Då mina bröder roade sig på annat håll, blev jag tillfrågad om jag kunde passa mammas katt Sonja under ett dygn.

Så jag packade min väska och rymde stan.

Lekte med katt, lyssnade till tystnaden och tog på lördagen en promenad i den gråa naturen.

Det var bara meningen att jag skulle gå ner till Björkögården, en ca 15 minuters promenad men när jag väl kommit dit ner ville jag inte vända så det blev hela rundan runt :)

Allt var välkänt, men ändå så nytt. skogar hade fallit sedan senast och nya hus dykt upp. Backen vid VästraEdsviks kollon, som förut varit ett långt och utdraget helvete att vandra uppför, fanns inte längre :)  Inte för att de plattat till vägen, utan snarare är det min kondis som blivit så mycket bättre.

Självklart var min kamera med mig på vägen :)
Klicka på de små bilderna för förstoring ...

Jag har alltid gillat det här trädet som står på vägen ner mot stranden...

När jag gick så var molnen täta, men väl på "Björkögården" visadesig solen för ett tag och jag kunde sitta på bryggan och njuta av värmen.  

	Lågvatten vid båthuset
Fortfarande en tunn hinna av is på vattnet.
	Trots årstiden så är det vackert

Ångbåtsbryggan.

Jag gillar vatten och har alltid blivit lugn i dess närhet...      

Lite blött var det vid Öster Edsvik

Stridsbygård
   

Väl innanför dörren och härligt svettdoftande efter min promenad, upptäckte jag att jag inte hade någon ren tröja med mig...  Att ställa mig och tvätta kläder hade jag ingen lust med och inte heller att åka buss stinkande som en skunk.

Jag hittade en t-shirt, tillhörande min lillebror och till min förvåning så kunde jag ha den, utan att spräcka några sömmar eller ens känna mig som en korv i ett för litet korvskinn. (Jippie!!) Snacka det var dagens kick! Jag kommer i min lillebrors kläder!! 

För att sammanfatta helgen, kan jag nog säga att den var behövlig! 

Att andas friskluft, tystnaden som bara naturen kan ha och mörkret... 
Inga "Volvoraggare" som drog förbi eller gatlyktor som skingrade det kompakta mörkret. 
Bara jag, en utklädd elefant och ensamheten...

De senaste veckorna har inte varit bra för min hjärna. Stress på stress och ytterligare lite stress, har satt sina spår och jag håller på att krascha. 

Sjukskrivningar, semestrar och ont om vikarier har gjort att jag som behöver rutiner och min lilla ruta istället har skuttat runt som en förvirrad studsboll och försökt göra mitt jobb samt så mycket av andras jobb som jag kunnat.
Att jag utöver den stressen dessutom försöker hinna med ett liv utanför jobbet, som borde bestå av annat än planlösa långpromenader och sömn, är något som inte riktigt har hunnits med. 
Hjärnan snurrar för fort, jag äter dåligt och jag drömmer om korridorer och städning... 

I går gick jag hem strax efter lunch, då jag kände att jag höll på att klappa samman...

Jag orkade inte längre hålla masken på plats och i dag blev jag hemma...

Min ekonomi lär braka totalt nästa månad, men det är antingen några dagar borta nu och försöka lappa den trasiga hjärnan eller fortsätta i hamsterhjulet och bli sjukskriven en längre tid och verkligen vinka adjö åt min lön. 

I stället för städning och ett fejkat leende blev det en dag i mitt egna sällskap och gråa tankar.

Det blev en långsam promenad till Färsna, njöt av naturen och en fika i deras café med hembakad kanelbulle.
Lyssnade till naturen och inget som störde stillheten... 
Kom hem med en rensad skalle och något lättare till sinnet. 

Färsnagård.

Mitt i naturen men ändå så nära stan...

Det jag gillar med Färsna är att den gamla miljön fortfarande finns kvar och används. 

I

Har åter fastnat i en nedåtgående spiral och färden går snabbare för var dag som går.

Det jobbiga är att jag vet vad orsaken är och jag vet även hur jag ska göra för att stoppa den, men... 

