En bild säger mer än tusen ord...

En svartvit bild om dagen i en månad och redan finns 25 bilder på bloggen, tycker själv att jag är ganska duktig :-)
I går var det löning, i dag är nästan alla räkningar betalda (ogillar att vissa dras vid månadsskiftet) och mitt konto gråter ljudligt stora tårar. Har endel färdiga rätter i frysen och en del varor kylen som ska göras i ordning, så förhoppningsvis så räcker det med maten kommande månad.
Men utsvävningar som Kina, Chop chop el trevliga fikor på Tösses bör jag skjuta på ett tag.
Inte heller denna månad blev jag miljonär, så vända på slantarna är ett måste och på nästa lön dyker även sjukskrivningen upp och det kommer ju bli... Spännande. Eller något...

Ett snabbt besök på sjukan och träff m ortopeden. Jag hann knappt få av jackan innan jag åter var ute i korridoren och läkaren påväg till sin efterlängtade kaffekopp.
Läkaren tittade på ärret, tryckte på handleden och skickade därefter hem mig.
Jag är smärtfri vilket var målet m operationen och eftersom vi bägge nöjda m resultatet, så friskförklarades jag. I morgon går jag upp full tid på jobbet och vardagen är tillbaka :-)

Blötsnö och skorna läcker, sista kaffet blev med utgången mjölk och det lilla arvet från pappa gick inte till resa utan gick till att överleva januari.
Försäkringsbolaget tänkte inte som jag och vill inte betala ut pengar som jag tycker jag har rätt till. Handen värker och det är bara onsdag och kallt som f*n inne.
Brorsan gifter sig på Kanarieholmen i sommar och jag planerar resa till Tallinn med roliga gänget men just nu blir det simma till bägge resmålen och äta rester...
Känner mig lika trevlig som en varböld för dagen och även lika nyttig som en.
En fattig, tråkig, stinkande, egoistisk och oönskad varböld...
Har en av mina sämre dagar, där allt pekar nedåt och jag hoppas verkligen det är en engångsföreteelse.

Men något måste jag gjort rätt, för jag fick löneförhöjning! ?
Skål för mig!

Den 4 april 2017, blev min familj lite större då Zasso fick ett husdjur :-)
Zasso hade varit ensam kisse i över ett år och funderingar hade funnits att skaffa ytterligare en katt eftersom Zasso började bli aningens bortskämd och i mina tankar även ensam, eftersom jag jobbade (snacka ge en katt mänskliga känslor och tankar :-D)

Ungkattens? Kattunge? Hanne? Hona? Orkade jag m en kattunge? Skulle Zasso godkänna en vuxen katt? Jag hade inte riktigt bestämt mig för om jag ville ha ytterligare en katt när jag plötsligt hade Findus. Det gick snabbt när väl beslutet var fattat och även om jag stundtals (framförallt i början)undrade vad jag gett mig in på, så har det gått bra.
Han är nu tre år, har helt slutat att morra (det enda ljud han gav i från sig de första dagarna) och älskar att leka... Med pinnar.

Han är lite speciell och i bland vet jag inte om han är en katt eller bara en stor klumpig "sak" i kattförklädnad.
Han tycker inte om att bli buren eller farthållare. Vill han ut, så ska han ut och då spelar det ingen roll att jag tycker annorlunda. Han är envis som en liten gris och har lärt sig vad godis är. Han gillar godis så mycket att han hugger på allt som man håller framför hans nos. Ibland är det godis, ibland min tumme och i går var det en bit Mariekex. Jag tror inte ens han kände vad han svalde, det går väldigt fort :-)

Efter att i månader sett Zasso sitta i mitt knä vid köksbordet och kura i hop sig i mitt knä på kvällarna så tog Findus mod till sig att göra ett försök på kel.
Jag satt vid köksbordet, ganska långt fram på stolen och mellan mig och stolsryggen var ca 1 decimeter brett utrymme och där satt plötsligt Findus. Försiktigt och långsamt började han åla sig framåt. Centimeter för centimeter under min arm, runt min midja och upp i mitt knä. Det var bara att släppa allt, berömma och börja kela.

