För ett par år sedan hittade jag i en hantverkstidning mönstret till en stjärna.
Hårt papper, skumgummi, tyg, pärlor och en jäkla massa små stygn var det som behövdes.
Många kvällar satt jag och svor fina ramsor och det såg inte såååå svårt ut i tidningen att pyssla ihop stjärnan. Men med små prinskorvar till fingrar som inte kom åt, noll tålamod och leder som dels värkte och även låste sig så blev det tre stjärnor innan jag insåg att detta inte passade mig för fem öre.

Bilden på stjärnan skryter jag dock fortfarande över :-)

Ingen av stjärnorna jag gjorde har jag kvar och jag hade verkligen velat ha en hängandes i fönstret, men mina händer skulle aldrig klara av jobbet m små stygn och tunna nålar...

Ett par dagars funderande och tillslut var jag bara tvungen att testa.
Skulle det funka att limma samman alla delar, istället för att sy dem??
Lagom till lillprinsens dop i går, satte jag igång med att klippa och klistra. Sent i går hade jag mer lim på mig än delarna och det var lim i princip överallt i lyan när jag avslutade pysslande och somnade.
I morse fortsatte jag. Satte samman delaena fel. "repade upp", limmade lite till. Bröt upp och gjorde nya delar...
Mycket mutter, fula kanter, för mycket lim och inte riktigt som jag tänkt mig... Men som "prototyp" funkar den och även om den inte duger som en gåbortpresent, så funkar den för mitt fönster!

I bland har jag tur som har vänner som vet vad jag behöver, när jag själv inte vet det.  
Som grabbar tag i mig och drar iväg med mig på saker som jag egentligen inte borde, inte vill och inte har tid med, men som jag i själva verket verkligen behöver.

För några veckor sedan hamnade jag på krogen, en massa snack och en hel del "Irisch coffee" när min plan hade varit soffa, en massa näsdukar och bara tystnad. I dag skulle jag ringa runt (igen) till alla läkare och psykologer och präster och annat löst folk för att få den hjälp jag behöver för att kunna komma tillbaka till jobbet utan att rasa samman med jämna mellanrum, men så blev det inte.
Inte ett samtal är ringt men mitt inre är så mycket lugnare än jag varit på länge. 
Carina ringde i går och frågade om mina planer för dagen och efter att ha hört om allt jag borde göra så beslöt hon att jag skulle med henne ut i skogen, att den bästa medicinen för mig var en stilla tur i skogen och spana efter svamp. 
Så det var bara att ställa klockan och kravla ur sängen. Vid 10 hämtade Carina mig med sin Eu-moppe och sedan for vi upp till Nordrona och gamla LV3 där minnen från den stängda militärområdet fortfarande dyker upp bakom träd och  kullar. bara att sitta på "bönpajen" och susa genom staden är kalaskul och även om jag är feg nog att vara livrädd i vartenda kurva så njuter jag totalt av det och en tur ut i skogen var exakt så behövligt  som hon sagt. Bara att andas in våt mossa och höst är som balsam och vartenda muskel i kroppen njöt.  
Egentligen är det detta som jag måste göra oftare, ta mig tid att gå ut i naturen, sätta mig på en sten och bara njuta... 
Vi knatade runt på stigarna och inte en enda av de svampar som Carina hittade hade jag sett, man måste helt klart ha blick för svampar och dess gömställen.
Jag smög efter Carina, lyckades trampade på varenda gren, snubblade över stenar och höll korgen. Det är enorma områden uppe i Nordrona och trots att jag bott i det området så var många av vägarna nya för mig och jag var glad att jag inte knatade runt ensam för då hade jag garanterat gått vilse och tvingats ringa efter hjälp. :)

På en av de igenväxta grusvägarna snavade jag över en sten. Vid första blicken var det en vanlig men ovanligt platt sten som låg i vägen. Gick tillbaka och såg att det fanns tecken inristade på den synliga ytan och även att den var aningens för fyrkantig för att vara en vanligt natursten. Det såg snarare ut som delen av en gravsten, med ett kors och sista bokstaven av ett namn...

Om det verkligen är en gravsten så undrar man ju hur den kommit dit och varför. Är det någon stackare som begått ett brott så hemskt att hen inte förtjänat en plats på kyrkogården utan i stället  begravts låååååångt ut i skogen, men ändå fått en sten över sig... eller är det bara en sten som visar åt vilket håll norr ligger???

