Ytterligare en lunch på jobbet och jag har så svårt att sitta stilla och bara göra absolut ingenting. Rastlösheten forsar genom kroppen och i ren desperation att få minuterna att gå försöker jag lära mig att vifta på öronen, men gett upp det tidsfördrivet efter oroliga blickar från kollegorna... ?

Jag och min blogg är inte riktigt överens gällande detta m kommentarer. Ena dagen godkänns kommentarer utan min vetskap och plötsligt bara finns de i högerspalten. Andra dagar försvinner mina svar ut i den okända rymden och bara är spårlöst borta. Och ibland funkar allt så klockrent att jag i ren chock stänger ner nätet utan att spara... Jag och teknik är som sagt inte vänner och kommer aldrig att bli överens.
Jag försöker som sagt att kommentera och besvara de kommentarer jag får och gläds åt varje synpunkt. Men, tekniken ogillar mig som sagt och därför svarar jag nu...
:-)

Helena: Gällande "365foton", så kommer jag att delta den dag när hjärnan är med mig. Vill verkligen anta den utmaningen och älskar att fota men just nu är inte rätta tiden och hjärnan är för trasig. Måste prioritera annat... ?
Kim. Jag är glad att ha dig som läsare. Hur mår knät och vad hände? Själv har jag upptäckt att det är AT-läkarna som gör sitt bästa på min vårdcentral. De beställer prover som ingen ordinarie läkare tänkt på, de följer upp fallen (eller i detta fall mig) och även ringer och frågar hur mitt mående är. Att bara skickas hem m alvedon är pinsamt när smärtan är så stor att man funderar på att be akuten amputera den trasiga kroppsdelen. Men det finns alla typer av läkare och vissa har troligen fått sin legitimation i cornflakes paketet.
Min värk har tack och lov börjat avta (eller så har jag vant mig vid det onda)och jag har minskat på Alvedonen och det andra smärtstillandet, men börjar leva normalt igen :-)

Nu ska jag återvända till att rulla tummarna en stund och räkna sekunderna tills helgen startar! Fler svar på kommentarer som mystiskt försvunnit kommer att komma :-)

Eftersom jag haft en hel del arbetstidsförkortningar att ta ut innan sista mars, så är i dag första gången sedan 8 november som jag äter lunch på jobbet. ?

Efter ett par månader i turbulens hoppas jag nu på ett lugnt år framför mig med ordning och reda samt att alla rutinerna kommer igång igen. Jag är trött på bakslag, sjukdomar, is, ettriga människor, missförstånd och allt annat som senaste tiden lagt krokben på mig.
Jag vill nu ha lugn och ro en stund och komma i kapp m livet.
Jag behöver tider som hålls, planering som står fast och folk som håller både käften och sina ord. :-)
Min hjärna är tillräckligt mosig som den är och behöver för stunden inte mer rörighet.


Dagens lunch
Har kommit på att buffén alltid ser godare ut än den är. :-)

Dag 2 av #Blogg100 och ännu är jag med. Vad jag kommer fylla bloggen m de närmaste 98 dagarna återstår att se.

Vad jag förstår så är det viktigaste för att hålla en blogg vid liv, kontakten m läsarna och det är väll en av mina stora brister :-) Älskar att få respons på texterna, men är vidrigt dålig på att återkoppla till läsarna och kommentarerna. Min hjärna räcker inte till för allt som jag vill göra och jag vill verkligen bättra mig. Kanske dessa dagar blir en nystart för både bloggen och för mig. Förbättra blogg, tankar och ämnen.

I dag går startskottet för 2017 års #Blogg100.
Denna utmaning är inne på 6:e året och jag är med för 3:e gången, men aldrig nått ända in i mål med ett inlägg om dagen i 100 dagar.
I år är förutsättningarna för mig än mindre än tidigare år och även om jag inte vill vara allt för pessimistisk, så är nog chansen att få till ett inlägg varje dag liten, men jag testar :-)

Anledningen till min pessimistiska "läggning" är en attans värk i armen, efter en bruten och opererad handled i november. Smärtan vill inte gå över och tröttheten över att jobba, vara glad/trevlig, käka värkpiller och gå runt m smärta gör att min värld inte är kul för stunden och ofta blir jag sittande på en stol och stirrar istället för att göra något vettigt av min tid.

Men vi kör utmaningen ett år till och ser vad som händer. Kanske går min vresighet över längstmed vägen och kanske kan jag få till ett inlägg varje dag.

