I söndags den 27 november var det första advent.

Funderingarna på hur jag skulle få ner mina jullådor från vinden har snurrat i skallen ända sedan handen bröts.
Även om de inte är tunga så krävde de två händer men jag har tur att ha hjälpsamma vänner och i fredags var Lotta snäll och hjälpte mig med lådorna så att jag kunde börja julpyssla. 

I vanliga fall brukar julen vara uppe på två timmar men i år så lullade jag runt i två dygn och placerade ut en sak i taget, på sina rätta platser. I och med att jag inte jo

Vissa saker som jag alltid gör är att sätta julgranskulor i köksfönstret. Förra året hade jag dock vanliga gardiner som var typ 3 km för långa, för att passa i just det fönstret. Men i år var min konstnärlighet tillbaka och det tog tid att hoppa upp och ner på stolen och fästa en  kula i taget . Men det blev som jag planerat och jag är ganska nöjd med att med så lätta och enkla medel få något udda i fönstret. 

 

Även smyckandet av adventsljustake är något som fått fart de senaste åren. Från början hade jag en ljusstake med små tunna kronljus. Men tyvärr så ville jag ha de tända för ofta och jag fick alltid byta ljusen många gånger innan julaftonen. Sedan började jag med låga röda blockljus, men även då brann ljusen för fort och jag fick byta ut stumparna. Mitt stora problem är att jag älskar att ha levande ljus och det är alltid något som brinner, när jag är hemma och det går åt en heldel ljus :)

För tre år sedan köpte jag STORA blockljus på IKEA och hoppades att de skulle räcka till julafton och det gjorde de, så sedan dess är det stora blockljus som gäller. De brukar räcka en bra bit in i februari och jag är överlycklig över att slippa köpa nya ljus i tid och otid.

Årets ljus är 25 cm höga och köpta på Ö&B. I år skippade jag det röda bandet och körde istället på glitter dvs, jag har målat dem med glitterlim :)

Bilder från 2016, 2015 och 2014. 
Lite kul att se hur det förändras för varje år :) 

Att säga att jag mår bra vore en enorm överdrift, men jag mår bättre :) 

Känner att benen ligger bättre på bättre plats än de gjorde innan op, då varje kontakt med fingertopparna fick mig att i  det närmaste gråta av smärta och inte ett enda piller hjälpte helt. 

Har fortfarande värk dygnet runt och det verkar inte som om något jag gör tar bort värken riktigt till 100 % eller i den önskade längden av smärtfrihet.

Antigen så är det en värk som helst vill få mig att skrika och jag vet att  jag  dröjt för länge med tabletterna och den andra smärtan är en mer pulserande värk  med strålande spetsar ut i armen. Olika smärtor, men de pågår dygnet runt och de korta stunder som jag är helt smärtfri går att räkna i minuter och dessa stunder är jag så trött att jag bara väljer att sitta stilla och njuta. 
Ändå tänker jag alltid innan tabletterna tar, att så fort värken tar slut ska jag uppdatera bloggen, föröska skriva ett längre inlägg och ta igen alla dagar som jag borde skrivit men där jag varit helt sänkt och bara legat på soffan och stirrat . 

19 dagar har gått sedan jag låg på akuten med en handled som inte var riktigt rak.

Jag har lärt mig att vara mer vänsterhänt än jag var innan trasig handled.

Skriva och rita med vänster hand funkar omöjligt att göra, men annars klarar jag mig ganska bra som enhandad. Det går snabbare att bre en macka och jag är inte längre lika stolt över att mer smör hamnar på mackan, än på bänken, som jag var i början.  

Att vara vänsterhänt är inte fullt så tufft som jag trodde att det skulle vara och jag har faktiskt inte begått ett enda impulsmisstag. Jag har inte av misstag stoppat högerhanden i diskvattnet eller hamnat i duschen utan att vara inlindad i plast . Jag har renare gips än jag trodde att jag skulle ha efter så många dagar i paket.

På torsdag ska jag besöka farbror doktor  och höra vad som händer med min arm. Kommer jag kanske att bli av med gipset, kanske har den läkt som han hoppats och kommer jag att komma tillbaka till jobbet i planerad tid?
Så mycket jag vill veta. Men framfrallt  så skulel jag vilja se en bild på hur min hand såg ut vid den första röntgen. Risken finns att om jag blir av med gipset, så kommer jag att överanstränga handen.

