Den 11 januari 2016 lät jag Boris somna in och saknaden var stor efter min gråblå kisse. Dagarna efter märktes att även Zasso saknade ljuden och sällskapet, men med tiden vande han sig med att vara ensam kisse. Han blev en bortskämd kisse, van vid godis, finare mat och leksaker som jag nog tyckte var roligare att leka med än vad pälsbollen tyckte :-)
När jag bröt armen blev han än mer bortskämd och jag orkade inte hålla på regler lika hårt som tidigare...
Under ett år har jag funderat på att skaffa sällskap till Zasso. Mycket för att han ska ha någon att leka med, ha sällskap av och sluta att vara ett ständigt plåster på mig.
Men frågan har varit vad jag ska skaffa!
Kattunge, ungkattens eller en äldre. Hona, hanne el kastrerad. Katthemmet eller gullig unge... Många val finns det och fördelar har vägts mot nackdelar och det har varit jag och Zasso som stirrat på varandra över frukosten.
Jag älskade Boris och har aldrig sett en vackrare katt och någonstans har tanken på att nästa även det ska vara en "Boris", dvs något som är Russian Blue eller liknar det i färg och päls och därmed så svårt att hitta.

Vackra Boris!

Häromdagen meddelades jag om att det fanns en katt i Älmsta som behövde nytt boende pga allergi och eftersom han såg ut som Boris så kontaktade Lotta mig direkt.
En blick på bilden bekräftade att det var en Russian Blue och jag kontaktade ägaren direkt.
2 år och kastrerad, kunde ju inte bli bättre.
I dag var jag uppe i Älmsta och hämtade Findus. Redan innan han kom visade han med temperament och tankeläsning att han var äkta. Han skulle minnsan inte åka någonstans och absolut inte med mig!! Ägare och son gjorde mig sällskap tillbaka för att se första mötet mellan Findus och Zasso.
Jag följde tips jag fått på nätet och lät Findus vara kvar i buren medan Zasso fick hälsa på nykomlingen. Findus fräser och morrar medan Zasso nyfiket smyger närmare. Men när inte fräsandet avtar så börjar även Zasso morra och fräsa. Spänningen kändes i rummet och Zasso var på helspänn, minsta ljud eller beröring fick min katt att reagera. Var tufft att se bägge katterna. När Zasso inte lyckades/ville vara nära andra katten, så beslöt vi att sätta Zasso i katter och släppa ut Findus.
Borisens första möte m Zasso och lyan blev ett par tysta dygn under sängen medan Zasso låg som vakthund på sängen. Mat och vatten placerades under sängen och så var livet ett par dagar. De gjorde inget emot den andra men hade samtidigt inget intresse av att vilja lära känna varandra.
Men Findus visade direkt vad han tyckte om mig, om Zasso, om situationen och om blickar kunde döda så skulle jag nog överväga att sova hos grannen i natt.
Han klev ur bilen och la sig under bordet och hade inget som helst intresse av att undersöka lyan eller visa minsta nyfikenhet på vart han hamnat. Findus låg under en köksstol och morrade konstant i nära 5 timmar. Varje gång jag närmade mig eller ens tittade på katten fräste han hotfullt mot mig. Blicken är varnande och han visar så öppet att han hatar mig!!
Zasso skrek och försökte komma ur buren innan han gav upp och somnade.
Och så har det varit hela kvällen. Zasso har smugit närmre för att kolla in nykomlingen och varnande morrat när han mötts av det. Han har stilla och coolt somnat i sitt katträd medan Findus morrat under sin stol. Han har ätit mat och lekt med sina leksaker, medan Findus vänt svansen mot oss och morrande i protest stirrat i väggen. Jag ställde kattlåda under bordet. Kattmat, vatten och en filt nära honom men tackas med vassa tänder och hotfulla fräsandet.
Efter mycket om och men så rörde han sig försiktigt och tyst i till köket och Zasso smög nyfiket efter med spetsade öron för att hålla koll på vad som händer. Findus lägger dig bakom ett skåp och där ligger han tydligen bra. Tystnaden har sänkt sig i lyan, men tittar jag på honom så låter han som en borr. Dörren till sovrummet är öppet och han kan smyga in dit om han vill under natten. Zasso å andra sidan lägger bredvid mig på soffan, utsträckt på rygg som om han inte har ett enda problem i världen...