Nu kör vi!! :-)

Är man på topp så finns det inga hinder i livet och även bakslagen tas med en klackaspark. Man ruskar av sig oron/bekymren, klistrar på leendet igen och travar vidare. Man mår bra och även åska och hagel känns som småsaker som inget gör och inget betyder...
Men är man i en svacka, med lera upp till hakan och man gör sitt bästa för att hålla näsan över vattenytan, behövs det inte så mycket innan lusten att vilja hålla sig flytande avtagit. 

Jag gör just nu mitt bästa för att hålla mig över ytan och det känns som minsta lilla gör att jag tappar fotfästet allt mer.

Vill le, vara positiv och komma tillbaka till den plats där jag vill vara i känslorna, men det funkar liksom inte och allt känns bara så fel!

Just nu, just i kväll vill jag vill fly från allt!

Slippa ansvar, slippa prat, slippa illvilja, slippa skitsnack... bara slippa känna mig som ett stort jäkla oansvarligt misstag som inget rätt gör, inget vet och som är korkad som en kokosnöt!  

Just nu befinner jag mig på en plats där inget jag gör duger, Inget jag är, är tillräckligt bra och vad jag än gör så kunde jag gjort det på annat sätt och så mycket bättre.

Att jag kan lägga 150% på något och göra mitt bästa, men ändå så duger det inte i andras ögon. Jag ser och hör suckarna och de himlande ögonen och jag kan inget för stunden göra för att släppa tankarna och mina negativa känslor.

Just för dagen (eller snarare senaste månaderna) är känslan är att just jag tillåts att "vara med och leka" och vara en del av gemenskapen  är att det inte finns någon annan ledig att göra dessa saker.  
Känslan av att utnyttjas är stark och vetskapen att jag troligen låter mig utnyttjas är större...

Jag trodde allvarligt att jag var fri från dessa tankar och känslor. Att jag lagt ner så mycket pengar och timmar på hjälp att jag slutat att nedvärdera mig själv. Men vissa saker kommer man aldrig ifrån och trasiga själar tar tid att plåstra samman och hela går det aldrig att göra dem. 

I dag är det söndag och helgen har varit intensiv. Snart påbörjas ytterligare en vecka av jobb, ständig värk, negtiva tankar och snurrande oro. vill hoppa av ekorrhjulet, göra något annat och slippa bekymra mig över allt. 

Vill ta ett steg tillbaka, sätta upp händerna och säga: "Jag hoppar av, jag orkar inte längre och hur ni löser problemet, är inte mitt problem! Jag har testat, jag gillade det inte så nu sticker jag..."

Det har blivit ett avbrott i det mesta för stunden. Motivationen till det mesta saknas och jag har blivit ännu mera osocial, men för stunden orkar jag inte engagera mig.

Kan låta taskigt och elakt, men jag behöver ta ett steg tillbaka, försöka få ordning på mig och mina tankar innan jag kan fortsätta...
Om någon söker kontakt så är jag självklart där och ställer upp och det finns vissa saker som ger energi och är andningshål och som jag inte vill eller tänker släppa.

Men att ringa runt och söka fikasällskap eller messa larvigheter m vänner finner jag för stunden bara... Onödigt!
Jag har inte ersatt dessa vardagliga och normalt sett roliga och trevliga aktiviteter m annat, men känslan just för stunden är lite: "Jag skiter i allt och orkar inte bry mig".
Lite... Jag är här om jag behövs, men behövs helst inte.

Jag behöver ork och egentid för att friskna och just nu är jag tillräckligt social på jobbet för att klara/orka vara glad och trevlig utanför arbetets väggar.

Att efter ca 5 månaders frånvaro åter komma ur sängen runt 5 på morgonen är tufft och tar på både psyket och kroppen
Att komma in i rutinerna igen är tufft och att vara tillbaka på jobbet är även det tufft. Att inte heller vara så bra som jag önskar i kroppen är en miss i planeringen och tydligen något jag får leva med en bit framåt.
Äter smärtstillande dygnet runt och vissa kvällar värker armen så pass att jag bara vill skrika rakt ut och jag somnar tillslut med både Alvedon, Oxycodine och attarax i kroppen och hoppas på sömn så hård att jag slipper vakna när det smärtstillande går ur kroppen.
Om värken sitter i om 4-6 veckor så vill min kirurg undersöka anledningen till varför smärtan håller i sig, men fram till dess är det piller i kroppen och en stark önskan att vakna upp smärtfri.
Vissa dagar har jag funderat på att sätta mig på akuten och vägra lämna den förrän något tagit bort smärtan från mig och andra dagar har jag funderat på vilka jag känner som kan dela med sig av sina farligt starka smärtstillande till mig.
Men ännu är det bara funderingar :-)

Jag har i princip ont 24 timmar om dygnet, humöret åker berg och dal bana och min sociala sida har semester.

