av pop" avlidit. Michael Jackson var död, världen sörjde och alla undrade hur och varför.

  Och i dag den 26 juni 2016 droppar det från himlen och jag försöker finna ork att börja röja i lyan.  Mycket ska göras, men energin har försvunnit och jag blir sittande framför skärmen och käkar gurka :) 

Ska försöka få ihop en liten inköpslista till min Ullaredssallad på onsdag. Salladen vi brukar äta på vägen ner till Ullared... Det enda jag vet för stunden att ha i salladen är paprika, kyckling och pasta... sedan får vi se vad jag hittar för kul i affären :)  
Sedan är det även inköpslistan till "Sommartallriken" i lokalen som ska skrivas. Jag tänkte göra ett par sillar själv och plötsligt finns det hur många recept som helst på på nätet på olika sillar och valet är sååååå svårt.

Men men, jag har ett par dagar på mig och ska nog få till en riktigt smaskig och beroendeframkallande sill :) 

Under tiden sitter jag kvar ett tag till framför skärmen och hoppas att disken kanske kommer att diska sig själv, det vore ju underbart!! :)

Var som sagt på Björkö och på Hembygdsgården i går, på midsommarafton. Som vanligt blev det bussen dit och som alltid hoppade jag av vid kyrkan och gick den sista biten till Hembygdsgården. Men i stället för att gå raka vägen svängde jag av mot skolan och tog en liten promenad på dess skolgård. 
I sex år var det min skola och det finns en massa blandade minnen runt husen, i skogen och bakom fönstren. 
Om politikerna i kommunen får sin vilja igenom så stängs Björkö- Arholma skola 2017  och jag hoppas att så inte blir fallet, men jag ville iallafall få en liten tripp in bland gamla minnen, medan tid forfarande fanns. 

Mitt lågstadium sett från landsvägen, omgärdad av syrenhäck med lila syrener som alltid strax innan skolavslutningen blommar. 
Rött med vita knutar... kan det bli mer lantligt? 

 

När jag började i första klass i denna skola var Ingegerd min lärare men dock bara för ett år, sedan föddes Anna och Kerstin ersatte Ingegerd.
Jag hade sju jämnåriga klasskamrater och sammanlagt i 1-3 var vi 16 elever, varav de flesta tjejer. Kan ju inte direkt säga att klasserna var stora :)  
Halva huset var skola och andra delen var vaktmästarbostad innan skolan byggdes om, blev större och även lekis/förskolan hamnade i huset. Min årskull var de sista som åkte skoltaxi upp till förskolan i Älmsta. 
Innan ombyggnaden och det "moderna" gjorde sitt intåg så låg toaletterna i källaren. På vintern var det att springa fort runt huset så man inte frös ihjäl och "storskolans" elever galloperade över hela skolgården för toa besök :) (Svårt att tro att vi snackar 80-talet och inte längre tillbaka :)  ) 
De två vita dörrarna längstbort i husgrunden med fönsterruta ledde till toaletterna. Den bortersta var tjejernas och strax bredvid killarnas. Ett litet utrymme med tre stycken toabås med dörr som lämnade utrymme både uppe och nere och utanför dessa två handfat.
Som barn var utrymmet bara läskigt, ingen ville uppsöka toaletten ensam och det var alltid ett mindre gäng som gick tillsammans. Nu som vuxen skulle jag snarare kunna jämföra med amerikanska skräckfilmer där mördaren gömmer sig i ett bås, stående på toastollen så ingen ser hans fötter...  Det var en lättnad när vaktmästaren flyttade och det kom två stora toaletter inomhus, direkt bredvid klassrummet :) 
Bakom trädörren i källaren  gömmer sig träslöjdsalen och varannan termin var det träslöjd med Bertil på schemat och varannan termin textil uppe i "storskolan".  En liten träslöjdsal var det men där det mesta fick plats och tillräckligt stor för att lära mig grunden i slöjd och jag vet fortfarande hur man håller en hammare :) 
De fem stora fönstren på bottenvåningen närmast i bild var och är fortfarande klassrummet som genom åren inte genomgått så väldigt stora förändringar. de gånger jag kikar in där känns det mesta igen från min tid. Den uppstoppade Ormvråken som hängde på väggen under många år var dock bortplockad senast jag var där. Ormvråken hittade två grabbar i klasserna under min ute i skogen och den skickades direkt i väg till en konservator för att sedan överlägset stirra ut över klassen under många år.

