Första veckan och första inlägget av #Temablogg52 och nu är vi igång! :-)
En utmaning i sig att lägga upp ett inlägg varje fredag resten av året och än större utmaning att lyckas få ihop några rader där temat redan är förbestämt...
Med tanke på att det är jag som ligger bakom utmaningen och jag har själv valt alla orden, så borde jag ha en aning om vad jag önskar skriva och ha någon sorts plan bakom allt...men det har jag liksom inte :-) Det blev ett glapp mellan hjärna och penna och de flesta orden bara flödade ut ur pennan utan kontroll från mig och många av orden fick bli kvar i blocket.

Som sagt så var inte denna utmaning riktigt planerad när den drog igång. Jag fick en idé och plötsligt hade utmaningen börjat leva sitt egna liv, vilket är superkul och jag är glad att fler valt att göra mig sällskap.
Jag har alltid gillat att skriva och när jag suttit barnvakt så har jag och barnet kommit på sagor utifrån ord som barnet föreslagit. Den idéen med orden har jag tagit med mig från grundskolanoch svenskalektionerna då vi fick bilder eller ord att inspireras av.
Att bara skriva en text är för mig ganska marigt och kan starta var som helst, men att utgå från något har visat sig vara lättare och jag håller texten mer samlad.
Så att då kasta ut en förfrågan om fler vill testa att blogga m tema visade sig funka och nu är vi igång. 52 veckor med olika ord som kan tolkas på många olika sätt... Det ska bli spännande att läsa och att följa de olika bloggarna.
Men som sagt så var detta inget jag från början planerade, utan det bara hände... som det mesta i min lilla ADD-värld :-)

Fick en idé under julhelgen just som jag avslutat #blogg24 och insåg att just utmaningar nog är det som håller min blogg vid liv. Att ha något som måste skrivas varje dag och att kämpa för att inte missa en dag...  

Slogs ju även med #blogg100 och även om jag inte klarade av just den utmaningen så gör jag nytt försök i år (om den kommer igång) och även #blogg365 är av intresse, men att lägga upp en bild varje dag under ett speciellt ämne/ord/tema är något som för mig känns ganska stressigt. Då är nog  #blogg52 lättare att klara, att en dag i veckan lägga upp ett inlägg... 
Min idé som jag spånat över är att starta en temablogg som löper under ett år. Att vara ett gäng skrivarvänner som en dag i veckan under 52 veckor skriver under samma tema.

Jag tror att det kan bli ganska spännande att se hur folk förknippar  de olika orden tex. ordet "ljus".
Om det skrivs om värmeljus, nyttan med glödlampan, ljuset under midsommarnatten eller om jakten på en hel glödlampa när den gamla just slocknat och man står i mörkret...  

Jag tror att det finns många ord som går att spinna vidare på och som förknippas med massa olika saker.

Allas hjärnor är olika och alla har vi olika erfarenheter, så det  kan nog bli spännande att spåna runt orden och dess betydelser och jag får i allafall två inlägg på min blogg i veckan :) . 

Probelemet är bara att jag drog i gång det, försöker starta upp det och då måste jag även försöka att avsluta det och med ADD i kroppen så finns det lättare saker att göra än just avsluta projekt...
Och för att starta en grupp på FB måste man ha vänner att bjuda in och jag har för stunden lite koll på vilka av mina vänner som bloggar, har helt enkelt varit för slö och upptagen för att hålla mig uppdaterad med mina vänners bloggar och läst ytterst lita av dem.
Ytterligare ett problem har jag att hitta ord/teman att skriva om. Planen är att ha två olika varje vecka som alternativ att välja mellan och att vara ensam om att hitta orden är lite marigt eftersom jag lätt snöar in på olika intressen och håller mig inom samma grupp. kan inte vara kul att skriva om "sköldpaddor, virkning och kaffe under 52 veckor... Blir såååå varierade inlägg då :D
 
Tips på ord/teman/meningar mottages med andra ord gärna!
Vad skulle DU vilja skriva om?? 

Vet att jag måste äta och dricka för att bli frisk, men känner fortfarande inte av hunger. Det har blivit ett äpple, en kopp yoghurt eller en "varma koppen". Vatten är inget gott och inte ens kaffe smakar, så svartvinbärssaft har varit min räddning denna vecka. Inte ens godis är gott och DÅ är det något allvarligt fel :-)

Mamma hämtade ut min hostmedicin i dag så kanske slipper jag arga blickar från grannar framöver :-)
Kan riktigt höra dem muttra av irritation över att väckas varje natt av min hosta.
Tycker själv att jag redan känner skillnad...

