I går var en sån dag jag önskar jag sluppit och jag vet att detta är något som kommer att sänka mig, när hjärnan väl är ikapp och lugnet kommer.
Ringa runt till begravningsbyråer, prata m Godemannen, messa syskon. Jämföra priser och diskutera m syskon.
Mycket ska fixas och allt ganska direkt.

Grav, urna, strös, minneslund...
Blommor, inte blommor. Handbukett, vilda blommor...
Minnesannons i DN. Minnesannons i Nt, dödsannonser i tidning eller inget.
Skänka pengar till förening/forskning eller vad.
Musik i kyrkan, psalmer i kapellet, gudstjänst i det fria, minnes stund, präst eller inte präst...
Hyra församlingslokal, äta gemensam lunch på restaurang, gå var och en till sitt...
Öppet för alla, bjuda in, bara de närmaste eller bara familjen...

Förvirringen är stor.
Vad hade pappa önskat?
Vad vill jag?
Och i vilken ende börjar man nysta?

Fem viljor och starka barn som ska ner till ett beslut och inga blåtiror.
Jag hade ärligt talat förväntat mig protester, bråk, någon som helt tycker tvärtom och absolut ska ha sin vilja igenom.
Men jag tror att alla tänker och känner lika för en gångsskull.
Det känns som besluten vi fattat hittills är gensamma beslut och jag hoppas det håller i sig. Vill att alla ska vara m i besluten, ingen känna sig överkörd och ingen bitterhet när sorgen ebbat ut och vardagen är tillbaka.

Vid bröllop har man månader i bland år på sig att planera, boka och fixa. Likaså vid dop.
Vid en begravning har man ca en månad på sig att fixa begravningsbyrå, planera begravning, samla allas tankar/åsikter, hinna jobba och någonstans där emellan ska man även hinna gråta, sörja och må dåligt...

När går man över gränsen?
Jag menar vad kan man skriva öppet om och när blir det för privat i en blogg? Vad ska man dela med sig av och vad bör lämnas i dagböcker under madrassen?

Vill folk läsa roliga och humoristiska inlägg, skrivet med mål att få följaren att le och skratta eller skriva om dagarna som de verkligen ser ut?
Ska sanningen fram eller ska jag berätta om livet i en ljus fantasivärld, där allt är bra och jag med kattsambon diskuterar djupa tankar och funderingar om vårt samboliv?

Eller upp som en sol och ner som en överkörd köttgryta, m panikångest som hålls stången av piller, mardrömmar som får kallsvettig att rinna, en ekonomi som är obefintlig, mörka tankar och det som är mitt liv?
Vad bör hållas privat och vad kan nämnas öppet? Hur mycket klarar folk av innan de ger upp?

Min pappa är borta och innan jag ens riktigt förstått att det är så det är så ska allt förändras och avslutas direkt.
Allt ska ordnas m begravningsbyråer, lägenheten ska tömmas, syskon ska vara överens om allt och mitt i allt detta sitter jag som bara önskar gömma mig under ett täcke och gråta tills sorgen är borta och bara de bra minnena finns kvar.

Vad vill jag och vad har jag råd med?
Vad kan jag dela m andra och vad ska jag hålla för mig själv?

Försöker sysselsätta hjärnan så jag slipper tänka. Det går halvbra och plötsligt då rinner tårarna igen okontrollerat.
I morgon jobb igen och jag hoppas det finns mycket arbete så jag blir upptagen och slipper alla snurrande tankar.
Ändå vet jag att detta bara är början och att det är nu det riktiga jobbet börjar.

Kommer att ta tid att smälta och för sorgen att lossna ordentligt.

I dag kl ca 14.50 blev jag faderlös...
Min pappa finns inte längre och jag kommer att sörja honom resten av livet.

Jag satt vid bordet när sköterskan ringde och beklagade sorgen. Det hade gått snabbt, han bara slutade andas och han såg fridfull ut...
Varje gång det ringt från ett för mig okänt nummer har jag spänt mig av oro och varit beredd, men ändå var jag så oförberedd när samtalet slutligen kom.

