Blev en promenad i gråväder idag. Har gett mig sjutton på att gå en sväng minst 4 dagar i veckan på minst 30 minuter.
I dag blev det en sväng runt Lommarbadet och det dröjer nog ett par månader innan folk doppar tårna i vattnet...

Svartvit dag 2 och Gallbron i Norrtälje.

Tänkte att jag dagligen under en månad skulle utmana mig själv med att lägga upp en vardaglig svartvit bild...
Bara för att åter komma igång m "Tallugglan".
Nytt år, nya mål och nya utmaningar :-)

En slappade sambo i mitt sällskap medan Ivanhoe åter slåss för Rebecca heder...

En liten redogörelse över vad jag pysslat med under året. Med tanke på att jag mått som jag mått så är jag ändå förvånad över att jag lyckats göra så mycket och flera stora saker. Men det har ju tagit sin lilla tid att göra :) 

Året började med en beställning i rosa toner och mycket blingbling...
En flickkofta i rosa och lila med ficka och blommor til en extremt tjejeig tjej :) 

	Därefter fyllde brorsdottern år och till henne blev det en liten kofta i vitt och rosa. kanske inte de bästa färgerna till en vild 2- åring :)
Två restgarnskoftor till brorsbarnen uppe i fjällen.   Allt är gjort av små nystan som blivit över vid tidigare  projekt. Liknande tröjor ska jag göra flera  av framöver.

Två klassiska "Pippitröjor" i natur, blått och rött har det också blivit under året.  
Otroligt roliga att sticka är de dessutom, så året kommer att avslutas med att jag stickar ytterligare en tröja.

Min guddotter fyllde år under året och tonåring som hon är så är  det alltid svårt att veta vad man ska ge.

Jag stickade en restgarnströja där det svarta är nyanystan och ränderna iblandade restgarner. Många starka färger i det svarta gav ett "maffigt" intryck. Skruttan blev glad över presenten och det värmer ett mostershjärta :) 

Blev så glad och nöjd över den svarta restgarnströjan att jag bara var tvungen att göra en "sammalika" till mig själv.

Lite ändringar blev det på min och den sitter dessutom bättre på den yngre modellen :)
Men den var rolig att göra, värmer något otroligt och hänger bra i skåpet :)  
Måste nog även erkänna att det är den första tröjan någonsin som jag gjort till mig själv!!  :D

Under våren funderade jag på om det skulle fungera att kombinera stickning och virkning. Om jag skulle få i hop en kofta med ränder, mormorsrutor  och stickat där emellan. Gjorde små skisser och funderade. I huvudet blev det ganska bra och jag började testa...  
Köpte billigaste garn, bara för att det inte skulle kosta såååå mycket när jag gav upp och kastade skiten genom fönstret. Men till min stora förvåning blev det bättre än jag trodde  och min mamma har även beställt en av mig så nu håller jag på att kolla på färger till hennes kofta. 

Sedan började julen närma sig och jag min vuxna systerson skulle få något speciellt...
Efter lite experthjälp från hans mamma gällande modell och färg så satte jag igång med en kofta i en modell som var ny för mig.  Fick även göra flätor som jag aldrig gjort tidigare och även göra en sjalkrage som även det var nytt och dessutom en utmaning.  Men den blev klart bättre än jag trodde den skulle bli och om inte "ungen" tränat så hade den nog suttit lite bättre och inte sett så stor ut. Men jag blev nöjd och han trodde att den var köpt och  det tar jag som en komplimang  :)

Familjens minsting skulle även hon ha julklappar och min ekonomiska kris som aldrig verkar ordna upp sig, gjorde att även den lilla fick saker av garn. Började med att leta i gömmorna efter garn och föll för neon som bröts av med grått för att inte ge henne och föräldrarna an total nenonöverdos :)

Allt som allt tog settet med mössa, vantar och fuskpolo sju dagar att göra och var kul att sticka.
Lite stor var mössan, men den växer hon nog i  och som svägerskan sa: " Vi behöver inte ens skriva namn i kläderna, för ingen på dagis har samma eller ens liknande."

och det är väll det som är lite meningen och charmen med handarbeten, att det inte ska finnas alltför många exemplar av ett plagg. 
    

Det ska bli kul att  se vad 2018 för med sig i garnväg och kläder.
Jag har en liten tanke att göra en färgsprakande "Islandströja" till mig själv och håller på att leta efter ett mönster som jag gillar, men troligen så får jag rita mönstret själv :D  

Utöver det så är en "Pippitröja " på väg och jag virkar som sjutton på rutorna till det som ska bli mammas kofta.
Även det rosa överkastet m mormorsrutor ska slutföras nästa år och lämnas til sin beställare... 
Jag tror och hoppas att året kommer att bli fyllt av hantverk och spänning.