Skulle bra gärna vilja vet dess historia och ska forska lite till. har aldrig tidigare sett stenen och den verkar så otroligt malplacerad att vi reagerade direkt. Ska i allafall någondag försöka hitta tillbaka och kolla lite närmare på stenen.

Tre timmars strosande i skogen, medan luften stod stilla och solen gassade var ganska lagom tid och en stund som jag längtat efter mer än jag trodde jag gjorde. 

jag har alltid varit en liten skogsmulle som älskat skoggen och alltid tillbringat höstarna i blåbärsriset medan tankarna vandrat och bären plockats. Det är något speciellt med den naturen... 
Granar som skymmer sikten, mossklädda stora stenar där man nästan kan förvänta sig att en liten Rumpnisse sticker fram näsan och massor av ris som täcker marken...

Lukten av höst i näsan och ensamheten... Jag måste helt enkelt ut i spenaten oftare och få ork till att klara livet. 

Dag 3 utan ryggvärk och en bit in i sjukskrivningen. Vissa rörelser hugger som sjutton i rygg och axlar och jag ger ifrån mig små svordomar, men jag går inte längre runt m ständig värk. Stoooor lättnad!!

Hade jag varit normal så hade jag sovit fortfarande, men i stället har jag suttit och sett dagen gry och jag börjar även höra huset vakna så smått.
Vaknade vid 4-snåret av att jag höll på att frysa ihjäl och hackade tänder. Hoppade i flanell pyjamasen (varmaste fyndet från GEKÅ) och gick till sängs igen. Tyvärr så kom tidningen innan jag somnade och medan jag följe killens tunga steg genom trapphuset och hörde brevlådorna smattra längstmed vägen, lyckades jag vakna tillräckligt för att inte kunna somna om.
Får bli någon timme i soffan under dagen, så jag inte sitter på kvällens möte och somnar :-)

Om någon timme (ca 3 :-)) kommer promenadkompis förbi för att släpa ut mig på en runda. Var evigheter sedan som vi lullade runt i spåret och snackade skit. Men förhoppningsvis så kan vi ta upp vanan igen och börja ladda inför "vårruset". Okej, det är ett bra tag dit, men så vidrigt otränad som jag var senast har jag aldrig varit tidigare...

40 - 45 kilo i minskad vikt och det är inte bara fettet som försvunnit. Så länge jag inte vet eller tänker på att även musklerna försvinner med kilorna så är jag glad och nöjd, men när rygg och axlar börjar ge sig till känna och tycker att det börjar bli dags för lite träning, så har det gått längre än det borde.
Stel som en stolpe, vig som ett kylskåp och en smärta som gör att jag INTE vill röra mig, för varje rörelse är en plåga, det är DÅ jag MÅSTE röra mig och göra något åt det. Hade jag från början underhållit mina muskler så hade jag sluppit detta, men vem tänker på framtidens problem när man har det bra i nuet? 
Dessa ord lät riktigt bra och jag kan erkänna att jag alltid tänker på alla problem som KAN dyka upp och redan funderat på lösningar till alla eventuella problem som kanke ska komma... men just min kropp och egna hälsa är inget som jag priorieterat och det ångrar jag varje gång jag sväljer mina värkpiller. 

Positivt och negativt, att väga allt i små vågskålar och jämföra är något jag gör hela tiden.

Ibland medvetet men för det mesta omedvetet och det gäller i princip allt. 
Gå till affären nu eller senare? När är det mycket folk i affären, när är det mest bilar på vägen, när riskerar jag att springa på folk jag känner och hur viktig är mjölken til kaffet...  
Vilken affär ska jag välja? Den närmaste, den som är billigast, den som har flest "lockvaror" som jag behöver eller den som jag vet har minst kunder just nu...
Hela tiden flaxar dessa val genom skallen och varje dag slösar jag tid bara på att bestämma vad jag ska göra och vart jag ska ta mig. 
Klarar jag av att jobba i dag eller klarar jag inte av att jobba? Kommer jag ur sängen utan att behöv  rulla ur den och krypa fram till möbler och kravla mig upp på fötter, klarar jag att gå i trappan utan att stöna vid varje steg, har jag tillräckligt med värkpillar att dämpa smärtan OM jag jobbar, har jag råd att vara hemma, har jag råd att jobba... 
Vad är rätt och vad är fel? 