Fortfarande är det samma väg han tar och hoppar aldrig upp direkt i knät, men åkandes går snabbare gör varje gång, kelstunderna allt längre och spinnande allt högre.
För varje dag älskar jag denna speciella herre allt mer.
Fina Findus har blivit en del av familjen :-)

Lika bra att frosta av frysen medan det är minusgrader på balkongen och den var i bättre skick än har trodde så det tog inte så väldigt lång tid att få den fin och isfri.
Medan två nyfikna sambos nyfiket studerade droppandet från frysen, så började jag även diska... När man börjar fundera på att köpa papperstallrikar samt letar fram plastskedar för att kunna äta frukost, då är der dags för diskning... sedan en tid tillbaka :-D

Nu är även julen undanstoppad, juldukarna i tvättkorgen och tomtarna nedbäddad i kartongen. Nu återgår livet till det normala och vardagslampan är även den på plats.
Nu stor kopp kaffe, en uppringd middag och en riktig gaffel att äta med :-)

Jag har aldrig varit speciellt orolig att gå ute när det varit mörkt. Visst en fungerande ficklampa, är alltid trevligt sällskap, men när ögonen väl vant sig vid mörkret så har det varit ganska skönt.
På landet har man vetat att det som knakar bredvid en kanske är ett rådjur, en hare eller möjligen en grävling. Men man visste att djuren var mer rädd för människan och därför var jag aldrig riktigt rädd för mörkret.

När jag flyttade till Norrtälje visste jag att människan var det farligaste djuret och plötsligt var jag rädd för mörkret. Trots tända lampor på vägar och upplyst motionsspår så fanns det farliga saker som kunde gömma sig i mörkret och de gick på två ben. I en stad där det aldrig är helt tyst, mörkret aldrig helt kompakt och människor syns bakom upplysta fönster, är jag orolig att lämna lyan efter mörkrets inbrott.

I dag fastnade jag framför serien "Grimm" (en serie om det övernaturliga och väsen som har människoform...)och jag kom inte ut förrän närmare solnedgången.
Mörkret kom smygande och medan jag gick in mellan hästhagen till elljusspåret började lamporna på spåret att blinka.
Helt ensam ute i naturen, med lampor glappande som värsta skräckfilmsscenen och jag knatade på med hög musik i öronen.
Okej, jag stängde av musiken när jag insåg att jag var ganska själv ute i naturreservatet m eklunden och gravkullen strax bredvid mig och lååååånga skuggor från träden i snön. Snurrade några varv och såg att stigen inte hade några lampor alls, inte ett ljud hördes och inte ens en hundägare var synlig.
För mörkt för att människor skulle ta kvällspromenad och för ljust för att allt skulle ligga i nattsvart mörker.
Helt enkelt den tid när vem som helst skulle kunna gömma dig i skuggorna och hoppa fram...
Med skräckfilmer i hjärnan, tystnaden omkring mig och nyss avslutat att Grimm avsnitt med blodsugande monster och spetsiga tänder så var min fantasi lite mer på alerten än den brukar.
Plötsligt stannade hjärtat när hastiga och snabba andetag hördes bakom mig.
Snabbt snurrade jag runt och en svart figur kom rusande emot mig...

Jag känner mig alltid som en vandrande julgran när jag är ute i mörkret. Jag har reflexer i varje ficka, och lampor som lyser och blinkar överallt. Vare sig det är mima "träningskläder" eller vardagskläder, så vill jag synas och slippa bli överkörd.
Joggare som sprang ifatt mig i mörkret och passerade mig i rasande fart var helt svartklädd och kunde likväl varit en skugga som en semestrande ninja, för hela skuggan var kolsvart och gick knappt att urskilja mellan träden.

Jag går hellre i mörkret längst med en landsväg med bara tät skog vid sidorna än promenad i skymning där människor finns.

Lördag och sovmorgon. Gårkvällen blev sen då jag började på en liten tröja och inte ville sluta. Så kul att sticka när man ser resultaten efter bara någon timme...
I dag har det varit en hög m filmer och stickning innan tvättstugan och en promenad.
Närmare -7°c och aningens kyligt, men fortfarande skönt, då det inte blåser det minsta utomhus.

Som de flesta kvällar har jag sällskap i soffan av min randiga sambo Zasso.
Liten, spinnande, varm och den som självklart ska ägnas mest tid åt.