Gott Nytt Handarbetsår!!  

Det börjar närma sig ett nytt år och det börjar bli dags att summera året som varit. Börja plocka ut det bästa och det mindre bra som hänt under de senaste tolv månaderna.

Vad kul har hänt och vad har varit mindre trevligt och vad bör jag helt och hållet glömma?

Helt enkelt dags att vända blad och starta om med ett nytt år.

I år har jag inte varit den flitigaste bloggaren och vissa månader har det knappt blivit ett enda inlägg. Lathet, seghet och ett tråkigt liv är troligen ett par av orsakerna, men det finns annat som påverkat.
Att inte ha något enda att skriva om är jobbigt och även den gnagande känslan att det lilla jag skriver synas i sömmarna, analyseras och bryts sönder till små bitar som inte har något alls att göra med det jag bloggat om.

Jag försöker skriva ur min synvinkel. Skriver om hur jag mår, om vad jag känner och om vad jag varit med om. Mår jag dåligt så vill jag kunna berätta varför och vad som orsakar den känslan på samma sätt som jag vill berätta att jag svävar på moln av lycka eller glädje och vad eller vem som orsakar den känslan.
Rannsakar mig själv som alltid inför varje text jag lägger upp och ändrar den många gånger innan jag släpper den. Hur stort ansvar har jag i att någon läser "mellan raderna" och får annan innebörd och tolkning än vad jag skriver?

 
Jag startade Tallugglan när jag brändes ut, knappt visste mitt egna personnummer eller mindes var jag bodde. Tallugglan blev en ventil och ett ställe att skriva på. Att både skriva dagliga saker som gjorde att jag lättare skulle minnas dagarna men även en plats där jag kunde ventilera känslor och händelser.
I början var antalet följare oviktigt eftersom jag kämpade med att försöka hitta tillbaka till den jag var innan ”smällen”, senare blev det viktigt att skriva om saker som skulle intressera andra och försöka fånga återkommande följare. Men det målet eller intresset har avtagit och i år har bloggen i princip varit helt bortglömd och nere. Jag kommer försöka finna intresset igen att uppta skrivandet och börja skriva för min skull igen och försöka låta bli att se bakom den lilla besökssiffran.
Även om det inom mig bor en liten tävlingsmänniska som skriker efter bekräftelse och att synas.

Att hitta något som hon är bra på och vet att det hon säger eller gör i alla fall har betydelse för någon och inte bara vandrar runt som en själlös skugga, så ska jag försöka skriva bara för att jag älska att skriva och leka med orden.

Att jag hela tiden utgår från mig och mina känslor är för mig något av en riktighet och att oroa mig för att någon ska känna sig uthängd och att dessa icke namngivna personer ska tolka händelser så tvärt mot mig, att jag inte ens vet om vi varit på samma ställe eller träffat samma personer är jobbigt.
Vissa har under året känt sig så träffade av det jag skrivit och tagit så illa upp att jag inte ens kan eller orkar rätta dem i deras antaganden.

Att de som reagerat inte ens varit i mina tankar när texten skrivits och de jag verkligen menat har varit tysta och tigande säger en del om ordets makt och även om människans fantasi och psyke.
Och just det har även fått mig att ta ett steg tillbaka under detta år och försökt överblicka mitt sociala nätverk och var jag vill vara någonstans i den lilla röran.
Jag hatar konflikter och vill inte hamna i dem utan drar mig undan i väntan på att stormen ska bedarra, men som den skorpion jag är så glömmer jag ytterst sällan... jag ligger stilla, muttrar och även delvis väntar på rätt tillfälle att sticka tillbaka.

Jag kan erkänna att jag inte har varit världens snällaste person i år. Jag har dels varit tröttare och mer värkande än någonsin och även således varit mer egoistisk än jag någonsin varit. Jag har satt mig själv och mitt eget i främsta rummet och inte heller brytt mig om hur mitt agerande har tolkats.

Att inte säga ”ja” lika raskt som vanligt utan tänkt mer på vad jag orkar, vill och kan. Jag har varit tvärare och agerat mer efter mitt eget huvud och i stort sett skitit i om vad folk tyckt... eller snarare så har jag inte haft ork att tänka på hur andra ska tycka och tänka om mitt sätt. Jag har haft nog med att orka komma ur sängen på mornarna och kämpat på att utföra allt jag ”måste” under dagarna så jag kan krypa ner i sängen så fort som möjligt igen.

Kanske kommer det nya blodet i in kropp att få mig att återgå till den jag varit förut och bli mer normal och mer social... eller kanske inte helt :)

Under året har jag funderat på vad som är riktigt och vad som är viktigt. Jag har funderat över framtiden och fattat en del beslut.