Det rätta är att har man ett jobb och turen att ha en fast anställning, då ska man se till att hålla hårt i jobbet och jobba. Man ska göra sitt bästa med ett leende och glädjas över att kunna betala räkningar i slutet av månaden och kanske även lyckan att  kunna sätta in något på sparkontot så att man är ett litet steg närmare drömmen.
Man jobbar för lönen, för att fylla ut dagarna, för att ha tak över huvudet, mat i magen, för att vara en viktig del på arbetsplatsen, för att tillföra något, för att kunna ha  intressen, för friheten att kunna välja, för att visa att man är duktig, ordentlig och en tillgång. Man jobbar för att man är en "duktig" flicka och för duktiga flickor finns inte ordet "nej".
För jobbar man inte så blir det ingen lön och då kan inte räkningarna betalas, kronofogden knackar på dörren, chefen vill inte ha en, man är en börda, en belastning och Soctanten står i dörren och hälsar en tillbaka till mardrömmen och kan därefter kontrollera varje steg jag tar. 
Så antingen jobbar man och har ett friare liv eller så jobbar man inte och tas om hand av samhället.

Problemen börjar när man vill jobba men inte kan och där är jag för stunden.

Jag vill vara den duktiga flickan och stå leende på jobbet varje morgon men när man vaknar på morgonen och känner sig lika vig och smidig som en högaffel på yoga då är det inte kul! Varje morgon ställer man sig själv frågan: "Hur mår jag i dag?" Vissa mornar ställer man inte ens frågan, för man vill inte veta svaret. Man är glad om man överhuvudtaget kan komma ur sängen och än gladare om man lyckas tvinga ner kroppen på en stol utan att väcka grannarna med läskiga skrik.

En macka, många gurkskivor, två alvedon och en Iprem nedsköljt  med en kopp kaffe är min standard frukost och i väntan på att värken ska försvinna eller i allafall dämpas så masserar jag axlarna med Voltaren och försöker att slappna av.  

Tankar som snurrar genom skallen (som egentligen inte är mina problem, men som den duktiga flicka jag är, så gör jag dem till mina problem) Eftersom jag själv vet hur jag reagerar när det inte går som jag planerar och allt flyter på så kan jag mycket väl förstå irritationen hos mina chefer när jag sjukanmäler mig (igen). Problemen att hitta vikarier och funderingarna på hur länge jag blir borta och om jag verkligen är kapabel att sköta mitt jobb, eller om jag pga frånvaro kanske passar bättre på annan plats.

Jag kan förstå mina "arbetskamrater" som får en okänd vikarie på min plats för att sköta mitt jobb och jag kan förstå vikarien som åker som en studsboll fram och tillbaka och aldrig vet var hon ska vara. Är Maxen frisk eller är hon sjuk, ska jag vara här eller ska jag vara där...? 

Jag tänker för mycket på vad alla andra ska tänka och tycka för att inte lyssna på mig själv. Men det är inte lätt när hjärnan skriker att jag inte ska svika, utan tänka på lönen kommande månad och se framåt. Medan kroppen mumlar att jag är som en jäkla marmorfigur och inte ens KAN göra mitt jobb. Varje rörelse med moppen gör ont, varje steg ger blixtar i ryggraden och den högsta längtan är att sträcka ut sig på stengolvet och känna ben och muskler återgå till till sin normala plats med ljudliga knakanden.
Varför utsätter jag mig för att arbeta när jag ändå inte kan göra ett bra jobb som jag själv är nöjd med?

Varför accepterar jag värken bara för att jag SKA vara så jäkla duktig?

Tror jag verkligen att jag och min kropp i längden mår bättre att av att  jobba i trasigt skick?

Kanske lär jag mig att leva med smärtan och intalar mig själv att det är så det ska vara? 
De senaste veckorna har jag varje morgon vägt fördelar med nackdelar med att vara hemma, vissa dagar vinner piller och golvet, de flesta dagar vinner jobbet... 