Frusen av en kyla som kommer inifrån och tårar som fortsätter droppa utan slut.

Skrev ett långt brev till min pappa med alla frågor jag aldrig ställde, alla känslor jag aldrig visade och många gemensamma minnen. Ord jag önskar jag sagt medan tid fanns, ord som han kanske behövt höra.

Det finns inga egentliga ord för att förklara sorg. Han kommer alltid att finnas nära mig, mina tankar är dagligen hos honom och jag vet att han nu fått frid.
Ingen mer smärta eller oro. Inga mer sjukhusbesök eller känsla av ensamhet och övergivenhet. Åter kan han andas fritt, dricka sina groggar och från en annan plats vaka över oss barn.
Nu är det bara jag som ska finna ro att ta mig vidare, släppa skuldkänslor som jag inte kan göra något åt och försöka minnas det som var bra.

Sov gott pappa och klappa Totte från mig!

Barn säger vad de tänker och har de frågor så ställer de dem. De har ingen gräns i i sina funderingar och finkänslighet existerar inte, de tänker inte på att vissa av frågorna de ställer kan såra, göra ont eller väcka andra känslor. Deras nyfikenhet gör att de inte tänker innan de frågar. 
Det gör ont och jag vet att frågorna alltid kommer att komma, men ändå blir det en chock när de  kommer. 

Jag hatar mig själv för att jag tar åt mig och jag hatar smärtan som jag känner.
Hatar att inte vara som alla andra, hatar att känna mig utanför och hatar den nedvärderande känslan jag känner om mig själv... 

Jag gömmer mig i stora kläder (tvärt emot vad man ska göra) i försök att undvika frågor från barnen. "-Varför är du så tjock?"  "-Har du en bebis i magen?" 

Jag rakar mig varje morgon, men ändå får jag frågan varför jag har skägg på hakan?  Frågor ställda av nyfikenhet, men ändå hugger de i hjärtat och jag förklarar att jag är bara är fet och att det hos vissa kvinnor faktiskt växer hår i ansiktet...
Ord, bara nyfikna frågor och föräldrar som blir röda i ansiktet av sina barns frågor och jag försöker ge bra svar,  le tappert  eller fortsätter att gå som om jag inte hört att frågan är till mmig. Fast  jag innerst inne bara vill gråta, skrika och... förändras.  

Jag har en stor fobi. Något jag aldrig pratar om, för att bara att nämna den får mig att bli sjuk, få dåligt samvete och skämmas.
Visst jag är livrädd för spindla, får "blackout" av att hålla föredrag/redovisningar, blir blek av sjukhus och får panik av att vara i stora grupper människor, men detta är inget mot den stora skräck jag känner mot en viss yrkesgrupp.
Kallsvetten som rinner, paniken, den okontrollerbara skräcken och en stark känsla av att  svimma vilken sekund som helst. 

Paniken av att inte kunna hålla rädslan under kontroll, den desperata impulsen och önskan att lämna salen. Vända i dörren och springa ut i friheten.
Tänder som hackar av rädsla och så vettskrämd att ögonen svämmar över. Kroppen stel av skräck och nerver så hårt spända att de darrar och en puls som är så hög att det känns som hjärtat ska stanna i bröstet.
Inne i mig ropar en liten röst att det inte är farligt, men ännu har jag inte kunnat stanna tillräckligt länge på platsen för att  se om det stämmer. Allt inom mig skriker av oro, panik, smärta och av längtan att försvinna... och det nu, direkt!!

Jag tror ingen som inte varit där, vet hur jobbigt det är att leva med en fobi som kontrollerar hela ens liv.

Det är inte bara att beställa en tid, gå dit, sätta sig i stolen och gapa stort. 