Jag har en plan och jag håller på att i steg för steg uppfylla den.

Den kommer att gå i lagom takt, utan stress och jag har gett den fem år att utvecklas och uppfyllas.

Jag vet inte vad kommande år kommer att föra med sig i resor, känslor, vänskap, hälsa eller upplevelser.

Jag kommer att hamna på Kanarieöarna under en vecka och det är i stort sett det enda som jag vet med säkerhet.

Jag har vissa små idéer som jag funderar på och hoppas kommer ske under de kommande 12 månaderna och jag hoppas att jag kommer att vilja och orka hålla ”Tallugglan” vid liv.

Men den som lever får se :)

Det blir ju aldrig riktigt som jag tänkt el planerat.
Operation för att fixa handen (igen!!) på torsdag och i torsdags togs alla prover.
Tröttheten jag känt ett tag har jag tagit för att det är min värkande hand som kört slut på mig, min blekhet har varit årstidens fel och jag har i flera år lidit av plötsliga blodtrycksfall. Att jag skulle ha lågt blodvärde var inget jag tänkt på förrän min blivande op läkare ringde i fredags och frågade hur jag verkligen mådde...
Mitt järn låg på 75 och det ska tydligen vara runt 120, så jag borde med andra ord må sämre än jag gjorde :-)
Bokade i allafall en tid hos läkare på vårdcentralen för uppföljning och beslut om jag kunde opereras på torsdag. Började även knapra järntabletter, käka blodpudding och hittade spenat i frysen som blev en god soppa.
Eftersom jag hade semester förra veckan och räknade med att vara sjukskriven i 3-4 veckor efter operationen så hade jag tre dagars jobb framför mig, men efter läkarens samtal så kände jag inte riktigt så pigg som jag trodde jag var (jag har nog även en släng av hypokondri) och vid arbetsdagen slut så ringde jag till chefen och sjukskrev mig.
Så i dag skulle jag träffa läkaren på vårdcentralen och kolla järnvärdet igen och därefter knata vidare till psyk och träffa den läkaren. Läkaren på vårdcentralen såg mitt provsvar skakade på huvudet och skickade mig raka vägen till akuten. Järnvärdet hade sjunkit ännu mera och var nu nere på 71. Tjohoo.
Akutläkaren trodde sig direkt veta var mitt blod tog vägen när det inte ville stanna i kroppen och kunde inte fatta varför jag fått så mycket Iprem utskrivet efter min handoperation förra året. Som GBP- opererad får jag över huvudtaget inte äta Iprem eller liknande preparat och jag får definitivt inte äta dem i princip dagligen under ett års tid...

Behöver jag säga att jag just nu önskar sparka min förra op- läkare på smalbenet??
Dels så har han under 9 månader (och två besök) envisas med att påstå att jag inte har ont och att det inte finns något i handen som gör ont. Jag lider m andra ord av fantomsmärtor och livlig fantasi.
Mina smärtor har varit så stora att jag gråtit av värk och tvingats ta Oxycodine för att kunna leva normalt och få bort den värsta värken. En tablett som läkaren vägrar skriva ut för det är för beroendeframkallande utan istället skriver ut Iprem som inte är beroendeframkallande men som fräter sönder min "magsäck".
Jag vet inte vad som är värst mellan tablettberoende eller magsår.
Hur som haver så ligger jag nu på medicinavdelningen på Norrtälje sjukhus och fått två påsar blod under kvällen. I morgon väntar en gastroskopi och jag är fastande från midnatt.
Jag är skitförbannad på min fd läkare och ångrar så in i bängen att jag opererade och gipsade mig på nt från början. Är dessutom orolig för att inte få opereras på torsdag, vilket förutom fortsatt jävulsk handvärk även innebär blodbrist och magsår...
I allafall är det vad jag nu vet om
Att jag dessutom inte känner mig sjuk gör att timmarna sniglar sig fram och jag är såååå rastlös.

Semesterveckan blev sjukskrivning och efter många dagar i sängen m vidrig förkylning med halsont, rinnande näsa och huvudvärk så trodde jag faktiskt inte att jag skulle orka med en kryssning. Men envisheten segrade och jag vägrade låta sjukan vinna så med massor av näsdukar i fickan lämnade jag lyan och mötte upp stora gänget från Göteborg vid Slussen.
Väldigt vackert väder och vattnet låg blankt och stilla, vilket förhoppningsvis skulle ge en lugn kryssning.

Efter hyttletning och ombyte så började kvällen. I varje högtalare hördes härlig musik från det bästa årtiondet och många gick utklädda för att dels fånga känslan men även med chans att vinna priser.