Hela våren och sommaren har varit jobbigare än normalt. Dels en älskad katt som lämnade lägenheten permanent, dels en djup depression med bara mörker och mitt i detta så dog min pappa och jag hamnade längre ner än jag någonsin varit.

Trots det så har jag hållit allt tillbaka, levt som om inget hänt och fortsatt jobba. När önskan att gråta har kommit på jobbet har jag tagit ett djupt andetag och fortsatt moppa. När jag önskat kasta något hårt i väggen har jag istället satt upp ett leende och fortsatt tömma papperskorgar och när önskan att bara skita i allt begrava mig djupt i sängen och bara sova så har jag klivit upp på morgonen, stängt av känslorna och fortsatt göra det jag är anställd för att göra.

Nu har jag varit sjuk sedan i måndags och hemma. Försöker få musklerna att vila och rensning av hjärnan. Hela måndagen  var i kaos. Göra upp en plan för framtiden, ta kontakt med alla som överhuvudtaget kanske kan hjälpa mig på fötter. Psykiatrin, läkare, massage, sjukgymnaster och alla andra kottar som kanske har någon idé vad jag kan göra. En dag med även hjärkolaps där tårarna flöt och hjärtat värkte. Allt som behövde komma upp till ytan, släppte jag ut. Att även just då mitt i den värsta ångesten få besök av två underbara vänner var även det läkande. Att få tänka på annat och engagera sig i någon annas liv var nyttigt och behövligt. och jag insåg då vilka underbara vänner jag verkligen har och att jag måste ta hand om dem bättre... 

I går var jag till läkare på vårdcentralen. Jag insåg efter mycket vägande hit och dit  i vågskålarna att jag troligen skulle behöva mer än en vecka hemma. jag är nu sjukskriven till 18 september för att läka. 

En massage i går där mina extremt hårda muskler bearbetades mjuka och smärtfria gav mig även tips och råd inför framtiden och vi var bägge överens om att jag MÅSTE börja träna. Jag måste bygga muskler i överkroppen för att slippa smärta och för att klara av mitt yrke som faktiskt är tyngre än man tror att det ska vara. Så nu sitter jag och funderar på gym.  Jag behöver något som drar mig dit eftersom jag är full av svepskäl som hindrar mig från att börja eller gå dit. Men om jag har någon på plats som väntar så gör mitt samvete att jag lättare dyker upp som avtalat.  Egentligen så gillar jag att träna, men det jag inte gillar är att det är så mycket folk överallt och så stora utrymmen...  Just sett att det finns över sju gym i Norrtälje och alla hr de olika priser, olika aktiviteter, olika öppetstider och annat som gör att valet att välja rätt gym är svårt. De första månaderna blir det i allafall "Friskis" ,då min massör håller till där och drar mig dit. Jag ska trots tidigare erfarenheter testa det igen och se om det funkar. Men att betala ett årskort första dagen är jag både för snål och  för smart för. Jag tar en månad i taget och ser vad som händer.

Jag måste ta tag i mig själv och bearbeta våren och sommaren. Jag måste bli tjatig och KRÄVA hjälp att ta mig framåt och det kommer att bli svårt eftersom jag hatar att tjata, men jag har trillat mellan stoar flera gånger och ofta hamnat sist i olika köer för att jag varit för snäll och mesig. OM jag vill bli frisk så måste jag börja kämpa. Jag kan och får inte tänka på vad andra gör, tycker eller säger. Jag måste börja lyssna på min egen kropp och dess signaler.

Min stora mardröm är att vakna upp under en tältduk med en shoppingvagn packad med mitt liv vid min sida... Även om jag tror att risken för det är ganska liten, så finns den ändå och de gnager hål i min skalle och gör mig än oroligare än jag är och borde vara. 

Jag kan väll inte påstå att det är ofta som jag luftar dammsugaren, men ibland så sker under även hos mig.
Senaste tiden har jag skyllt på att dammsugaren är trasig, den är på väg att explodera samt misstankar om att en säckblåsespelare bosatt sig i dammsugarmotorn.
Jag har helt enkelt inte vågat använda den... För någon vecka sedan så plockade jag i allafall loss allt som gick att plocka loss på snabeldraken och hittade en lång träpinne (öhhhh?!?) som fastnat i röret och stängde till allt. Med pinnen borta så hade även säckblåsespelaren flyttat och jag har nu åter en fungerande dammsugare.

