För en vecka sedan dansade systerdottern uppvisningsdans i Vällingby.
Höst och vår är det uppvisning och det är så kul att följa dansarna och man ser utvecklingen hos dem.
Från fnittrande små nagelbitare som var livrädda att gå upp på scen till tuffa brudar med självförtroendet. Så kul att se!

Denna gång satt jag inte i mitten på mittenordet med långa framför mig som störde sikten och barn i bänken bakom som sparkade på mitt säte. Denna gång satt jag, brorsan och brorson långt fram och vid sidan av scenen. Sikten var perfekt och ingen/inget skymde. Eller nästan inget skymde...

... En bit in i föreställningen var det nybörjarna tur.
Fnittret, det oroliga trampade och danslärarnas lugnande ord... Något kom farande och satte sig på sätet framför mig. Salen låg i mörker och bara starka lampor lyste upp scenen och hade det inte varit för den vita jackan hade jag nog inte sett att någon kom farande genom mörkret.
Något m vit fluffig jacka som påminde om ett långhåriga får plockade upp telefonen och började filma de små på scenen. Zoomar in och riktade in telefonen. Fåret skymde min sikt helt och uppträdandet såg jag via främlingen kamera.
Från ingenstans kom namnet "Carola Häggkvist" till mig.
Ärligt! Jag är inget Carola fan, tänker ytterst sällan på henne och vad skulle hon på en dansuppvisning m ungdomar i en förort att göra???
Jag skrattade lågt för mig själv och slog i från mig tanken.
Dagarna efter berättade min kompis att Carolas dotter dansar. Syrran bekräftade att ryktet fanns om att Zoe dansar på samma skola som min systerdotter och bilder på nätet bekräftade att Carola bär/burit den typ av jacka jag såg...
Så var det Carola? Inte den blekaste, men omöjligt är det ju inte :-)

Förra gången jag var i Grisslehamn och "turistande" var hösten på ingång, dimman låg tät, turister fanns i varje buske och jag satt på en klippa med en termos och stirrade in i dimman.
I går var jag ensam som gick genom skogen ner till stranden och såg vågorna slå över stenarna och sanden.

Klädd i varm jacka, täckbyxor och dubbar under skorna njöt jag av blåsten och även av snön som av och till piskade i ansiktet.

Att stå på randen till Ålandshav, helt ensam med bara vinden i öronen är en otrolig upplevelse. Att stå vid August Strindbergs lilla tvåfärgade stuga är mäktigt. Att känna historien i luften, ensamheten på klippan och oändligheten...

Jag gillar att vandra runt i naturen. Gillar ensamheten, tystnaden och ödsligheten. Gillar att se världen och de små detaljerna i bilderna.
Men halvvägs uppe på en kall och hal klippa vid havet i kraftigt snöväder, undrade jag vad tusan jag pysslade med och hur jag skulle förklara vägen för ambulansmännen OM jag skulle halka på klippan och bryta någon annan kroppsdel...
Kändes inte helt smart att ge sig ut på äventyr i oväder och armen i gips, men bilderna blev bra :-)

Sjöbodar, minnen från skärgården förr och när kriget var nära Sverige.

Vackra Grisslehamn, underbara skärgården och självklart ett smultronställe att besöka!

Tyvärr gör värken att tålamodet tryter och humöret är mot botten.

Julbord m jobbet och jag tvekade in i det sista om jag skulle åka eller ej.
Värk, socialfobi och allmänt Depp gör att jag inte direkt är på topp, men jag åkte trots allt.
Hade det bara varit julbord så hade jag nog skippat, men jag ville se havet...

