Något senare vaknade jag i dag, så det börjar ta sig :) 

Vilken lyx att kunna ligga kvar och dra sig  (någon timme) medan katterna ligger runt skallen på mig och spinner. 

Om en stund blir det promenad upp till Färsna i solen och därefter blir det en promenad ner på stan och fika på  "Hörnan".

Efter fikat ska jag vara duktig och knata till gymmet. Har upptäckt att en bra tid att träna är fredagseftermiddagar, då de flesta av medlemmarna har annat för sig än att hänga där.  Och när ingen är där  trivs Maxe som bäst  :)  

Måste försöka komma i håg att uppdatera min MP3, jag tror att det är dags att plocka bort  "Jul jul strålande jul" och  "Ave Maria"... :D 

Avfrostat frysen, några burkar äppelmos, handlat m moster o nu senast 4 timmars inspelade serier. Känns som om middag, lite tv och sängen är ett bra avslut på dagen

Vaknar av "myror" i det ena benet och av att den andra foten sov... Det är en bra start på dagen, som även verkar vara kyligt kall.
Undrar om jag ändå kanske ska dra på mig kläderna o gå bort myrorna som ilar?

Gick till läkaren med siktet på att få bli sjukskriven och lämnade mottagningen med en salva mot psoriasis...
Han tyckte det var lika bra att jag fick en salva mot utslagen, när jag ändå var på plats :)

Det är en lättnad att slippa stressa, att slippa tänka på stressen och bara genom att prata med läkaren gjorde att tyngderna från axlarna lättade. Även om jag var ganska säker att jag skulle få ett intyg som bekräftade att jag mådde dåligt, så känns det skönt att ha träffat en läkare som faktisk tog mig på allvar och inte bara viftade bort min oro och ångest. .

Så den närmaste månaden kommer jag att ignorera tankar på arbetet och bara tillbringa min tid med att försöka bli frisk... eller i alla fall försöka slappna av och bara ta det lugnt.

Jag hade förväntat mig en sjukskrivning på max 2 veckor, så en månad känns evighetslång och jag vet inte ens vad jag kommer att förlora ekonomiskt på att inte jobba.
Har planer och drömmar som jag inte vill få grusade, så jag lever på hoppet att jag ändå lyckas spara tillräckligt för en tur med syster och systerdotter till Ullared (behöver kläder!!) och jag ser verkligen fram mot ett par dagar i deras sällskap.

En annan kul sak att göra vore även att få råd att åka ner till Västkusten...

men drömma går ju alltid och huvudsaken är väll ändå att jag ska må bättre och då kanske jag får hoppa vissa av önskningarna . 

Men under en månad ska jag i allafall ägna min tid åt ått slappa och bara njuta av att inte stressa.

Förutom salvan så fick jag även antidepptabletter, så nu har ytterligare ett piller på mornarna... Jippie eller något.

Den lilla högen med piller som jag tar varje morgon börjar allt mer att växa sig stor som en mindre frukost.

Jag har fått en akuttid i morgon hos läkare och hoppas en en sjukskrivning. Okej, ingen vill vara sjuk. Men jag vill stilla hjärnan, innan den tar för mycket stryk o jag är tillbaka på ruta 1 och om det betyder sjukskrivning ett par veckor, så tar jag det.

Alla dygnets vakna timmar jagar det mig. Följer mig vart jag än går...
Ännu så länge anar jag bara dess skugga i närheten och känslan av att jag ska skynda mig, öka tempot ytterligare...
"Det" Vill att jag pressa mig själv ytterligare en bit.
Vad jag än gör och vem jag än umgås med så finns "det" där och lyssnar, spejar och heltenkelt bara är.

"Det" är som att ha en oinbjuden gäst på besök, som äter upp min mat, inte betalar telefonräkningen och som vägrar flytta.

"Det" tar min energi, bryter ner mitt motstånd och gör luften svår att andas.
Oftast försöker jag att ignorera "det", men jag ser "det" ständigt i ögonvrån... Var jag än är och vem som än är mitt sällskap, så finns "det" där, ständigt närvarande.
Försöker att tränga in i min hjärna, ta over mina tankar.

Med hög musik i öronen, en foltom väg, ett pulsande hjärta och skymningen som enda sällskap, slipper jag känslan för ett kort tag. Jag kan andas frisk luft, se solen försvinna och är ensam...
Som om "det " gömmer sig i skuggorna men låter mig vila under promenaden, ett andningshål där alla måsten och borden inte når mig.
Lämnar mig i fred och låter mig släppa alla tvivel och bara för en kort stund vara i nuet...

**************************************************
****************'

För det är just tvivlet jag snackar om.

Viljan att göra det rätta men hela tiden finns tvivlen på att det verkligen är det rätta...

Jag menar borde det inte kännas lättare om det verkligen är rätt beslut som jag fattat?

Jag vet, det låter knäppt, men jag känner mig vidrigt knäpp för stunden och jag jobbar med att bli normal!

Trots skavsår så blev det promenad i lugnt tempo ner på stan. För att träffa Sarah. Sölen sken och det var en härlig dag.