Vaknade vid liv vid 4 i morse och det var becksvart ute så jag försökte somna om. Inte ens i veckorna går jag upp vid den tidpunkten, så varför vill jag kliva ur sängen innan tuppen på helgerna? Min mage tyckte i allafall att det skulle sitta bra med frukost, så det var bara att lämna snarkofagen och brygga kaffe. Stoppade hörlurarna i öronen för lite boklyssnande och började virka på nästa täcke. Vid 12 var boken slutläst och även mitt garn var slut. Nytt garn är beställt, men fram till det kommer så får jag försöka roa mig m annat. Inte ens halva dagen hade gått och jag var sysslolös (försökte inbilla mig det i alla fall).
Efter en snabblunch vid ett bord bestående av högar med bra att ha tidningar, så fick jag plötsligt ett ryck att börja städa.
Katten har börjat bjuda dammråttorna på mat och det känns som jag dansar runt julgranen varje gång jag går genom mitt vardagsrum, då sakerna efter min pappa fortfarande står mitt på golvet som rondeller eller små öar och smala gångstigar är skapade runt dessa högar.

I vanligafall så börjar jag uppifrån och går ner, för det är något som känns naturligt. Börjar damma och plocka eftersom allt skräp och damm hamnar på golvet och då avslutar man med dammsugning och torkning. Det är så det ska göras och det är så jag gör... Med den skillnaden att jag flyttar på högar, hittar saker som ska sorteras och börjar sortera dessa i pärmar som först måste tömmas på papper som självklart måste gås igenom innan de slängs, hittar mitt i alltsammans böcker som jag inte läst och placerar dessa i högar som ska sparas, skickas vidare och upp på vinden. Snubblar över dammvippa och börjar damma medan jag fortfarande vet var jag har vippan, hittar utbrända ljus som måste bytas, blommor som skriker efter vatten och plötsligt så står jag och planterar om blommor... Jag hinner liksom aldrig ner till golvet innan mörkret kommer, grannarna släcker i sina lägenheter och jag somnar av utmattning i soffan med halvfärdiga projekt och högar av ALLT runt om mig. Så även om dammet är borta från de högsta hyllorna så är varje täck av prylar som inte funnits där innan jag började städa.
Jag hatar att städa och ser liksom ingen idé med det...

Men i dag gjorde jag tvärtom och började med golvet. Plocka upp allt från golvet och placera där det hör hemma, eller snarare får plats och inte står såååå mycket i vägen. Dammsög en bit i taget och torkade vartefter. Flyttade runt på möblerna och torkade på hyllor. Medan golvet i vardagsrummet torkade så började jag m köket m dammsugning och torkning och medan det golvet torkade så började jag m badrummets golv. Medan badrummet torkade började jag m disken i köket och medan det rena porslinet torkade så började jag att torka ytor i vardagsrummet. Gick från rum till rum och gjorde en sak i taget i rummet jag befann mig i och utan att ta mig tid att börja bläddra i tidningar eller bland gamla fotoalbum.
Jag gjorde inte som tidigare, satt mig med kaffe i väntan på att disken torkade, utan höll mig på benen hela tiden.

Vid 18 var jag klar med allt jag aldrig hunnit tidigare. Golven är råttfria och doftar gott. Porslinet är instoppat i skåpen och även kattlådan är nybadad och fräsch. I morgon börjar jag m sorteringen av papper och rensningen av hyllor, men då kan jag sitta på ett rent golv med mina högar ?.
Börjar även fundera på vad jag kan sälja/slänga av allt jag spar och som bara tar plats, men det är bara i funderingsstadiet.

Nu är ljusen tända i nyhittade ljushållare, katten sover i sitt älskade katträd, jag är renskrubbad från damm, borden fritt från bråte och jag känner mig som en höggravid högaffel. Stel, tung och med värk i varje muskel.
Men jag har tillräckligt städat för att kunna bjuda in oväntade besökare och bara det är kors i taket. ?