Hörde att det tydligen var 17 - 19 sekundmeter mot Åland och under vår buffé. Jag var den runt vårt bord som åt mest och vågorna var inget problem. Att se alla dansa runt på golvet och grabba tag i vad som helst för att inte rasa omkull eller dansa in i någon, är ganska underhållande :-)
Mina bordskamrater var lite bleka och hade lite svårt m stolar som rörde sig, glas som rymde från bordet och flaskor som rasade omkull. På mitt bord föll 3 fulla flaskor m must omkull, när en oväntat stor våg rörde runt bland passagerarna och hela duken blev full m läsk. Jag anade faran och var beredd, så jag räddade både min flaska, mitt fulla glas och även min tallrik. Raskt lyfte jag allt och såg den stora sjön av must dränka bordet. Ganska duktigt gjort av en enarmad :-)

Mätt och belåten lämnade jag buffé och hamnade i taxfree men köpte inte mycket. Medan jag sedan ställde mig vid pokermaskinen drog övriga till baren.
Jag gick dit en sväng, men det stora antalet människor och höga musiken gjorde att jag bara var inne och vände.
Istället hittade jag Grillen och satte mig där m en Irish Coffee och tittade på människor samt lekte på fb.
Stilla, lugnt, nästan folktomt och full ensamhet. Så skönt att bara sitta och göra inget.

Högst upp i båten så kändes vågorna mer och julgranen i ena hörnet gungade fram och tillbaka, bakom disken rasade porslin och glas fler än en gång och brickvagnen rymde på väg från disken men hans upp innan den försvann nedför trappan.
En liten tant skulle ut på däck för att röka, men hårda vindar gjorde att hon inte fick upp dörren och tvingades be en man om hjälp att öppna. Samma lilla tant återvände inte till bordet efter rökpaus, vågorna fick ner henne på en stol och där höll hon i sig i armstöden, livrädd för att vingla vidare till sitt bord. Tantens sällskap mumlade något om en spypåse och såg lätt grön ut i ansiktet. Med hjälp av sina makar, lämnade tanterna sedan restaurangen i något som kunnat vara danssteg, korta snabba steg, blandade m långa långsamma och även glatt skrattande åt snedsteg som togs på vägen ut :-)

På det stora hela så var det en trevlig dag/kväll och jag tror att mycket beror på att jag klarar gungandet utan att bli grön av illamående och även tycker det är kul att studera människor. Att jag även insett att jag faktiskt inte behöver vara social, bara för att jag är på samma båt som mina kollegor, underlättade mycket och jag kunde dra mig undan utan dåligt samvete.



Bilden är felvänd, men fixas i morgon :-)

Planen jag hade var att skriva ett inlägg varje dag under december, ända fram till julafton. Men det var planen INNAN jag halkade, bröt handleden och mer eller mindre blev helt insnöad (det var känslan jag hade när jag plötsligt tvingades bli vänsterhänt och använda andra tankemönster).
Höger handled i flisor och högerhänt som jag är sedan födseln blev livet plötsligt lite marigare.

Som ordstävet säger ”man saknar inte kon förrän båset är tomt” och det stämmer verkligen. Jag visste inte eller snarare tänkte inte på hur mycket jag använder handen förrän jag plötsligt inte kunde. Små självklara vardagssaker som att bre en smörgås, borsta håret, knäppa ett blixtlås på en jacka, skala en potatis eller knyta skorna blev berg att ta sig över och försöka övervinna. Det blev att försöka finna andra vägar till målet, lättare genvägar eller bara små knep som gjorde att jag klarade annat än att sitta i soffan och skrika på hjälp.
I kyldisken blev den mjölktetran som var lättast att öppna vald, framför pris, märke eller smak.

Likaså i ostdisken. Den ost som är färdighyvlad följer med hem, för även om jag skulle lyckas hyvla ostskivor med vänsterhanden, så skulle jag aldrig komma in i ostförpackningen, men även den färdighyvlade ostförpackningen krävde tänder för att kom in i.
Att bryta sig in i den mesta plasten som täcker vanliga matvaror kräver två händer eller en sax. Eftersom jag för stunden är vänsterhänt så krävs det i mitt fall en sax för vänsterhänta och någon sådan äger jag ännu inte.