Ska se hur natten blir om mörkret och tystnaden får Findus att komma fram och bli mer nyfiken och hoppas att morgondagen blir bättre och roligare för alla.
Att det inte är en Boris är helt klart och även om Findus är vacker som sjutton och med både utseende och beteende som en typisk Ryss, så vet jag inte hur detta kommer att gå. Om han verkligen inte trivs och vägrar att anpassa sig, så känns det fel att göra honom så illa att ha honom kvar bara för att jag älskar rasen.
Kanske mår han då bättre av att vara som han är van vid, en ensam katt i en familj...
Jag ska ge honom ett par dagar och hoppas det funkar.

Vänster Findus och höger bild är Boris

Kolla blicken på katten!
Hade han varit en människa så hade jag nog gömt knivar och saxar i natt...

Tiden går alltid långsamt när man väntar på något!
Lyan är städad för veckan och jag har även gjort det lilla extra, eftersom jag väntar främmande.
I onsdags såg jag en bild på fb och i dag klockan ca 11.15, ska jag möta upp dem vid bussen.
Spänningen är stor och jag undrar vad jag gett mig in på! ?


I väntan på besök...

Tre dagar på jobbet m "normal" arbetstid och det har funkat bra. Vissa saker funkar bara inte att göra och jag gör nog en del saker på mitt egna lilla udda sätt... Men de blir i allafall gjorda.

Koftan klar och redo för avfärd. Det blev lite blommor och även en ficka på den. Hoppas nu bara att den passar!!

Nu är det 100% på överkastet som gäller och även om jag vill göra annat, så får det vänta.

För över ett år sedan lade jag stickningen på hyllan eftersom lederna i händerna protesterade över sättet jag höll i stickorna och smärtan var större än lusten att göra kläder. Istället blev det "mormorsrutor" i alla möjliga former och figurer.
En bruten arm stoppade dock min kreativitet och under ca 4 månader har jag legat med armen högt och smått drivits till vansinne av tristess. Inte kunnat göra något och självklart har jag då hittat så mycket som jag velat göra :-)
När gipset försvann provade jag att virka, men det passade inte riktigt min otränade arm just då, men oväntat nog så fixade jag att sticka :-)
Mitt sätt att hålla stickorna skiljer sig från andras och jag rör inte lika mycket på handleden som andra, så äntligen kunde jag göra något ?
Först ut blev två mössor och sammanlagt 3 par tumvantar.

Mössorna är bara 40 cm rör i resårstickning som jag bundit snöre runt högst upp. Lätt, smidigt och snabbt. För att inte nämna varm som sjutton!
När min kompis hörde att jag åter igen stickade så la hon in en beställning på en flicktröja. Rosa och "blingbling" var enda kraven. Hittade ett koftmönster, gjorde om det lite och ändrade mönstret på den. Ändringarna längstmed vägen var många och den är inte riktigt som jag skulle vilja ha den, men nu är den i princip klar.

Med eller utan blommor???

Nu ska jag ett tag framåt koncentrerade mig på att få "mormorspläden" klar, så den kan skickas till Funäsdalen. Har en bit kvar på den, så bara att sätta fart ?

Självklart får jag skylla mig själv att jag har ont som f*n, men det är så kul att äntligen kunna sticka och det är svårt att sluta när de första tecken kommer och jag borde lägga ner. Vill bli klar, vill se om jag fixar att göra en hel tröja utan att tappa intresset och lusten men även för att se hur den blir. Bilden i min skalle är... Rosa :-)
Och trots en bild på hur den borde se ut, så ändrar sig idéen mitt i ett varv och jag gör om tankebilden. Kan nog säga att enda likheten m mönstret i katalogen som jag använder är måtten... Eller de flesta måtten i allafall ?
lket

Ryggen är klar och bara en väldigt massa trådar att fästa. Börjat på bägge framstycken och gör dem parallellt för att få dem lika. Kul att kunna göra något vettigt och användbart i väntan på annat att göra m garn och nålar /stickor.