#blogg100

En bild säger mer än tusen ord och just denna bild är exakt det motsatta för dagen!
Men om man läser det tillräckligt många gånger så kanske man börjar tro på det...

Eller något.

Var till Psykologen i dag och fick fylla i lite kuliga skalor. Frågor som skulle besvaras efter skalan "Mycket bra", "bra" eller "mindre bra" eller som de översattes i min hjärna "Super duktig", "bra" eller "värdelös"... 
Frågor om allt från hur man klarade ekonomin, till hur man sov och hur man tycker att man klarar av att hålla ordning hemma. Fick direkt svart på vitt att allt jag gjorde var bra eller mindre bra. Inte en enda fråga kunde jag besvara med "Mycket bra" och direkt så  placerade jag mig själv i facket, värdelös på allt och inte värd ett skit!
Inte en enda sak i min hjärna är jag bra på. 
Spännande hur vissa dagar och ett visst humör kan sänka självkänslan och självförtroendet till samma nivån som en daggmask!
Snälla någon SKJUT MIG!!!!! 

Visst finns det saker som jag säkert är bra på, men just i dag så andas jag tilloch med fel och det enda jag vill är att få sova bort det negativa eller i allafall få höra något positivt... 

Hela vägen till jobbet försökte jag klura ut en enda sak som jag är bättre än genomsnittet på att göra, en enda liten sak som jag är stolt över att klara, och jag kom inte på en enda sak... 
Tjohoo vad självförtroendet ökade!!  :)

Kommer in på jobbet, ler, hälsar och är som vanligt. Försöker dölja svårmodet och osäkerheten bakom en glad mask, men känner direkt att något ligger i luften och pyr.
Stämningen är en annan än vanligt.

Bara en stund senare får jag höra: "Ta det inte personligt, men det har kommit in klagomål..." 

I bland önskar jag att jag kunde få slå mina kollegor med en purjolök, eller i allafall få vräka ur mig något elakt. Men jag håller tyst, lider i min ensamhet och undrar om det överhuvudtaget finns något som jag är bra på. Bara en enda liten sak. En enda liten minimal sak, det är det enda jag begär att få höra! 
Kanske är det mitt bekräftelse behov som spökar som gör att jag vill höra något positivt. Att få höra att jag inte alls är till besvär, att jag gör ett bra jobb eller bara att jag duger... Men istället så är det misstagen som syns och som "folk" ser.  

Om en kund/gäst  kommer in i dsken, ställer sig och stirrar på pelaren och säger att den är smutsig, så kan jag glatt meddela att gästen/kunden är i fel lokal och även ärligt erkänna att pelaren ÄR smutsig för att jag har gått runt den så många gånger att jag inte längre tänker på den och ser inte hur den ser ut... Men nu har jag blivit medveten om att den är smutsig och ska ta som vana att torka av den dagligen. 
Men det är så jäkla lätt att säga till hur andra ska göra, men att den som kommer med klagomål själv inte är perfekt eller gör ett 100% jobb är det ingen som pratar om.

Det finns mycket som mina kollegor gör fel, men jag orkar inte engagera mig eftersom jag inte orkar bry mig och för att jag har mitt egna jobb att sköta och försöker göra mitt jobb så bra som jag kan! Jag försöker lära av mina misstag och jag upprepar ytterst drm ytterst sällan... 

Jag litar på att mina kollegor gör sitt jobb och att jag sköter mitt jobb.

Om jag gör misstag så vill jag gärna höra det, då jag faktiskt inte är tankeläsare och jag bitts ytterst sällan. Visst jag muttrar mycket och kan bli sårad, men jag har ännu inte slagit ihjäl någon för att de sagt sin mening.

Men jag vill veta vad jag gör för fel, så jag kan åtgärda felet och kan börja göra rätt. Men tydligen är det lättare att prata med andra OM mig än att vända sig direkt till mig.

Men kanske allt grundat sig i att jag är för snäll och mesig! Kanske ska jag bli en ego och bara sköta mitt jobb, bara gör mitt och bara tänka på mig.
Inte anstränga mig för att göra mer än just bara mitt eget jobb. Jag gör saker som inte är mitt ansvar, mycket för att jag ser att tiden inte räcker till hos mina kollegor och det är saker som ska göras och då kan jag likväl göra dem om jag ändå står bredvid.
Och om jag ändå har tid och ingen disk så kan jag lika väl göra någon nytta utanför min lilla disk, utan att de behöver be om hjälp...
Bara stå och rulla tummarna är inget för mig, jag vill ha saker att göra, men varför ska jag egentligen??