Inte ens när smärtan är så stor att jag lever på smärtstillande, har tussar dränkta i alkohol och sover med en fryst ärtpåse mot kinden förmår jag att be om hjälp. Jag lär mig leva med den molande värken och hoppas att jag en dag ska vakna fri från min fobi, med glatt humör och panikbefriad kan ringa och boka en tid.
I hela mitt liv har jag haft min fobi, även första besöket var en skräckupplevelse och därifrån gick det snabbt utför. 
Tandläkarna har varit många, den ena mer hårdhänt än den andra. Vissa mer stressade än andra och några tillräckligt pedagogiska för att jag ska klara av en vanlig lagning utan vilt viftande armar, hårt sammanbitna tänder och panikartad skrik. Men innan jag blivit helt botad från fobin, så får jag åter en ny tandläkare som gräver i min mun med stora händer, utan försiktighet, tålamod eller empati och jag är tillbaka på ruta ett igen och hamnar skälvande i ett hörn av rummet, gråter, skriker och slåss för att slippa.

Har faktiskt tagit mod till mig och besökt tandläkaren i vuxen ålder. Jag kom ända in i stolen, fick två bedövningssprutor och en hakklapp runt halsen, men när hans munskydd åkte på och han tog upp den vassa haken, då rusade jag i vild panik därifrån, rasade ner på en bänk utanför och blev sittande i någon timme innan jag kunde ta mig därifrån. Gick hem med blöta kinder, gelé i knäna, värkande tand och den enorma känslan av misslyckande och starka förakt för min egna rädsla. 

I dag vet jag inte vilken rädsla som är störst.

Rädslan för tandläkaren eller rädslan att bita av en tand. Jag vet att varje hård sak jag tuggar kan knäcka en tand, vet att varje seg kola kan få en plomb att lossna, kan få en gammal lagning att försvinna, och jag vet att det bara är en tidsfråga innan det finns ett djupt värkande hål i varje tand och ändå så låter jag min fobi styra över mig och jag mår jäkligt dåligt över det.
Jag vet att det finns lustgas och även chansen att sova under behandling, men för att få det (i allafall senast jag vågade fråga runt) så krävs remiss från en tandläkare och det är svårt att få en remiss när jag inte ens klarar av att se en tandläkare, än mindre att kliva in och prata med en... 

Barn är ärliga i sina frågor och jag skäms över att jag utsätts för frågorna. jag vill vara normal, orädd, glad och kunna gilla den jag är, men frågorna är inte bara nyfiket ställda, de är även sanna...  
"-Varför är du så tjock?"

-"Varför har du skägg?"

-"Varför har du så fula tänder?"

Med en pärm under armen och en skruvmejsel i högsta hugg har jag i dag smygit  runt i området och satt upp lappar i nästan alla trappuppgångarna. Det uppdraget var lättare sagt än gjort  nästa gång blir det nog både skruvmejsel, hammare, kofot och någon som håller vakt, medan jag bryter mig in  :)
Att komma in i bakom glaset var i början lättare sagt än gjort och i vissa portar gav vi upp och hängde lapparna utanför med tejp... En bit  vacker frystejp :) 

Hade en medbrottsling med mig på uppdraget och det kändes bra eftersom det som sagt inte var sååå väldigt lätt att sätta upp lapparna, men tillslut funkade det riktigt bra och vi kom på hur vi skulle öppna på bästa sätt...

Vi använde en nyckel. En cykelnyckel för att vara exakt och en skruvmejsel :)  
Kan ju säga att det kändes aningen underligt att knata runt i området med en pärm under ena armen och en skruvmejsel i den andra, fråga mig inte varför jag släpade pärmen med mig, jag kunde lika bra ha lämnat den kvar i lokalen och hämtat den på tillbakaväg

en, men jag släpade troget runt på den genom alla portar och kände mig stundom som en försäljare och stundom som ett Jehovas med viktig information. 
Tur att vi inte mötte fler boende än vi gjorde, men de vi mötte hälsa glatt på oss. Vet ju själv hur fundersam jag blir när okända människor dyker upp utanför/i  ens egen port och vi kan nog vara glada att vi såg så normala ut som vi gjorde annars hade vi nog även fått sällskap av polisen.  :)
Kan verkligen föreställa mig oss knata mellan huset eskorterade av vaksamma poliser ... :) 