Nu har jag gipset som tar stopp om det är någon rörelse som jag inte bör göra och även ett stort paket på armen som visar att det är vissa saker jag inte ska eller borde göra.

Men jag kan erkänna att jag börjar tröttna på att hela tiden behöva tänka på vad jag gör för att inte begå ett misstag, eller gör någon rörelse som jag inte borde gjort och som får mig att se stjärnor framför ögonen. 

Att köra "pekfingervalsen" på tangentbordet med en hand, är fortfarande en aning ovant och vänster är aningens snabbare än höger, så underliga ord lär dyka upp för att jag har hunnit längre i hjärnan en vad vänsterhanden har skrivit :)  Men jag gör mitt bästa :D

Jag har inget mot att vara hemma om det inte vore för att mitt bankkonto i det närmaste gråter, men annars så har jag det lugnt och skönt :) Så länge det inte blir för länge innan jag får göra nytta, vara till glädje, ha en uppgift och  se människor så har jag inget emot att vandra runt och vara onyttig. Det värsta är att jag så lätt blir uttråkad, det finns liksom inget jag kan göra med min vänsterhand och en trasig högerhand. Jag kan inte rita eller skriva (förutom på datorn och även det tar en evighet) och inte handarbeta...

Jag känner mig riktigt handikappad och tycker jag inget annat gör än stirrar på tv och kelar med katten.

Inte ens att fotografera är lätt numera, men ett par bilder har det blivit och man har inte roligare än man gör sig :)   

kropppen är en spännande sak. Vaknade i morse eller snarare förmiddags och insåg att jag inte kunde röra mig. Varje muskel smärtade som träningsvärk dag tre och varje led gjorde ont. Minsta rörelse och minsta muskel...

att ta sig upp och ur soffan fick tårarna att rinna och smärtan var så jäkla total att den inte ens går att beskriva. Jag har aldrig varit med om något liknande. Har nu tagit lite smärtstillande och fingrarna börjar nu fungera normalt, är inte längre lika stela och lika värkande, men bara att röra vid kroppen gör ont. Det enda som inte  värker är den gipsade armen.

 Jag är trött, jag är grinig, jag har ont och jag vill inte umgås med någon. Jag är just nu anti mot allt och alla och bara att svara i telefon är tufft.  

Går inte att beskriva känslan när det räcker med att nudda vid tangenterna och det gör ont i fingertopparna. Att sätta ner fötterna på golvet och forsulorna gör ont. När man sätter sig på en stol och alla muskler i benen spänns och utstrålar smärta. Jag lyfter en kopp och musklerna gör ont, vill inte samarbeta, värker och vill inte behålla greppet... och då pratar vi om den friska handen! 

Ska återvända till min lilla kokong igen och sova bort obehaget.   

Fick i dag tiden som op blir i morgon och kl 12.15 ska jag vara på plats.
Det är inte förrän nu som även oron o nervositeten börjat komma.
Jag har även annars problem m sjukhus och jag går inte gärna dit för skojsskull och nu är det dessutom mig själv det handlar om.
Att vara besökare går an, för då vet jag att jag när som helst kan lämna salen, lämna stolen och ta några lugnande andetag utomhus. Att göra min magoperation var även den lätt att genomföra eftersom jag viste att jag ända fram till att jag sövdes hade chans att säga nej. Jag kunde när som helst resa mig och gå därifrån.
Men i morgon är det jag som ska opereras och det är en operation som MÅSTE göras och jag tror inte att jag kommer ha någon möjlighet att rymma från op-salen m droppet och droppställningen flygande efter mig.
Denna gång är det inte jag som beslutar att operation ska ske och jag förlorar den lilla kontroll som jag själv kan styra och bestämma över och därför är nu oron och nerverna på väg att göra i byxan.

Har en sån dag då jag bara känner blääääää och lite mer bläää!
Trött, ont, uttråkad och börjar gå mig själv på nerverna.