Själv var jag bara publik och inte en 80-tals sak i sikte, men jag gillade att se allt det överdrivna återuppstå igen för en kväll :-)

Lyckades hitta både "Slash" och "Axl" bland en del rockare, pudelfrisyrer, neonkläder och hockyfrillor. Det jag saknade var dock axelvaddar, men annars var det mycket 80-tal samlat på samma plats.

När musiken blev för hög, trängseln för stor och luften för stillastående så sökte jag mig upp på däck till mörkret och tystnaden.

Ju fler kockar... Att vi var sju personer i gänget gjorde det lite margarin att bestämma restaurang och även att finna plats för alla. Men tillslut blev alla nöjda och glada. Min middag bestående av Taggliatelle och kyckling som var lite i torraste laget men.med en stor öl så gick det ner :-)

Blev en del dricka på båten men jag var ganska stabil på fötterna och försökte ha kul och njuta av kvällen.
Rymde vissa stunder för att varva ner, slappna av och finna ork att fortsätta vara positiv och glad.
Att vara jag innebär att orken tar slut snabbt i miljöer där jag inte är van att vistas. Koncentrationen att passa in, slappna av och ha trevligt tar otroligt massa kraft. Höga ljud förstör min hjärna och trängsel och närkontakt får mig bli stressad och får huden att krypa av obehag.
Att smita undan och bara vara ensam i eget sällskap ger lite energi tillbaka.
Jag vill ha kul! Jag vill trivas som fisken i vattnet och njuta. Men jag känner mig alltid som en delfin i em öken oas...
Så fel och malplacerad, men jag försöker och fortsätter att försöka.

Hittade under dygnet ett par små Fristaden, där jag satt och tittade på folk, drack en öl och njöt av musiken...

En del kändisar var med på färden.
Jennie hittade Nicklas Wahlgren, vars bild jag fick skickad till mig och frågesporten hölls av min tonårsidol Richard Herrey.
De andra tog selfies med honom, själv hade jag ingen tanke på det utan var bara så upprymd att få se honom att tankarna försvann totalt. :-)
Men man kan inte alltid ha hjärnan helt redo :-)

Mario och Luigi fanns även de bland 80-tals ikonerna som var ombord och har var bara tvungen att ta en bild av dem. :-)

På det stora hela var kryssningen kul, trevlig och super och jag hoppas det blir fler äventyr i framtiden.

Varit på kurs i Kista och istället för att åka hem efter kursen så vandrade jag runt lite i Kista centrum, men allt liv och folkmängden gjorde att jag ganska fort rymde det stället. Började istället kolla om det gick någon buss mellan Kista och IKEA i Badkaret. Överraskad att det gick en buss till IKEA så började jag kolla vidare på bussar och tidtabell och innan jag riktigt hann reagera satt jag på en buss till Vällingby.
Messade min syster för att se om hon var i närheten eller på jobbet. En träff planerades och i väntan på att syrran skulle ta sig från jobbet så åkte jag vidare till min barndoms kvarter, Hässelby.
Kan ju säga att jag blev ganska vilsen direkt när jag klev ut från stationen. Letade efter för mig kända platser, men 99% var nytt...
Med tanke på att vi flyttade från platsen 1981 och jag inte gått där sedan syster sonen var nyfödd, 1990, så är det inte så förvånande att allt var främmande.
Hittade tillslut Aprikosgatan och gick längstmed "min" gamla väg. Såg husen där bästa kompisarna bott och porten där min morfar bott. Mycket fler hus än när det var mitt område och träden var högre än då.


Var det port 34 el 36 som vi bodde i? Inte heller syrran minns porten, men telefonnumret kan hon fortfarande :-)
Högst upp på våning sju var det i allafall och med utsikt mot badet.

Min lekpark där jag och Smulan lekte. Långt där uppe låg vår balkong med vardagsrummet bakom och köksfönstret bredvid...
Tyckte huset var så mycket högre... Eller så var jag lite kortare då :-)

Gick en runda genom "skogen" vid lekplatsen och som i själva verket bara är en dunge med ett par tallar... Typ ?
Men då var det stort och perfekt att leka kurragömma på.
Även avstånden var så mycket större som liten. Den lilla backen upp till "Tant Gerda" var brant som sjutton och evighetslång för den 5-åriga Helena.
En dag i minnets fotspår och en riktig sväng i barndomen.

Avslutade vid Hässelbygård och det enda jag kände igen var kyrkan, där jag gick på... "Kladdis, öppna förskolan eller kanske var det söndagsskolan... En stor sal och massa ungar, var det i allafall :-)
Det centrum jag minns är rivet och höghus växer upp på dess ställe.

Åkte tillbaka till Vällingby och fikade på Pallas m syster, innan jag irrade mig ut från Stockholm och hamnade på bussen ut till lugnet och lyan.
Borta bra men hemma bäst! ?

Tack Jessika för fikat och sällskapet!