Högst upp i huset är gympasalen med väggar täckta av ribbstolar och senare byggdes salen om till klassrum eftersom eleverna under en tid blev för många och skolan för liten.
Här uppe höll även skolsyster till när hon var på besök i ett litet rum tog hon emot eleverna eller stack oss med nålar. I samma lilla vita rum fick jag extrahjälp av Marianne för att lära mig skriva och läsa ordentligt men tyvärr så är min dyselexi fortfarande kvar och jag tragglar fortfarande med ordföljd och särkrivningar, Men jag gillade Marianne och korsord är fortfarande kul :) 
Den svarta och branta brandstegen som leder från gympasalen för inga trevliga minnen med sig och jag ogillar fortfarande den lärare som tvingade ut mig på den...
Redan då led jag av höjdskräck och vid en brandövning skulle alla elever klättra nedför den brandstegen. Jag drabbades av panik över höjden och av att kunna se marken långt under mig genom nätgallret.  
Jag kunde inte ta ett steg och bröt samman totalt. Läraren som stod för övningen försökte lirka, övertala och sedan komma med hot.  Det slutade med jag slapp gå nedför stegen, men han straffade MIG genom att låta mina klasskamrater göra övningen ytterligare en gång. ..
Jag som redan var mobbad blev inte bättre behandlad efter brandövningen och min avsky för den läraren ökades ytterligare ett snäpp.   

Längre upp på skolgården ligger mitt mellanstadium eller  storskolan som vi kallade den. En mindre byggnad och mysigare än lågstadiet och även det i stort behov av en massa kärlek. 
Övervåningen var från början en lärarbostad men när jag började var det en del av skolan.

I den gamla lärarbostaden på övervåningen fanns det stora badrummet med ett badkar (som aldrig användes men som utgjorde sittplats när man gjorde någon kompis sällskap in på toa :) )  Två rum som dels var studiesalar men även textilsalar där tyg och garner gömdes bakom stora träskåp, ett litet rum som innehöll tre garderober med djupa överskåp och en säng. Där vi dels kunde dra oss undan och vila eller under textiltimmarna sitta och sticka och snacka tjej prat. Där uppe fanns även ett  litet kök men som för oss användes som ett litet "pluggrum".  utanför köket fanns en liten trappavsats med vita träräcken som ledde ner till hallen. På den trappavsatsen stod en stensilmaskin och vars lila bläck luktade i hela huset när den användes för att skriva ut papper till oss elever.
Undervåningen var ett stort klassrum med stora, höga fönster, ett enormt skåp med glasrutor, en skrubb som innehöll ALLT  en dörr som ledde till kapprummet med städskrubb, vaskar och utgång på husets kortsida. 
Den vita trätrappan på framsidan ledde till en liten hall där elevtelefonen hängde och var även entren  till den gamla lärarbostaden. 
Ute på denna trappa på bänken vid räcket har jag tillbringat många timmar med en bok i högsta hugg medan mina klasskamrater spelat fotboll på fotbollsplanen eller kastat boll vid "bollplanket".
"Hoppa kråka" var en extremt populär bollek när jag gick i 5:an och 6:an, även om jag numera inte  minns reglerna för hur man gjorde så var det något som vi fördrev rasterna med. 

Många minnen finns från denna plats och många är de elever som genom åren rusat över gården. 
En liten skärgårdsskola som sedan 1909 resp 1926 samlat elever från både fastlandet och öarna utanför och skapat minnen för livet. En skola där alla känner alla (på gott och på ont) och där man vetat vilka alla varit som kört in på skolgården eller gått över skolgården. 
Det finns inte många skolor kvar där skolgården inte består av asfalt, där barnen kan bygga kojor och leka krig i skogen som hör till skolgården, där spår efter vilda djur syns i nysnön eller där blåbären till hemkunskapens pajer är plockade av elever och där vägen till matsalen går på en stig och över en spång till en liten matsal där maten är lagad från grunden. 

På Skenningeviken som syns från "matan" eller hembygdsgården låg isen alltid tjock på vintern och någons förälder plogade upp en  yta för hockymatcher och skridskoåkning för oss elever och under den varma tiden simmade vi i vattnet och hoppade från bryggorna.
Det var även vid denna sjö som två klasskamrater under en rast bråkade med en svan, som blev så arg att han jagade grabbarna till skolan. Det blev en lärarfri lektion, då ingen varken kom ut eller in eftersom svanen vaktade dörrarna och vår lärare var fast på utsidan och jagades bort när han närmade sig dörren :)

 
Om några år är det kanske bara bilder kvar från min skola men än kan jag fortfarande vandra runt på skolgården och tänka på allt som jag varit med om där. Finns mycket att berätta och mycket som hänt.
Finns även mycket att berätta om "Själöga"  och hur stort det var under min tid ochnågot ännu större var "Sicayaprojektet" i Bolivia och besöket av några av de indianer som vi samlat pengar till... 
Sex år av positiva minnen finns från denna skola, men även händelser som jag önskar jag kunde förtränga och glömma men som ändå bidragit till att jag blivit den jag är och fått de vänner jag har och tyvärr även de som ger mig rysningar vid möten på stan. 
Det finns som sagt många minnen och jag hoppas att fler barn kommer att få minnen från denna fina skola mitt ute i naturen på Björkö.