Jag får inget tack och inte heller någon hjälp från dem, utan att själv behöva be dem om hjälp. Saker som för mig är självklara är tydligt inte det för dem.

Att hjälpas åt är okej om man ber om det, men inte något man gör i förbifarten.
Varför göra det lätt för någon annan? Varför göra någon annans jobb? Varför vill man göra saker av snällhet?  

Å andra sidan de klarade sig bra innan jag började och, så de klarar sig säkert lika bra om jag slutar att vara så jäkla snäll... 

Jag har fått avslappningsövningar som jag ska göra varje dag för att lära mig att slappna av, men tiden att göra dessa finns inte. Kanske borde jag varje dag sätta mig i en skrubb på jobbet och göra övningarna, när jag har en stund över.
Istället för att hitta jobb och uppgifter som inte är mina att fixa...
Ska nog ta en ärlig funderare på det en stund, om inte annat så kanske jag själv blir lite mer avslappnad på jobbet :)  

Summan av kardemumman är att jag har haft en pissdag med bara negativa känslor/tankar och jag önskar att jag försov mig i morse med en sisådär 12 timmar eller liknande.

I morgon är en ny dag med förhoppningsvis lite fler positiva händelser och känslor.   

 

Men är ganska trött på folk som kastar ägg i stenhus (Eller hur ordspråket nu lyder :)  )

#blogg100 #Psykbryt #negativatankar  

Äntligen har vinden mojnat och himlen är åter blå med en stor sol som livar upp tillvaron. 

I morgon är det lön och jag firar bristen på pengar med att köpa nya garn... 

Fråga inte hur jag tänkte där, men det fick mig i allafall på lite bättre humör :) 

Det blev ju inte direkt normala färger, så det ska bli spännande att se hur jag får in dem i väskorna :D 

Är fortfarande inne i väskperioden och jag börjar undra när den ska sluta. 

Tidigare intressen har hållit i sig i någon vecka, men väskorna är inne på tredje månaden, så jag börjar bli fundersam.
Inte för att jag tror att jag hittat något som håller i sig för all framtid, men man kan ju alltid hoppas! :) 

I övrigt så är det ganska lugnt. Trivs på jobbet med lagom långa dagar och jag är inte slut och färdig när jag kommer hem.

Jag orkar till och med att ha ett liv utanför arbetet, utan att hjärnan säger ifrån och det är ett stort steg mot friskhet.  

#blogg100  #garner #handarbete

Det finns människor som lever på att göra livet till ett helvete. Som själva blir starka av att trycka ner andra och som låter så självsäkra att det inte finns något tvivel om att deras ord är det rätt och sanningen.

Det finns en sanning och det är deras sanning och om man ifrågasätter så har man fel eller missförstått det som sagts.
Ens egen tro på sig själv kryper medan de växer och frodas. Tillslut när man är så långt nere botten som det går att komma kommer deras sista stöt och man är bruten. Man vill inte kämpa längre för varför ska man kämpa när de hjärntvättat en så pass mycket att man själv vet hur jäkla värdelös man är som människa och att alla skulle må bättre om man slutade att existera, slutade leva och slutade att tro.
 En människa som verkar näras och glädjas när det går åt helvete för de som ska hjälpas.

Ju sämre vi/jag mår dessto lättare är vi/jag att manupullera och skicka än längre ner i hålet.

De vet ens problematik, de vet vilka knappar de ska trycka på och de gör allt i sin makt för att inte förlora makten.

Dessa små människor går inte att få bort, de går inte att kriga mot och de är så lena i käften mot utomstående att ingen ser sanningen bakom de falska leenderna och lena orden.

Vad ska man göra när orden man får höra är falska, men de orden är det enda man fått höra och de enda man just för stunden har att tro på? Ord som just tagit ifrån en all lycka, alla drömmar och framtiden... 

Vad ska man göra? Hur ska man kämpa mot dem? Vad ska man göra när man inte längre kan kriga och all ens ork tagit slut? När man hört lögnerna så länge och så ofta att det blivit sanningen? 

Man fortsätter kämpa, för det är enda alternativet. För varje gång blir ens osäkerhet större och man gör sitt bästa för att komma undan den lilla människans skugga.

Man fortsätter att hoppas att ens tro är tillräckligt stark för att överleva, att ens tro fortsätter att gro och hoppas att det kommer en dag då makten är bruten, friheten är här och man kan resa sig starkare...