Jag har folk bakom mig som stöttar, klappar mig på axeln, säger att de förstår men som samtidigt piskar för att få mig att slita hårdare. Folk som säger att de ser att jag gör hundra 100%, men som pressar mig att prestera lite till.

De "vet" att jag orkar lite till, att jag klarar att ta i lite till och jag kämpar på lite till för alla uppskattar ju beröm... 

Det är inte bara vården som är underbemannade.

Sjukdomar o semestrar gör att jag kämpar på för att täcka upp för de som inte är på plats och det funkar ett tag, men att jobba 120% av min kraft i flera veckor är något som inte funkar...
Jag trivs med de jag jobbar med och tyvärr är min läggning sån att jag tar åt mig av kritik som inte är riktad mot mig. Men jag är den som står mellan kastare och mottagare och fångar upp det dåliga, vilket gör att jag känner att jag behöver släta över, göra ett än bättre jobb och sliter lite till.
Trots att jag "fuskar" för att hinna, så "fuskar" jag så bra att det ser ut som om jag gör ett väldigt bra jobb på en väldigt kort tid och blir därför "beordrad" att göra mer eftersom jag hinner med mer om jag "fuskar" mer... 
Mitt "fusk" kommer dock att gå ut över min sjukskrivna kollega, som kommer att få väldigt mycket att göra när sjukskrivnigen är över och eftersom jag tänker mer på andra än på mig själv, så vill jag ha henne frisk, så jag kan återvända till mitt egna jobb i mitt eget tempo och försöker således undvika att hon blir sjukskriven igen genom att försöka göra ett så bra jobb som möjligt...
Mitt egna jobb har jag inte uträttat på närmare 2 veckor och jag ligger därför 2 veckor efter, men eftersom jag stundtals har vikarier som också kan "fuska" på ett fint sätt, så syns inte det så mycket...
Men när jag kommer tillbaka så blir det jobbigare för mig eftersom jag vet om fusket och försöker att ordna upp kaoset, för att så klart undvika klagomål och "själv är bäste dräng"... 

Jag VET att jag inte ska stressa, jag VET att jag inte tål stress, min läkare har varnat mig för att stressa och det står i mina papper att jag INTE ska stressa...

ALLA vet om det, men ändå är jag som en jäkla Duracellkanin som bara ilar på... 

Tyvärr så börjar denna lilla Duracellkanin att få slut på batterierna...igen...  

Den 13 mars 2013 blev jag sjukskriven i en månad pga stress... 

Jag kan inte låta bli att fundera på när nästa sjukskrivning kommer att bli.  
Ryggen och axlarna värker varje vaken timme. Hjärnan snurrar dygnet runt och är inte ens stilla när jag sover.

I mina drömmar på natten är jag på jobbet och det första jag gör på morgonen är att lägga upp en plan hur jag ska hinna göra så mycket som möjligt av min tid på arbetet.

All kritik tar jag personligen och jag har kommit så långt ner i spiralen att minsta motgång får mig att gråta. 
Jag känner hur jag "stänger" av när jag är med mina vänner, orkar inte ta in deras problem då jag är fylld av mina egna bekymmer. Jag orkar inte vara trevlig och social...

Skrattet är borta, glädjen har sinat och tröttheten är ständigt närvarande.

Alla"måsten" är puttade åt sidan, för orken finns inte att göra dem. Stressen att hinna så mycket som möjligt gör att jag kastar i mig maten utan att känna smaken och följs såklart av magkramper som jag ignorerar för att tiden att vila bort kramperna inte finns.

Tiden att äta och vara social på finns, men i min hjärna är det bråttom och jag hinner mer om jag skyndar mig...

Jag går inte varje kväll för att få motion. Jag går för att annars kommer jag att dö!
Jag är matmissbrukare och ju sämre jag mår, dessto mer äter jag. Jag som opererad ska inte kunna äta den mängd som jag kan trycka i mig och det gör mig livrädd! Jag lever med vetskapen att jag inom ett par år kan vara större än innan operationen, om jag inte aktar mig. Jag går för att jag måste gå!