Jag lägger ner allt för stunden och gör bara det jag måste för att fixa dagarna. Kommer som sagt att bli än mer osocial och otrevlig ett tag, men snart kommer nog den trevliga sidan att återvända och jag kan satsa allt igen på vänner och åter bli sällskaplig.
Jag behöver bara vara ensam ett tag. Behöver få skrika av smärta och försöka läka utan massa "måsten" och uppdrag.

Kommer att dyka upp som en gästbloggare någon gång den närmaste veckan och sitter och funderar på vad jag ska skriva om.
Tycker det är svårt nog att skriva i sin egen blogg och plötsligt ska jag skriva i någon annans blogg. Får helt enkelt fnula lite under kvällen och se vad jag får ur mig i textväg.

Här går det framåt på kattfronten. Just för stunden sover bägge lössen, men Findus har lekt med leksaker och även jagat Zasso :-)

Känslan när man kommer hem och två katter möter upp vid dörren. En liten Zasso som alltid är framme och hälsar såfort dörren öppnas. Men i dag stack ett litet huvud fram runt gaveln på ett skåp när jag gick in. Såg bara öronen lite raskt innan de försvann in i skuggan, men vetskapen att bägge är i livet och utan synliga sår är glädjande. ?
Helt 100 på varandra är de inte men nyfikenheten är så stor! Vänder Zasso svansen till, så är Findus där och nosar på yttersta spetsen och försvinner Findus in under soffan så ligger Zasso strax intill och stirrar under "kjolen" på soffan.
Det går bättre än jag någonsin kunde hoppas på och det har inte varit vare sig fräs el morr från något håll.
Mig litar han fortfarande inte på och det är med stor tvekan som jag får närma mig honom.
Men det blir nog bra när alla vant sig vid varandra :-)

I går levererades koftan till lilla "V". Mormodern gillade färgerna och den lilla fröken "V", tyckte den var härligt mjuk. Toppenbetyg, m andra ord. Själv vet jag några misstag (som i mina ögon syns enormt) och jag kunde gjort på annat sätt... Men den funkar och för att inte stickat på över 1 år, urdålig på mönsterläsning och obefintligat tålamod så är jag nöjd m min kofta.

Det börjar så smått att funka.
Zasso ligger som en liten vakthund mitt på golvet i köket och morrar så fort Findus sticker näsan utanför sovrumsdörren.
I sovrummet ligger han under min säng, nära matskålar och vatten. Även kattlådan står på behörigt avstånd och till stor glädje för alla tvåfärgade så har den blivit använd. :-)

I fönstret i sovrummet ligger en stor kudde om kisse vågar sig så långt fram att nyfikenheten tar över och han vill se ut på flingorna som faller utanför.
Jag tror mitt sovrum känns lite trevligare än att ligga bakom ett skåp i köket.
När jag kom hem från jobbet satt Findus I dörröppningen medan Zasso låg i köket o morrade varnande. Jag mutade Findus m godis och Zasso fick självklart även han godis. Findus fräste och gav mig en ordentlig smäll med klorna ute, men rivsår hör till när man har m katter att göra
Det är något som man inte slipper undan när man har djur.

Jag testade att placera Zasso i transportburen så Findus skulle ha en chans att lämna sovrummet, undersöka lyan och även kunna nosa på Zasso. Fräsningar från bägge hållen men Zasso accepterade sitt öde och somnade (älskar den kattens stil!!) och Findus blev även han mer nyfiken.
Vaksam som sjutton klev han försiktigt in i köket. En blick på mig och ett öga på kattburen. Sålänge jag satt helt stilla utan minsta rörelse gick det bra, men vid minsta ljud var det öronen bakåt och rask fart till min säng.
Efter ca timmen så slutade Findus att komma ut från sovrummet så jag släppte ut en nyvaken Zasso från korgen och placerade mig själv i soffan. I ögonvrån ser jag plötsligt Zasso bli typ 2 meter lång, stel som en pinne och jag ser 2 gröna ögon stirra från köket.
Findus är på upptäcktsfärd!
Zasso smyger efter för att se vart Findus går, jag sitter blickstill för att inte oroa dem ännu mer.
Det börjar kännas bättre...