Har sett insidan på detta ställe lite väll ofta nu, men det är i allafall en vacker byggnad! :) 

Under dessa 21 dagar som gått sedan min handled tog smällen i vurpan, har jag lärt mig en hel del. Dels att jag har trevliga grannar som hjälper mig med allahanda små bekymmer och även att jag har underbara vänner som ställer upp när det krisar. Att vilja göra en tacogratäng och ha alla ingredienserna hemma men tvingas inse att viljan i detta fall inte alls räckte för att hacka lök, skala och skiva potatis samt öppna konservburkar. Jag VILL klara mig själv, tycker det är jobbigt att be om hjälp och tycker att jag borde klara allt själv tar det emot enormt att be om hjälp vid matlagning, öppna en jäkla flaska med skruvkork eller bli körd till affären för att jag inte klarar av att både bära kattsand OCH en kasse mat till mig. Att vara hjälplös är inget jag är bra på och hatar den känslan, men som sagt så kan det nog vara nyttigt med jämna mellanrum att även hoppa i de skorna.

Den 9/11 skedde olyckan och jag fick första gipset, operationen skedde sedan veckan efter på torsdagen den 17 och jag fick gips nummer två. I dag var det återbesök nummer ett och stygnen klipptes bort, ytterligare en erfarenhet jag inte kan rekommendera, för det gjorde verkligen svenaont! Läkaren förklarade att det var en riktig brytning jag råkat ut för med mycket flis som fick läggas tillrätta under operationen, han var inte förvånad över att jag fortfarande hade ont i handleden. Jag fick även veta att mitt skelett var mjukt och att jag har lätt för att bryta kroppen. Gips nummer tre åkte på och det ska jag nu ha ytterligare i två veckor.

Jag är sjukskriven till 21 december, men ytterst få jag pratat med tror att jag kommer att vara på plats på jobbet det datumet, utan att jag får vara glad om jag ser min städvagn före nästa år.

   I väntan på att gipset skulle härda och stelna så blev det en fika på sjukan.

(Kan rekommendera dessa sockerfria kakor! SUPERGODA!!! )   

Så planen var att skriva ett inlägg varje dag fram till julafton, men i skicket jag är i nu så är jag glad om jag överhuvudtaget kommer ut på bloggen utan att slå ihjäl någon på vägen.
Allt tar sååå enormt mycket längre tid än normalt, en liten fel rörelse med handen gör att jag ser stora gula stjärnor och att skriva på telefonen med vänsterhanden kräver enormt mer koncentration än att skriva med rätt hand som mest går på rutin. Så vi f¨r se hur långt jag kommer detta årets sista utmaning.  

Strax utanför Norrtälje, bara ett stenkast bort så ligger Färsna gård.
Även om det byggs nytt hela tiden och staden brer ut sig allt mer så ligger Färsna fortfarande aningens utanför. Men åkrar och ängar är sedan ett tag tillbaka bebyggda och vägens trafik hörs i mitt tycke en aningens för mycket, fast den ligger en bra bit ifrån själva gården.

Under tidigare besök har det varit som att komma ut på landet när man på smala stigar och genom skogsdungar gått vägen till Färsna.

Man nästan ana alla de generationer som trampat före på stigen, i långa kjolar, barfota fötter och hucklen på huvudet och i ögonvrån tyckt sig se de familjer som bott på gården, som sett ut genom fönstren och ut över de marker som krymt och blivit allt mindre medan staden långt borta blivit allt större.

Just nu är det lite svårt att föreställa sig att Färsna en gång i tiden varit en egen liten by utanför den stora byn, med en mjölkvarn och tydligen även en ölstuga. Å andra sidan om själva Färsna funnits omnämnd sedan 1300- talet så har det nog hänt en hel del saker på den platsen.