Jag måste gå varje kväll för att inte dra i kylskåpet för att hitta någon "belöning". Jag går för att inte kunna äta och jag vänder inte hemmåt förrän jag är så hungrig att jag håller på att svimma och tarmarna vrider sig av hunger...

Men ändå har jag inte promenerat så långt som jag önskar att jag hunnit. Jag bör äta varannan, var tredje timme, men varken kroppen eller hjärnan är då redo att återvända till lyan.

Det händer att jag tar med mellis på promenaderna och äter det i farten, för att jag inte kan/orkar vända hemåt.

I lyan finns inte bara den farliga maten och det söta utan där ligger även tankarna på lur...
I naturen är jag fri att tänka på annat än alla "måsten" och jobbet, hjärnan kan andas lugn, frihet och för en kort stund kunna stänga av totalt och bara njuta i nuet...

Jag vet som sagt vad jag ska göra och hur jag ska stoppa cirkusen från att bosätta sig i min hjärna. Men ensam är jag inte tillräckligt stark att sätta gränserna och hålla fast vid dem.

Jag vet vad som är bra för mig och vad som är dåligt, men när folk envisas med att säga att "ingen har dött av lite stress", samt "man kan om man vill", då är det jäkligt svårt att inte känna sig lat och svag för att man inte fixar det när "alla andra" kan/orkar. 
Att jag behöver tydliga ramar att hålla mig till är lätt när jag ena dagen hör: "alla har vi olika funktionsnedsättning och ni måste visa hänsyn inför dessa och inte kräva för mycket, ni måste hjälpas åt" och nästa dag låter det "Ni måste vara egoistiska och sätta er själva i främsta rummet". 
Jag ska vara egoistisk, men tänka på de andra.

Jag ska göra ett bra jobb, men "fuska" där det inte syns för att hinna göra allt jobb.
Jag ska sköta mitt jobb och bara mitt jobb, men även andras jobb om det behövs...  

Jag kan inte göra allt själv, men kan inte förvänta mig att få hjälp.

Jag ska ta hand om mig själv och sköta mitt jobb, men finnas till hands om de andra behöver hjälp.

Det som missas ena dagen måste göras dagen efter och om magsjukan hälsar på så finns det två alternativ.
1. Man jobbar vidare och hoppas att man överlever dagen.

2.Man går hem med vetskapen att ingen gör ens jobb...

Japp! Jag mår toppen!! Har aldrig mått bättre!! (irronin flödar!)  

Jag känner mig som en hjärndöd trasdocka med blykorn i fötterna!!   

För första gången på närmare två veckor syns solen och det är 5 grader på balkongen! 

Efter att ha sovit mig igenom fredagen och magsjukan samt även tillbringat större delen av lördagen på soffan, så lockade både samvetet och solen ut mig i morse. När jag åter var innanför dörren efter två timmar hade jag vandrat i närmare åtta kilometer.
Genom stan, till "Societetsparken" och "Borgmästarsholmen" där det blev en liten paus med riskaka.
Hemvägen gick över "kärleksudden", de vackra villorna i "Kvisthamra"" och som vanligt "Södraberget". Kramp i låret gjorde att jag därefter haltandes vandrade hemmåt. 
Hade jag inte stannat var tionde meter och fotat (utan att stänga av tidtagningen) så hade tiden blivit en annan, men det var skönt att vara ute och andas frisk luft  :) 

  Det forsar i ån

Tagen i Societetsparken, vid "Havspiren"  Inte ett moln på himlen! 
 
En lek med kameran gav denna bild. Tagen på bron till "borgmästarholmen" och visar (om det inte vore för mörkret) "Björnö".

Mellan träden skymtar Norrtälje :) 
   
Vår på "Borgmästarholmen"? 

Kom på mig själv med att nynna "Duvemåla hage" (Kristina från Duvemåla), när jag vandrade stigen fram :D 
 
På väg mot "Kärleksudden".
 