 

#blogg100 #dag6 #dag006

Dag 002 i #blogg100 är här och innan jag börjar på allvar med att beta av dagarna så kommer här en liten presentation av mig. Vem jag är, vad jag gör och vart jag vill komma... 
För en del är det gammal skåpmat, för andra så är det nytt och för ett par kanske känslan av "vemorkarbrysig" dyker upp :) 

Jag är 39 jordsnurr och ett par månvarv gammal. 

Bodde mina första år i Hässelby, flyttade som 6-åring till Björkö-Arholma (en ö i Stockholms norra skärgård) och är sedan ett par år tillbaka Norrtäljebo. Bor i en liten lya, strax utanför centrum tillsammans med mina två sambos Boris och Zasso. Två hårande pälsbollar som har sina egna ideer och tankar om hur livet ska vara och egentligen är det nog snarare jag som är inneboende hos dom, även om jag försöker att få dem att förstå att det är tvärt om  :)

För ett par år sedan blev jag sjukskriven för "utmattning" och fick i samband med den sjukskrivningen diagnosen ADD. Mycket i mitt liv fick sin förklaring och under åren som följde har jag inte bara kämpat med att komma tillbaka ut i arbetslivet utan även försökt att lära mig leva med diagnoser och utbränningen. Tvingas lära mig att sätta gränser, att lära känna den nya Helena och försöka finna ut var min egen gräns går (en gräns som är väldigt flytande och som jag aldrig vet var jag har).
Jag är inte samma som person som jag var innan allt hände och mycket nytt finns fortfarande att lära. Minorna på min väg är många och ofta ser jag dem inte förrän det är försent. 
Att vilja men inte kunna eller orka är svårt att acceptera och ofta tar orken slut och jag hamnar i depressoner i stället. Att istället för att acceptera att jag inte är frisk så vill jag tro det (vill visa upp en felfri bild utan skador) och satsar 120% 

och straxt efter är jag åter nere på botten och försöker ta mig upp medan jag fortfarande har lite stolthet kvar.  

Jag startade bloggen "Tallugglan" för att reda ut vem jag var. Att ha en plats där mina tankar samlas, min virrighet får fäste men kanske främst startade jag blogen för att hålla reda på vad jag gör om dagarna för med utbränningen försvann även minnet...
Fortfarande har jag problem med att minnas saker, vilket gör att förvirringen i bland är stor och mina promenader till affären blir extra många vissa dagar. Min impulsivitet är även den stor och vissa dagar större än andra och det kan hända saker som jag inte är beredd på och jag försöker att se humorn bakom mina misstag och jag lär dessutom ytterst sällan av misstagen jag begår (till mina vänners glädje, sorg och djupa suckar).

Jag kommer de kommande 98 dagaran att dela med mig av mitt liv. Jag har delar av planen klar vad jag ska blogga om, men vissa dagar är fortfarande väldigt tomma i kladdblocket. Men även de tomma raderna kommer nog att fyllas, om inte annat kanske det blir dråpliga historier om min vardag, mina kissars envishet och egen vilja eller en favorit dikt... Vi får se vad som händer och sker, helt enkelt. Närmaste dagarna är i allafall planerade och det kommer att bli en salig blandning om allt från skor och ostbågar till Punchrullar och bokrea.    

Startskottet har ljudit och jag är i gång!
Jag har antagit en utmaing om att göra ett inlägg dagligen i 100 dagar #blogg100 och jag är redan orolig INNAN första inlägget är postat!
Kommer jag att klara det och vad tusan ska jag skriva under 100 dagar?? 
Sitter och spånar ideér om vad jag skriva och då min tid inte alltid räcker till (eller snarare så har dygnet för få timmar) så jag tror att flera av inläggen kommer att skrivas i förväg...

Men jag ska i allafall göra ett försök och se hur länge mitt tålamod håller.
Detta med tålamod är ju inte direkt min starka sida, så vi får se helt enkelt!

Det ska i allafall bli kul att se vart jag hamnar och vad jag kommer att skriva om :)

Vore ju kul (or not!) om min blogg blir ett sömnpiller som däckar läsarna, så intressanta inlägg som ger många läsare är drömmen, men eftersom jag är som jag är, så blir det nog en massa blandat där mycket kanske är att få ut alla känslor jag har i kroppen och reda ut röran i huvudet...

Även om jag har en mall att hålla mig till, så är jag som jag är och den mallen kommer att ändras X-antal gånger innan dessa månader är över :) 

Men som sagt så ska det bli ett par spännande månader :)