På färsna håller 4H gården till och med dem en massa trevliga djur och de driver även ett café med hembakat bröd och mysighetsfaktor 12 på den 10 gradiga skalan.
Bänkar med ett fårskinn över, en glödande brasa i öppna spisen och ett stilla snöfall utanför fönstret...

Det finns saker i livet att njuta av som inte kostar så jäkla mycket och jag har funnit min lilla plats som ger energi och ork att kämpa ett tag till.

Ofta brukar jag bara ta vägen förbi Färsna och hålla mig till elljusspåret, men de gånger jag varit sjukskriven så har jag letat mig ut till Färsna. Kelat och småpratat med en häst, tagit en fika på ”Tupplidret” och bara smugit runt och fotograferat.
Det är min lilla oas i tillvaron, när kropp och knopp inte vill samarbeta med resten av Maxen.

I söndags den 27 november var det första advent.

Funderingarna på hur jag skulle få ner mina jullådor från vinden har snurrat i skallen ända sedan handen bröts.
Även om de inte är tunga så krävde de två händer men jag har tur att ha hjälpsamma vänner och i fredags var Lotta snäll och hjälpte mig med lådorna så att jag kunde börja julpyssla. 

I vanliga fall brukar julen vara uppe på två timmar men i år så lullade jag runt i två dygn och placerade ut en sak i taget, på sina rätta platser. I och med att jag inte jo

Vissa saker som jag alltid gör är att sätta julgranskulor i köksfönstret. Förra året hade jag dock vanliga gardiner som var typ 3 km för långa, för att passa i just det fönstret. Men i år var min konstnärlighet tillbaka och det tog tid att hoppa upp och ner på stolen och fästa en  kula i taget . Men det blev som jag planerat och jag är ganska nöjd med att med så lätta och enkla medel få något udda i fönstret. 

 

Även smyckandet av adventsljustake är något som fått fart de senaste åren. Från början hade jag en ljusstake med små tunna kronljus. Men tyvärr så ville jag ha de tända för ofta och jag fick alltid byta ljusen många gånger innan julaftonen. Sedan började jag med låga röda blockljus, men även då brann ljusen för fort och jag fick byta ut stumparna. Mitt stora problem är att jag älskar att ha levande ljus och det är alltid något som brinner, när jag är hemma och det går åt en heldel ljus :)

För tre år sedan köpte jag STORA blockljus på IKEA och hoppades att de skulle räcka till julafton och det gjorde de, så sedan dess är det stora blockljus som gäller. De brukar räcka en bra bit in i februari och jag är överlycklig över att slippa köpa nya ljus i tid och otid.

Årets ljus är 25 cm höga och köpta på Ö&B. I år skippade jag det röda bandet och körde istället på glitter dvs, jag har målat dem med glitterlim :)

Bilder från 2016, 2015 och 2014. 
Lite kul att se hur det förändras för varje år :) 

Att säga att jag mår bra vore en enorm överdrift, men jag mår bättre :) 

Känner att benen ligger bättre på bättre plats än de gjorde innan op, då varje kontakt med fingertopparna fick mig att i  det närmaste gråta av smärta och inte ett enda piller hjälpte helt. 

Har fortfarande värk dygnet runt och det verkar inte som om något jag gör tar bort värken riktigt till 100 % eller i den önskade längden av smärtfrihet.

Antigen så är det en värk som helst vill få mig att skrika och jag vet att  jag  dröjt för länge med tabletterna och den andra smärtan är en mer pulserande värk  med strålande spetsar ut i armen. Olika smärtor, men de pågår dygnet runt och de korta stunder som jag är helt smärtfri går att räkna i minuter och dessa stunder är jag så trött att jag bara väljer att sitta stilla och njuta. 
Ändå tänker jag alltid innan tabletterna tar, att så fort värken tar slut ska jag uppdatera bloggen, föröska skriva ett längre inlägg och ta igen alla dagar som jag borde skrivit men där jag varit helt sänkt och bara legat på soffan och stirrat . 

19 dagar har gått sedan jag låg på akuten med en handled som inte var riktigt rak.