"Södraberget"

Brukar annars bara vara här när det är skymning, så kul att se hur stan ser ut i dagsljus :) 
   

Planen var detta veckoslut att åka till Kalmar och fira lillebror nu blivit lärare. Men vädret och vägarna gjorde att planerna ändrades och det blev två lediga dagar på hemmaplanen istället.  
Två dagar av slapp och bara vara... Kan vara skönt det med :) 
Kan ju inte säga att året börjat speciellt stressigt. Ännu har jag inte haft en enda hel arbetsvecka, men det ändras efter helgen och sovmornarna mitt i veckan lär dröja ända till påsken. 

I går blev det en förmiddagspromenad genom stan. Inte ofta som jag ser Norrtälje i dagsljus och det var lite "spännande". Massor av bilar som rullade, folk som gick där jag skulle gå och såååå många barnvagnar. Ganska snabbt insåg jag varför jag valt att gå mina promenader på kvällarna, när stan är tom.

Det blev bara ett par kilometer och ganska många bilder, innan jag återvände till lyans lugn och lunchen. 
Efter lunch hade snöandet avtagit och jag drog med Karin ut på fika på Färsna gård.
Jag har inte fikat där på närmare ett år (sedan min sjukskrivning för att vara exakt) och vägen dit har förändrats. Hus har pluppat upp på de tidigare ängarna och där stigarna gick kör nu bilar... 
Jag gillar inte den förändringen utan tycker om Färsnas lantliga miljö som den varit.
Men det lär inte dröja länge förrän Färsnas ladugårdar och stall bara är minnen och stan tagit över naturen totalt. 
Det blev i allafall en härlig eftermiddag med "skitsnack" och sockerkaka med "Lemoncurd".
Tack Karin för sällskapet! 

Café Tupplidret från utsidan.
Väl värt ett besök, då lugnet fortfarande råder och allt är hembakat!  
 

Utsikten från cafébordet...
 

Var länge sedan jag såg en havekärve till fåglarna, men här lever de kvar...  

Färsnas stora huvudbyggnad, smälter in i det vita.     
på vägen hem började solen dala och det blev en vacker solnedgång...

Fortfarande finns det vissa områden som inte är bostäder...

Jag skulle bara ta en kort promenad på max halvtimmen... 

Var "tvungen" att se hur det såg ut vid Lommaren, med snö på träden

Stigen på Södrabergen vid Pytagoras var snorhal, men ändå en vacker plats...

Tog även en sväng förbi ån och "café Oppis"...

Det som skulle bli en kort promenad, blev istället årets längsta  :)  

Skaffade appen "Runtastic" förra året för att ha lite koll på hur mycket jag gick. Trots att jag tyckte att jag gick mycket och långt på mina promenader så visade appen verkligheten och mina evighetspromenader var egentligen bara någon kilometer i en snigels hastighet :)  
Så även om appen kanske inte stämmer till 100%, så har den större koll än min hjärna :) Den håller koll på hur långt jag går, hur länge jag går och en liten karta  visar även vilka vägar jag knatar runt på. Helt underbar liten leksak :D 

Det roligaste är att den sparar all info så jag kan månad för månad gå in och se hur mycket jag gått varje månad... 

Som mest gick jag i april förra året då jag var ute och vandrade 14 gånger. Jag och mina skor lyckades ta oss nästan 7 mil (69,0 km för att vara exakt) och det är ganska många steg :)
Jag försöker slå dessa mil och jag har hittills i Januari lyckats gå 26,3 km på bara sex "pass". Så jag är en bit på väg. 
Undrar om mina promenader under året kan ta mig ner till Paris?  
Den som lever få se och under tiden njuter jag av vackra Norrtälje och dess omgivningar  :D 

Min "Helvetesbacke" på Nordrona, som inte längre är så lång eller tung.

Naturskyddsområdet vid Vigelsjö med dess vackra ekar. Alltid lika härligt att gå igenom. 
 
I väntan på sommaren sover bänkarna vid Lommaren under ett vitt täcke...

 Övergivna ekor i snåren medan snön slår mot kameralinsen...