Känns som handen i princip är hel och för stunden helt läkt.
Var några veckor sedan som jag tog starkare än Alvedon och även det pillret har jag sluppit i alltför stor dos den senaste veckan. Men såfort kylan eller regnet kommer så gissar jag att även värken kommer tillbaka med stora och ljudliga kliv, men fram till dess så ska jag försöka leva som innan benbrottet.
I går rev jag 1 kg morötter utan minsta lilla smärta och inte heller virkandet har lidit av handen så det dag har jag kollat massa serier och virkat på mammas kofta.

I dag blev det inte många knop.
Soffan, kattmys och försökt sticka men det var så tråkig stickning att jag gav upp i tid för tvättstugan.
Medan tvättmaskinerna snurrade så halkade jag ut i naturen.
Små flingor föll, varm vind och stora djupa pölar, men det var skönt att komma ut och röra på sig.

Fredag och arbetsveckan är slut.
Denna vecka har gått fort om jag jämför med veckan innan som pågick i evigheter.
I måndags besökte jag ett ställe som jag aldrig tidigare satt min fot på och det var både skrämmande och oroligt men jag blev en erfarenhet rikare :-)

Nu sitter jag i soffan med Revaxör i örat för att få bort det irriterande locket men följden blev att jag är stendöv för stunden. Varför sker sånt bara på fredagarna?
Bredvid mig ligger Zasso och ser lagom uttråkad ut. :-)

Sitter nu på bussen hem efter ett 4:e möte med min läkare. Varje träff blir lättare och lättare och jag börjar kunna ringa in problemet och även börjat kunna utesluta vad som är skräck, problem och ryck på axlarna.
Att kunna erkänna att jag har problem och inte bara undviker för att jag är fattig och hellre lägger pengarna på annat är ett stort steg och så jäklans tufft att ta just det första steget. Att jag som även lider av livlig fantasi ska bli av med en skräck/fobi som fått fria tyglar under mååååånga år är kanske ännu svårare eftersom jag tror mig veta vad som väntar och sedan kryddar det med extra obehag och smärta i fantasin.
Men jag har erkänt mina brister och jag jobbar just nu järnet med dem.
Målet är att slippa skräcken, undvika att vända i väntrummet eller ha impulserna under kontroll och INTE hugga sköterskan i handen...
?

I bland bjuds det på godsaker på jobbet och idag var det en av dessa dagar. Företaget där jag jobbar firar 100 år i år och i dag började firandet.

I morgon är det dags för ytterligare en tripp till Danderyd, men det känns okej.

kvällspromenad i mörkret igen.
I kväll var det dock tidigare än vanligt och fler skuggfigurer som rörde sig.

Ena minuten är det ett stort "Ja", nästa backar jag ur och det blir ett lika stort och högt "nej", bara för att minuten efter ändra igen.
Så länge jag inte ger ett definitivt svar eller fattar ett beslut så kan jag ändra mig... Igen.
Ett av de svåra besluten jag grunnat på en tid är nu taget. Har så lätt att tacka "ja" och gör det så snabbt och självklart att det är svårt att ändra sig. Men nu är fattat och meddelat i dag.
Innerst inne vet jag att det är rätt, men ändå känns det så fel.

Just nu går jag runt med en stark och oroande känsl att jag begått ett stort misstag.
OM det visar sig vara ett misstag, så vete tusan hur jag ska lösa det...

Kryptiskt som sjutton och jag lovar att avslöja så småningom vad det gäller och då blir det garanterat glasklart :-)

I år är nog första gången jag följt Vasaloppet från start. Vaknade redan innan starten och lyckades pricka in frukosten när skottet gick.
Att sticka ett sockskaft tar strax över 4 timmar, lika lång tid som vinnaren var ute :-)

Inspirerad av tiden på de 9 milen hoppade jag i kläderna och gav mig glatt och energifylld ut i naturen...
Trasiga strumpor= skoskavet Otto, så strax efter 3 km gav jag upp och vände hemåt.