Jag har lärt mig att vara mer vänsterhänt än jag var innan trasig handled.

Skriva och rita med vänster hand funkar omöjligt att göra, men annars klarar jag mig ganska bra som enhandad. Det går snabbare att bre en macka och jag är inte längre lika stolt över att mer smör hamnar på mackan, än på bänken, som jag var i början.  

Att vara vänsterhänt är inte fullt så tufft som jag trodde att det skulle vara och jag har faktiskt inte begått ett enda impulsmisstag. Jag har inte av misstag stoppat högerhanden i diskvattnet eller hamnat i duschen utan att vara inlindad i plast . Jag har renare gips än jag trodde att jag skulle ha efter så många dagar i paket.

På torsdag ska jag besöka farbror doktor  och höra vad som händer med min arm. Kommer jag kanske att bli av med gipset, kanske har den läkt som han hoppats och kommer jag att komma tillbaka till jobbet i planerad tid?
Så mycket jag vill veta. Men framfrallt  så skulel jag vilja se en bild på hur min hand såg ut vid den första röntgen. Risken finns att om jag blir av med gipset, så kommer jag att överanstränga handen.

Nu har jag gipset som tar stopp om det är någon rörelse som jag inte bör göra och även ett stort paket på armen som visar att det är vissa saker jag inte ska eller borde göra.

Men jag kan erkänna att jag börjar tröttna på att hela tiden behöva tänka på vad jag gör för att inte begå ett misstag, eller gör någon rörelse som jag inte borde gjort och som får mig att se stjärnor framför ögonen. 

Att köra "pekfingervalsen" på tangentbordet med en hand, är fortfarande en aning ovant och vänster är aningens snabbare än höger, så underliga ord lär dyka upp för att jag har hunnit längre i hjärnan en vad vänsterhanden har skrivit :)  Men jag gör mitt bästa :D

Jag har inget mot att vara hemma om det inte vore för att mitt bankkonto i det närmaste gråter, men annars så har jag det lugnt och skönt :) Så länge det inte blir för länge innan jag får göra nytta, vara till glädje, ha en uppgift och  se människor så har jag inget emot att vandra runt och vara onyttig. Det värsta är att jag så lätt blir uttråkad, det finns liksom inget jag kan göra med min vänsterhand och en trasig högerhand. Jag kan inte rita eller skriva (förutom på datorn och även det tar en evighet) och inte handarbeta...

Jag känner mig riktigt handikappad och tycker jag inget annat gör än stirrar på tv och kelar med katten.

Inte ens att fotografera är lätt numera, men ett par bilder har det blivit och man har inte roligare än man gör sig :)   

kropppen är en spännande sak. Vaknade i morse eller snarare förmiddags och insåg att jag inte kunde röra mig. Varje muskel smärtade som träningsvärk dag tre och varje led gjorde ont. Minsta rörelse och minsta muskel...

att ta sig upp och ur soffan fick tårarna att rinna och smärtan var så jäkla total att den inte ens går att beskriva. Jag har aldrig varit med om något liknande. Har nu tagit lite smärtstillande och fingrarna börjar nu fungera normalt, är inte längre lika stela och lika värkande, men bara att röra vid kroppen gör ont. Det enda som inte  värker är den gipsade armen.

 Jag är trött, jag är grinig, jag har ont och jag vill inte umgås med någon. Jag är just nu anti mot allt och alla och bara att svara i telefon är tufft.  

Går inte att beskriva känslan när det räcker med att nudda vid tangenterna och det gör ont i fingertopparna. Att sätta ner fötterna på golvet och forsulorna gör ont. När man sätter sig på en stol och alla muskler i benen spänns och utstrålar smärta. Jag lyfter en kopp och musklerna gör ont, vill inte samarbeta, värker och vill inte behålla greppet... och då pratar vi om den friska handen! 

Ska återvända till min lilla kokong igen och sova bort obehaget.