Har hela dagen suttit i soffan m stickning i handen och "Celtic Thunder" på hög volym i lyan. En perfekt dag för Maxen m andra ord! :-)

Nu blir det släckning i lyan. Handen värker (mer än den borde i mitt tycke), klockan är ställd för väckning i morgon och jag är ganska trött.
Om jag intalar mig att det är träningsvärk efter ett för långt uppehåll från stickningen, så låter det lite bättre än att jag använder handen till något som det kanske är för tidigt att göra redan ...
Å andra sidan påstår ju senaste läkaren att jag är helt hel, så kanske även värken är en överdriven el rentav påhittad smärta.
Hur som haver så väntar nu sängen och ett par välbehövliga timmars sömn.

Fick i går frågan om jag kunde tänka mig att göra en kofta till en 8-årig tjej som älskar rosa (och massa blingbling).
Jag har inte stickat på över ett år, men efter att ha testat lite, så funkar det överraskande bra för lederna, så nu kör vi! :-)

Att sticka enfärgat, fram och tillbaka är inget för mig. Blir så otroligt uttråkad och trött, det måste helt enkelt hända något i stickningen.
Så i går över min ensamma middag, började jag rita, för att se hur ett ev mönster skulle kunna se ut, om det skulle kunna bli en lika bra bild på papper som i min hjärna...
Det blev den då inte, utan ändringar gjordes.

Plockade slutligen fram fem olika färger som håller närheten av samma färgskala och som ev skulle kunna funka tillsammans utan att skära sig alltför mycket.
Och bara för att testa så blev det stickprov av tanken. Dels för att se själva mönstret och hur färgerna ligger men även för att se stickfastheten. Vore aningens jobbig om koftan blev vid som ett cirkustält och med en längd som slutar strax över naveln...

Bild skickad till mormor och jag väntar dels på att jag valt rätt färger samt väntar på att garnaffären ska öppna.
Nu vill jag göra något vettigt!!

PROVLAPP

Lördag och sambon sover njutningsfullt i sitt träd. Själv sitter jag fortfarande m frukosten, lyssnar på "Den förlorade symbolen -Dan Brown" och virkar.
Täcket i gamelrosa mormorsrutor börjar ta sig. Rörelserna jag gör m virknålen när jag virkar innehåller de rörelser som jag inte gärna ville göra hos sjukgymnasten eftersom de gjorde för ont att göra. De gör inte längre ont, men det känns på kvällen att jag vridit handleden. Men bara vetskapen att jag kan virka och att jag snart är klar med pläden känns super.

Om jag fortsätter drömma om jobbet, så kommer jag garanterat att vara utbränd innan jag är tillbaka på jobbet. ?

Jag känner mina vikarier, deras styrkor/svagheter och vet vad jag har att förvänta mig när jag är tillbaka, men jag är väldigt glad att jag har vikarier och ersättare när det krisar!!
Hemma är jag slarver nr 1 och på jobbet är jag mer åt det pedantiska hållet och det är få vikarier håller "min" standard :-)
Trots att alla bi lokalvårdare genomgått samma kurser och utbildningar via jobbet så är det stor variation på utfört arbete.
Vissa ser damm och smutsfläckar där andra ser renhet och det är bara att acceptera att alla är olika med olika svagheter och styrkor.
I min lilla drömvärld kommer jag tillbaka till en arbetsplats som skiner av renhet och dammet på socklarna bara existerar i min mardröm.

Men i nattens dröm så fick vikarierna vikarier och sedan fick dessa några ersättare...
Min arbetsplats var så skitig och äcklig och ingen hade ens lagt märket till att dammet dansade i luften, spagetti och annat fett hade runnit längstmed vita köksluckor, spindelväv hängde från taket, ohyra på de mest underliga ställen, stopp i avloppen och ingen hade beställt material den senaste månaden så allt i städskrubben var slut...

Jag vaknade upp m tårarna strömmande och fast besluten om att friskförklara mig på momangen då jag har för mycket att göra på jobbet för att vara hemma och läka.