Dagen ”B” närmar sig med stormsteg och jag insåg att det bara är två dagar kvar tills jag ska till holmen i sjön.

Min moster frågade mig för ett tag sedan om jag ville följa med henne och kusin Erika till Åland.

Förvånad över att bli tillfrågad så stammade jag fram ett ”ja”, samtidigt som jag inte kan låta bli att undra varför hon frågade just nu. Var för vill hon att jag ska följa med nu, och varför frågade hon inte förra gången hon åkte?

Är det verkligen att jag förändrats så mycket på grund av tabletterna som jag äter, att jag numera är ”söker” att ha med på en båt? Att jag numera är en roligare person att umgås med? Eller får jag följa med bara för att de är snälla??

Hmmm… Om jag fortsätter att fundera så kommer jag att hamna i ett litet madrasserat rum klädd i en vit jacka med knäppning.

Hur ska jag klä mig?

Kommer det att blåsa eller vara vindstilla? Åskat har det gjort ganska ofta den senaste tiden, men det kanske även kan bli sol…  

Hur ska jag vara klädd för att verken svettas ihjäl eller frysa ihjäl och samtidigt slippa bära en jäkla massa onödiga kläder?

Kanske lika bra att ta med vinter pälsen ifall det blir snö… med min tur kommer båten även att sjunka, så jag stoppar väll ner min lilla röda badanka direkt i axelväskan.

Nu är det ”Det okända” på tv, så dags att plocka fram min söndags choklad ur skåpet och spänna fast säkerhetsbältet i soffan, för kvällen kommer i fortsättningen att gå i det övernaturlighetens tecken.  

Jag har turen (eller något) att ha fyra bröder.

 Patrik 29 år, Daniel 27 år och tvillingarna Mikael och Mattias som är 25 år.

Det roliga är att jag har för många bröder för att mina kompisar ska kunna  hålla reda på vem som är vem. Vem det är jag pratar om för stunden.

"Är det Patrik som var aupair i Bryssel, eller är det han som jobbar på Kettis!?

Är det "Mattias och Daniel som är tvillingar?" Förvirringen är stor, så därför lägger jag nu ut lite foton på brodrarna.

Hoppas att funderingarna på vem som är vem har stillnat.

Efter att ha sett dessa bilder kan jag bara konstatera att ingen av oss barn har alla hästar hemma och jag trodde ett tag att jag var den som var sjukast...

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro :)

Ett barn som får för mycket kritik lär sig att fördöma

Ett barn som lär sig möta fientlighet lär sig att slåss

Ett barn som görs till åtlöje utvecklar osäkerhet

Ett barn som ständigt får uppleva skam utvecklar skuldkänslor

Ett barn som behandlas med tolerans lär sig generositet

Ett barn som uppmuntras utvecklar sin självkänsla

Ett barn som bemöts med vänskap lär sig känna förtroende

Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa

Ett barn som accepteras och respekteras känner trygghet

Kanske en underlig fråga, men om Bruce Willis kan gå igenom  en hel film utan att ha en aning om att han var död, hur kan då jag vara säker på att jag verkligen lever?

Eller rättare sagt hur tar jag reda på att jag verkligen är död?? 

Gå genom väggar kan spöken göra, så det kan jag alltid testa, men om det visar sig att jag verkligen lever, så kommer smärtan i min näsa att göra vidrigt ont... okej även smärtan skulle vara ett bevis på existens i denna värld...   (skratt)

Vet inte riktigt om mina antidepp piller gjort mig lugnare eller fått hjärnan att beté sig mer underligt.

okej, mina funderingar blir allt knasiga, men jag slipper i allafall att leva mina dagar i en berg- och -dalbana av känslor.   :D

Lekrymden i Norrtälje var kanonkul enligt Elias.

I närmare 2 1/2 timme rusade han runt runt och bara busade, fnittrade och kiknade av skratt.

Till och med jag vågade mig på att åka denna sak, men den var läskig att åka, så jag förstår att Elias njöt av farten!

Elias somnade i min säng, själv fick jag soffan. Man kan i allafall inte påstå att sängen var för liten, då det faktiskt fick plats 2 stora björnar, 1 Izzy (den blåa figguren ) och en gosse hund i samma säng som Elias.

Även om jag var orolig att han skulle rasa ur sängen så höll han sig i sängen hela natten.