Nu är i allafall lapparna på plats, lite småpyssel återstår i lokalen men annars så är det klart att "flytta in". Första uthyrningarna har redan börjat droppa in och jag sitter på telefonen, beredd att svara när det börjar ringa. 
Känns bra att ha lokalen i så bra skick att det faktiskt går att hyra ut de utan att besökare måste sitta på varsin målarburk och ducka under stegar :) 

I dag slutade min lunchkompis nr 2 på jobbet så min fika bestod inte av den vanliga Keson utan av tårta.
En otroligt smarrig och otroligt mastig chokladtårta. Kunde typ börja röra mig normalt efter två timmar och då var min lilla bit, väldigt liten.  Men otroligt mycket choklad och jag vill gärna ha receptet på den. Tror inte att det är den nyttigaste tårtan jag ätit men bland chokldtårtor så hamnar den någonstans på pallen.

Smarrigt värre med massa hallon på toppen!! 

 

#blogg100
 

Kattgodiset och kaffet tog slut i lyan. Zasso muttrade lite sorgset när han puttade sin godislösa aktivitetsboll över golvet och själv har jag typ kaffe i ådrorna och dricker måååånga koppar om dagen, så det var bara att knata iväg till affären. Nu två timmar senare är jag äntligen innanför dörren och de två saknade varorna råkade visst bli två kassar och de innehåller mycket mer än bara kaffe och kattgodis. :-)
Har ingen aning om varför jag alltid fyller korgen med fler saker än vad som står på listan, men någon dag ska jag lyckas att gå igenom en hel affär utan att hitta massa "måste ha saker". Speciellt när det är nästan en vecka kvar till löning och redan har jag börjat nalla av sparbössa...

Kommer i allafall hem, aningens fattigare än tänkt, låser upp ytterdörren, kliver in och hänger av mig jackan på en galge.
Vänder mig om och studsar högt vid synen av mig själv i spegeln.
Där, just då inser jag hur mycket mina rakade tinningar verkligen vuxit och jag ser ut som en lurvig igelkott efter torktumling. allt hår står liksom rakt ut...Min frisyr kan även föra tankarna till det härliga 80-talet med snaggat fram och långt i bak... Såååå snyggt m "hockeyfrilla" (eller inte...)
Förutom en frisyr som kunnat tillhöra en 20-årig Patrik Sjöberg, så har jag mörka jeans som i spegeln visar sig vara lite mer utsvängda än jag trodde (välkomnar 70-talet ut från garderoben) och dessutom aningens stora i midjan så de sitter aningens längre ner än de borde. Även tröjan är aningens för stor... En si sådär 3 storlekar eller något. Köpt för ca 10 år sedan på H&Ms herravdelning, så den har sett sina bästa dagar. Händerna är i allafall ordentligt gömda i ärmarna och inga fingervantar behövs. Som om det inte räcker med denna clownmundering så har jag två olika strumpor på fötterna (vilket jag av lathet alltid har numera) men i dag är det en sockorna chockrosa med prickar och en kolsvart strumpa utan prickar.
Dagens outfit avslutas med ljusblåa lurar i öronen och ett par stora svarta solbrillor på näsan (även de kvarglömda från 80-talet).

Med tanke på att jag höll på att skrämma livet ur mig själv genom en blick i hallspegeln är jag inte längre fundersam över varför ingen hälsar när de går förbi mig i affären... :-)

#blogg52
#blogg100

Är åter på ruta ett och trampar.
Svart hål, en nedåtgående spiral och antidepppiller. Varje vår samma spiral och jag borde känna igen tecknen redan tidigare, men ändå reagerar jag inte förrän jag är mitt nere i hålet.
Känslan av värdlöshet, tröttheten både på mig själv och omvärlden...
Försöker att engagera mig i det jag brinner för och försöker göra mitt bästa, men önskar helst bara rycka på axlarna och skiva i allt.
Vet att mitt beteende och dåliga attityd sårar, förvirrar och irriterar folk men jag kan inte hjälpa det för stunden. För stunden har jag tillräckligt problem med att finna en anledning till att kliva upp på morgonen...