Känslan av att bara vara till besvär och vara en stor uppgiven suck.
Någon som inget kan och det lilla jag kan gör jag inget bra och borde låta bli att ens försöka.
Jag är inget, jag kan inget och jag är bara ett stort bläää!

Vill ta en paus från mig själv och gömma mig från allt, tills känslan försvinner.
Tar istället en tidig kväll och släcker ner lyan.

Fortfarande svårt att inse att det som i vanliga fall brukar vara lätt, gå som en dans och framförallt gå på rutin, inte längre är lika lätt och tar en evighet.
Bara att ta en dusch är ett noga ogenomtänkt projekt och inget jag tänker /orkar gå igenom dagligen, så jag hoppas mina vänner säger till när jag börjar stinka :-)

Det ska tejpas plast, det ska på plasthandskar, det ska tvålas, hålla balansen, schampo i skallen och försöka komma åt överallt och försöka tänka på att inte använda handen.
Svordomarna var många, vatten fanns överallt och rädslan att halka omkull i badkaret för att jag inte kunde hålla där jag brukar hålla var stor. I vanliga fall en dusch på 10 minuter, numera är jag glad om det tar under timmen att gå från klädd till klädd.

Tack vare vänner som Annelie så fick jag även ett par matlådor till frysen och som tack för hjälpen bjöd jag på "Tacogratängen" hon hjälpt mig att göra. Även det är något som kommer att ta tid att acceptera. Att inte kunna slänga ihop matlådor när jag har lust, eftersom mycket ska skalas, hackas och röras och ännu är jag värdelös på att att ta hjälp av fötterna men ge jag det lite tid så kan jag nog bli en bra "fotmålare" också :-)

Hämtade ut starkare tabletter i dag så kanske slipper jag den starkaste värken i natt.
Har en känsla av att värken var som värst i går och att det nu vara kan gå åt andra hållet. Att jag så att säga nått den botten och nu vänt... Ser m andra ord inte fram mot torsdag och operationen. Att de ska skära upp, rota runt i handleden och pussla i hop mig ger lite lätt panik.

På en skala där 1 är smärtfri och 10 är hög smärta så ligger jag i princip hela tiden på runt 5-6. I bland lyckas jag hitta en ställning där smärtan bara är runt 2 och vissa stunder är smärtan då stark att jag bara sitter och gungar i hopp om att koncentrationen på annat ska få värken att avta.

Lyckades diska ett helt diskställ m disk i dag och jag tror jag ska nöja mig med den bedriften i dag och i stället ta en kaffe, värkpiller och sova bort ett par värkande timmar .

Lördagskväll klockan är strax efter 20 och jag slappar i soffan. En ständig värk får humöret att sjunka och är dessutom en aningen uttråkad, eftersom jag inget har att göra. Även om det står i papperna jag fått från akuten att jag ska använda trasig hand då mycket som möjligt även om det kan smärta så är det omöjligt för stunden. Vissa rörelser hugger som knivar och det svartnar för ögonen.
Jag kan förstå att smärta är fullt normalt när man har ett benbrott, men när går normal smärta över till onormalt stark smärta och när ska jag söka sjukan för att få annan o starkare smärtstillande? Eftersom jag aldrig fått Morfin heller så är ju även den frågan hur jag ska och bör reagera på det. Att ha full smärta kvar men kunna somna stående är nog inte riktigt idéen med det :-)

Dagen började med Röntgen på sjukan för att läkarna skulle få jämförelsebilder på hel och trasig hand. Därefter blev det loppis och lunch på "gyllene måsen". Tog piller när jag kom hem och slocknade i soffan och sedan hade den dagen gått :-) 

Ringt akuten och frågat om jag kan öka dosen och även frågat vad normal smärta en bruten hand ska ha efter tre dagar och om det verkligen är normalt att ha ont varenda minut På dygnet och det är det inte. Jag har nu dubblat dosen och om värken inte minskat till i morgon så ska jag återvända till akuten och ytterligare Röntgen.  Men fram till dess ligger jag kvar i soffan m handen lyft mot taket så svullnaden kan rinna ner från fingrarna och spridas ut i resten av armen. 

Jag har en magkänsla som säger att jag bör ha tålamod...