Stolen vid kanten är INTE för Elias skull!

Det var han som bad mig att ställa stolen vid sängen så inte gossedjuren skulle trilla ur och slå sig :) 

Så söt och charmig kille!!!! 

Insåg just att om jag hade ett förhållande med min klockradio så skulle jag blivit dumpad för flera år sedan…

Jag menar hur många partners hade vid ordet ”god morgon” orkat med en smäll i huvudet?

Hur högt min radio än skriker på morgonen, så slår jag den bara i skallen och somnar om.  Även om han är så trevlig att han låter mig sova 5 minuter extra innan han åter börjar skrika i mitt öra, så lyckas jag ignorera hans tjat totalt… 

undrar om det inte är dags för mig att leva som singel ett tag.   :) 

Dagen har varit trevlig.

Förmiddagsfikat med Annelie som blev eftermiddagsfika, då min säng höll mig som gisslan i alldeles för många timmar och min kära sambo skrikit sig hes i försök att få mig ur bingen.

Hur som helst så hamnade jag och cykeln på stan i alla fall och fick ett par trevliga timmar med Annelie, och även Karin droppade förbi caféet.

Det är kul för hur ofta/sällan Annelie och jag än träffas så finns det alltid något att snacka om. Aldrig tyst en minut, samma sak med Karin!

Hur kul som helst. 

Nästa höst eller blev det sommar vi bestämde ? Eller sa vi vintern för att slippa turisterna…  Mitt minne är lika intakt som ett durkslag och därför kommer vi garanterat att diskutera saken igen.

Men nästa år SKA vår resa till Skottland bli av.  Jag och Annelie skulle ha åkt redan i höstas, men som sagt så har jag minne som en sil och lika fast ekonomi som en luffare, men nästa år ska resan bli av.

Även om jag är tvungen att åka på tummen och sälja min själ till Snömannen så ska jag till Skottland!!! 

Sedan lilleman somnat har jag knåpat med novellen som skall vara inne senast den 8:e. Och nu, bara ett par minuter i midnatt är den inskickad och förträngd.  Tack Annelie!!!  Nu ska jag sjunka ner framför dumburken med en hasselnötsbulle, stor kaffe och en sömntablett...  Borde kanske hoppa över kaffet ?!

För ganska många år sedan i lilla Elmsta sprang jag på en tjej.

Hon såg bekant ut på något sätt och vi började av någon anledning prata med varandra. Under den kanske halva timmen som vi snackade skit,så försökte jag komma på vem tusan människan var. Vem JAG var visste hon troligen mycket väl, eftersom hon frågade om mina föräldrar, syskon, husdjur och allt annat som så tydligt visar att hon inte bara var en ytligt bekant till mig eller någon i familjen…

När vi skildes åt hade jag fortfarande ingen aning om vem människan var och då kändes det pinsamt att fråga så jag tog med mig funderingen hem, utan att finna något svar. Ett par veckor senare så dyker personen upp igen och jag känner igen henne men har fortfarande inte den blekaste aning om vem människan är. Ganska pinsamt, eftersom hon så tydligt vet allt om mig. Jag börjar ställa lite frågor som kanske kan leda fram till svaret på frågan, när, var och hur. Om hon har träffat någon gammal lärare nyligen, om hon träffat någon från klassen. Etc. Frågor som kanske kan ge mig svar… Men icke sa nicke!!!   

Efter en stunds samtal dyker en av hennes arbetskamrater upp och frågar Linda, när hon har lunchrast?

LINDA!!!!

Jippie jag har ett namn på människan, men inget annat.

Så när vi skils åt har jag åtminstone ett förnamn på främlingen. Problemet är att jag under hela mitt liv bara känt en enda Linda och hon är på intet sätt lik denna Linda.

Glömde bort människan under ett tag och plötsligt en dag dimper hon upp framför mina fötter i Norrtälje. Hej Linda! hälsar jag och vi pratar på en bra stund innan våra vägar åter skils och jag har fortfarande ingen aning om vem människan som vet ALLT om mig är!!!  

Jag brukar känna igen människor och för det mesta kunna sätta ett namn på ansiktet, i alla fall efter ett tag när jag sorterat hjärnan, men Linda är och förblir en okänd främling för jag har aldrig träffat henne tidigare och ändå känner hon mig tillräckligt väl för att kunna vara min bästis…  

Det är ganska läskigt!