Man ser bordet!!!!
Det är inte ofta det händer!
:-)

Allt taget på en höft och ytterst få riktiga mängder lagda på minnet.

kycklingfilé
Purjolök finstrimlad
3 stora morötter delad i "kvartar"
1 Zucchini delad i "kvartar"
1 röd paprika i mindre bitar
Grönsakafond ca 1 1/2 msk
Champinjoner liten burk
5 dl creme fraiche (den kokbara)
Ca 1 1/2 tsk röd currypasta
Salt, peppar, chilipulver och paprikapulver

Dela kycklingen i mindre bitar och koka dessa i ca 1 1/2 liter saltatvatten tillsammans m purjon och morötterna tills kycklingen är genomkokt. Blanda ner Zucchini, paprika, fonden och champinjonerna. Koka upp på svag värme och koka till morötterna är relativt mjuka, rör då ner creme fraiche, koka upp och smaka av m kryddor.

Servera m ris och njut av en smarrig måltid :-)

Även detta är en "Kajsa Varg rätt" och det går nog att variera i oändlighet efter både säsong och m kryddor. Jag testade att ha i lite Currypasta mest för att få lite annan färg på grytan än för smakens skull.
Omdöme mottages gärna och även andra versioner på grytan.
:-)

Hemma igen från havet och nästa tur blir om ca året... Så länge lär det dröja innan personalen glömt mig/oss :) 

Helt klart är att Maxen (dvs jag) inte bör vistas i möblerade rum med andra gäster. Blickarna vi fick från borden runt oss och den stackars personalens suckar borde ha hörts ända in till land... Men kul hade vi och vi lämnade båten med kramp i magen och dästa som fasiken av buffén. 

Efter många svängar in på SMHI under gårdagen och morgonen så förväntade mig kuling på havet och var klädd som typ Michellingubbe med både regnjacka, flytväst, stormhatt och vadarstövlar, men tji fick vi.
Okej liten överdriven klädbeskrivning blev det där ang klädsel men funderingen fanns i morse, när jag klädde mig...

Blir det storm, blir det sol, kommer det att regna eller kommer jag att boka bord i livbåten...) HUR klär man sig när vädret ändras en ggr i timmen??? 
Det blåste lite mer än vanligt i perrioder och man såg att vissa café gäster bet ihop käkarna och höll lite extra i brickorna  när de med små korta trippande steg dansade över golvet i café på vår resa till Åland.
Några  få höll i en stolpe och vissa resenärer fick lite närkontakt med andra dansande passagerare när båten gungade som mest.
Jag hade blicken fäst mot fönstret medan jag åt en "Skärgårdssmörgås"  och såg ömsom bara vatten och ömsom bara himel. Allt var dock lika grått och bara gässen på böljan visade att det var vatten jag såg utanför skrovet. Men jag hade förväntat mig mer gungningar och ett större kaos än det verkligen blev. 

På hemvägen, när vi åt buffé så blåste det ganska rejält och där gällde det verkligen att hålla koll att maten stannade på tallriken, samtidigt som man fokuserade på sitt  bord och även höll koll på andra gäser som vinglade genom rummet. det var verkligen att hålla tungan i rätt mun och hoppas båten gungar åt rätt håll.
En hög trave med tallrikar rasade i diskrummet med ett väldigt dån och serveringspersonalen såg inte speciellt glad ut, när det rasslade till och allt rasade.
Själva var vi fyra i sällskapet ordentliga och stilla. Vi njöt av maten och pratade med låga röster, men plötsligt händer saker och när det väl började så gick allt utför och jag kommer undvika båtar under kommande år... Eller kanske restauranger över huvudtaget bör undvikas.  

Det var lugnt och stilla, vi hade tagit första omgången mat och hällt upp dryck i glasen när skärmen till taklampan ovanför vårt bord plötsligt stod parkerad på bordet mellan oss fyra. Bara rätt ner föll den utan varning och landade mitt på bordet. En enorm vit skärm, mitt på bordet...
Flaskor vältes, glas trillade omkull, tallrikarna täcktes av skärmen och vi bara stirrade på varandra med chockade, förvånade och sedan med panikartad skratt i blicken.

