Nu sover rackarungen och jag smyger runt i lyan för att inte väcka honom.

Mamma lämnade Elias hos mig vid 19.30 snåret och sedan var det full rulle.

Vi knatade över till Boel och titta på hennes sköldpadda. Elias försökte vara modig men var i själva verkat ganska rädd för Stefan. Speciellt när sköldpaddan hamnade på golvet och började ”jaga” Elias…

Det var lite svårt att få honom att sova (Elias inte sköldpaddan) och trots att han var trött och ville sova, så hade han svårt att slappna av. Han försökte räkna får men inte heller det fick honom att somna :) .

Jag satt så tyst jag kunde vid bordet för att inte störa honom i onödan, men ändå så var det såååå svårt att somna och munnen gick oavbrutet. Tillslut så satt jag på en av mina avslappningsskivor på lagom volym och vipps så sov lillgrabben…

I dag är det onsdag, i morgon är det torsdag och då ska vi plocka ur skåpen, snacka betyg med lärare och annat småplock. Därefter är det fredag och då är det sista dagen med gänget. Inte många kommer att vara på plats eftersom vissa som är bosatta i Stockholm svär över stående bussar och många har redan flyttat från området och startat sina nya liv.

Kommer jag att sakna klassen? Nja… Vissa kommer jag att sakna… eller inte. Jag har inga problem med avsked, eftersom jag aldrig riktigt känt mig som en del av klassen. Jag har kommit och gått under året, utan att få kontakt med så många. Det är inte så många som jag har något gemensamt med, få har gjort några försök att lära känna mig och jag har dessutom själv valt att stå vid sidan om. Så kommer jag att sakna klassen?  Vissa kottar kanske, men inte så speciellt många. Det är inte så att jag kommer att brista ut i störtgråt på fredag, när vi tackar varandra för ett underbart år (hur underbart det varit går verkligen att diskutera, men vi kommer i alla fall att minnas året i Norrtälje som något oförglömligt).

Hamnade i alla fall trots mitt icke festhumör, på avskedsmiddag i går tillsammans med åtta andra huvuden och efter någon timme dök kotte nummer nio upp, kastade i sig sin mat och försvann lika snabbt som han dök upp. Det hamnade en fisk på tallriken för min del men priset jag betalade var den absolut inte värd. Medan övriga drack vin och öl så höll jag mig till vatten men när närmare hälften av gänget försvunnit unnade jag mig en Irish coffé och även den blev en liten besvikelse…  

Trots mitt bristfälliga festhumör så blev det inte som jag tänkt mig och självklart så stannade jag ända till slutet, även om mina planer var att vara hemma innan klockan 21, så var jag inte innanför dörren förrän kort före klockan 01. Gjorde sällskap med Boel, Lina, Josefin, Per och Sofie genom stan och när de övriga knatade hem för att packa ur lägenheter så hamnade jag hemma hos Boel. Lyssnade på musik och bara slappade innan jag drog mig hemåt för att hamna i soffan där jag somnade utan några som helst problem.  

Hålet i golvet dök inte upp när jag som bäst behövde det, hjärtat fortsatte att slå trots att jag trodde att det skulle stanna totalt och förutom att jag inget minns så gick redovisningen bra…

Och den sista meningen är rent ”bullshit”, som alla som känner mig vet! Redovisningen var rena plågan som aldrig ville ta slut. Jag gjorde ett VIDRIGT försök och får kvällningar bara av att tänka på eländet. Vi var oförberedda, hade ett dåligt upplägg och fakta om ämnen som hela klassen troligen redan visste om… Vi hackade oss fram, läste innantill, kunde ine svara på frågorna som ställdes och var läskigt dåliga, rent ut sagt!

Jag vet om att jag gjorde ett dåligt jobb framför klassen och det jag inte önskar höra av läraren efter redovisningen är orden ”det gick ju riktigt bra det där”…  Det gick inte bra och jag vet att det inte gick bra och att höra någon påstå att det gick bra gör mig inte på bra humör utan jag blir bara irriterad över att de vågar ljuga mig rakt upp i ansiktet.

Men i övrigt var dagen bra och allas specialarbeten var kanon bra och ämnena starkt varierade. Jag önskar dock ändå att jag aldrig varit med och redovisat…

Om någon timme ska vi käka med klassen… delar av klassen i alla fall. Många är boende i Stockholm och eftersom busstrejken pågår så är klassen mycket liten (vilket var skönt under redovisningen) för stunden. Och eftersom det blev schema ändringar så blev morgondagen ledig och middagen i morgonkväll framskjuten till i kväll i stället.

Jag vet inte hur det gick till men jag åker runt på ett bananskal och vips så hade Anneca anmält mig till middagen på trädgården med klassen, så någon chans att tacka ”nej” har jag inte direkt haft.

Även om jag tycker att jag för dagen gjort bort mig tillräckligt mycket, så räcker det tydligen inte, utan jag måste även stå ut med det på kvällen också.

Vill verkligen inte fira… För vad har jag att fira?