Det där skrattet som bara vill bubbla ut och man vet att det varken är rätt plats eller tid att skratta på, men inte kan låta bli, men vi lyckades hålla igen... ett tag.
Jag tittar upp och ser den nakna glödlampan dingla ovanför mig och ser i ögonvrån blickarna från alla i lokalen  för att inte tala om tystnaden som följde när alla stirrade på oss som försökte se oberörda ut samtidigt som vi föröker rädda bordet, drycken och ännu inte riktigt fattat vad som träffade oss...
Servitören dök upp och frågade lite undrande hur det kunde hända och jag vågar inte titta på någon i mitt sällskap men lyckas få fram utan att   "den bara föll ner... "  han sätter den på plats och kramar hårt i kanten så skärmen sitter ordentligt fast och menar att skärmen nog fått någon smäll tidigare som gjorde att den nu föll... 

Vi chockade stackare  försöker att hålla oss från att titta på varandra för att inte smittas, men hela sällskapet har tyvärr samma  humor, vilket gör att vi tittar på varandra och skrattar sedan så tårarna rinner och några klagar över magkramp och inte blir skratten lägre i volym när de välstekta köttbullarna visade sig vara aningens svåra att skära...  Plötsligt blir jag  träffad av en flygande köttbulle, sänd från min bordsgranne som blir sittande med en tom gaffel i högsta hugg och typ undrar vad som hände... 

Jag har en känsla av att det var jag som var orsaken till att lampan föll, eftersom jag när vi satte oss vid bordet lyckades slå huvudet i lampan och även lyckades med att få lampan i huvudet när vi reste oss upp för första omgången mat...

Att sedan en väska som skickades över bordet blev lampans nådastöt  är ju inget som vi behöver prata högt om :) 

Hur som helst  så var det en trevlig resa med mycket skratt, mycket gung och väldigt härligt sällskap.
Jag tror dock att det dröjer ett tag innan jag tas med in i möblerade rum igen :) 

   vackert upplagt var efterrätten innan "gräshopporna" kom... 
 
Vi såg liiiiite blå himel mellan varven



Jag unnade mig lite annat än det vanliga vattnet...
   
Självklart har jag knäppt bilder som inte har standard motiv eller de rätta vinklarna.  

Frisk luft och en välbehövlig paus behövdes mellan varven. Det var inte direkt trångt på båten om man säger så  :) 
   

DU GAMLA DU FRIA, DU SMÄLLFETA KO...   
Svenska flaggan i svartvit tappning på en gungande färja
 

Då har tiden åter kommit då det blåser hundar och regnar katter utanför balkongen.
Molnen hopar sig, solen försvinner allt tidigare på dagarna och mina leder värker som f*n. Knogarna dunkar, stelheten sprider sig och det känns andningen för tidigt att klä sig i vantar, mössa och skoteroverall men vad gör man inte för att överleva?!?

I morgon har jag tagit ut semesterdag och ska på en tripp till Åland med lilla båten från Grisslehamn. Planen var att på ditvägen njuta på däck i solen med en öl i handen och på hemvägen äta buffé. Men tydligen så ska det blåsa ganska rejält vilket borde betyda stora vågor så ölen lär vi få dricka fort innan den skvalpar ur glasen och jag gör mig redan nu beredd på att jaga springande/flyende köttbullar i restaurangen. Så om någon åker med samma tur i morgon och ser en idiot komma springande med servetten runt halsen och besticken i högstahugg så är det bara jag som äter buffé...

Om det blåser för mycket finns risken att Tax-free stänger, så det första jag kommer att göra är att tränga mig på båten och placera mig utanför taxfree direkt, så jag hinner köpa något starkt och då överleva resan om allt stänger... Och för att vara säker på att jag inte trillar av stolen i de värsta vågorna, så ska jag sätta mig i bollhavet, tror att det kan vara säkraste (och roligaste) platsen för mig i den värsta blåsten. Nära golvet, underhållande och glas runt om så jag inte kan försvinna iväg över golvet i de värsta dyningarna :-)

Ska hur som helst bli spännande och väldigt intressant :-)

Men dagens blåst är nog tyvärr bara en liten smakbit på kommande väder och ännu har inte de riktiga stormarna gjort något väsen av sig. Vi är bara i mitten av Augusti och än finns det tid för träd som knäcks, strömlöst hus och gråa dagar.
Själv ser jag fram mot eftermiddagar under pläden i soffan, levande ljus på bordet, stormen som får fönstren att skallra och en kropp så full av smärtstillande att jag inte tänker på värkande leder.
Men en dag i taget och i morgon är det äventyr till sjöss som gäller! :-)