Har haft fullt upp ett tag.
Fixat i och med lokalen med vår nyinvigning och samtidigt försökt att tämja odjuret i skallen.
Monstret sover för stunden, slumrar i hjärnan och gör sig inte påmind just nu och jag hoppas det förblir så ett tag framåt.

I går var det nyinvigning och förvånande nog så var det fler som hittade dit än vi vågade tro. Att dra folk är svårt och alla i området tycker en massa men att komma på möten och verkligen berätta är det ingen som gör. Varför är det så? Folk vill veta vad som tas upp på möten men att själva närvara vill de inte...

Under ett par månader har vi (styrelse och ett par glada frivilliga) lagt blod, svett och tårar på lokalen. Vi har målat, rensat, burit möbler, spikat, sågat, bonat och kraschat tavelramar. Vi har kämpat som små illrar och har nu äntligen fått en lokal som vi är stolta över. Neutrala färger som ska passa alla och till alla livets sammankomster. Olika sittgrupper, ljust och fräscht och mina förstoringar på väggarna. Jag måste erkänna att jag är sjukt stolt över mina bilder som blev bättre än jag trodde som förstoringar! :-)

Nu med invigningen överstökad så börjar planeringen gör nästa projekt och och vi har börjat spåna idéer.
Hur ska lokalen användas och hur lockar vi folk?

Snart midsommar och vad passar bättre än en sommartallrik? Skulle det funka att duka upp en buffé med sillar, färskpotatis, gräddtårta och trevlig stämning? Kan man locka folk genom att duka upp utanför lokalen och vinka in förbipasserande?
Vi har som sagt lite planer och funderingar.

Har haft ett par dagar på botten.
Bara att andas har känts jobbigt och plågsamt för att inte tala om att vara glad, trevlig och social som varit en total omöjlighet. En dag m syster på stan med tillhörande titt på nya brorsdotter, ställde jag in och lika så middagen hos grannen. Om jag knappt ens står ut i mitt egna sällskap, så är det dumt att dumpa mig själv på vänner och familj...
Istället har det blivit ett par timmars inventering i lokalen och räkning av varenda skruv, eller något ditåt. Hade i allafall trevligt sällskap i lokalen och tur är det, för ensam går jag inte gärna dit. Massa räknande, "E" skrev så pennan glödde och kaffet var välförtjänt när vi väl bryggde det.
Nu har vi påbörjar det svåra och mest tidskrävande projektet, nämligen att värdera "skiten".
Vad kostar det att ersätta en tallrik som kraschas på ett kalas och hur mycket ska den som hyr lokalen betala om de hänger i lampan under en fyllefest? Och bör lokalens spöken nämnas i inventeringslistan eller är de bara en bonus? :-)

Utöver dessa små utflykter till lokalen så har jag hela helgen suttit i lyan och ugglat. Kommit en liten bit på pläden och jag måste beställa lite mer garn, men annars kan jag börja att sy ihop den.
Men det är såååå mycket lättare att virka när Zasso sover i sin skokartong. Han ger mig dock en hel del skratt och det hade varit tyngre om jag inte haft en katt som hållit koll på mig.

Dränker tankarna m ljud.
Somnar i soffan till ljudet av teven och det första jag gör på morgonen är att trycka in öronsnäckor och slå på ljudboken. En bok om dagen i genomsnitt och få minuter av tystnad. Försöker dränka tankarna jag inte vill tänka.

Visar inte öppet att min själ gråter, visar ingen hur mycket jag verkligen sörjer. Ljudet omkring mig får inte tankarna att fästa och ger mig ingen möjlighet att rasa samman. Just nu finns ingen ork att ta itu med all smärta som en dag måste ut, just nu är det fortfarande för nära...
Min pappa har varit borta i mindre än en månad och fortfarande försöker jag att greppa verkligheten.
Ingen mer promenad till vårdboendet, inget mer dåligt samvete för att jag inte hälsar på oftare trots att det bara är ca 10 min med cykel, inget mer dåligt samvete för att jag inget har att säga till honom.
På varsin stol satt vi och fikade under tystnad, två tystlåtna norrlänningar utan samtalsämne. Jag med snabba blickar på klockan och tysta funderingar om hur länge jag skulle behöva vara social och hur jag skulle kunna gå därifrån utan att vara elak eller verka för upptagen med mitt och hela tiden med pappa med bleka oroliga ögon oavbrutet vilandes på mig ...


Jag kan berätta att min pappa avlidit, att jag sörjer. Men ingen vet hur mycket smärta och sorg jag bär på.
Ingen vet om de starka minnena jag har från förr, från barndomen och ingen känner till den stora smärta jag burit med mig genom åren.
Ingen vet att jag fortfarande kommer ihåg orden pappa sa då han öppnade bildörren och en svart cockerspaniel med viftande svans och röd tunga hoppade ut...
Hur han sprang över gräsmattan med en jacka framför sig, beredd att kasta den över kaninen Stampe som ivrigt rusade runt, överlycklig över den oväntade friheten...
Pappas specialmackor och i princip det enda han kunde laga utan att sätta igång brandvarnaren...
Finns många minnen som jag vill minnas, stunder jag behöver ha kvar i mina tankar...och många minnen som jag försöker glömma.
Stunder av oro, sorg och rädsla.

För det mesta när jag bloggar så försöker jag ha en plan. En någorlunda planering om vad jag ska skriva och hur. Lösa idéer på papper eller vissa stödord...
För det mesta blir det ändå bara goja, då jag inte orkar skriva allt som jag antecknat...

#blogg100

I år är det ingen vanlig valborg för mig.
I vanliga fall är jag hemma på barndomsmark och hjälper till på Björkögården firande. Står vid bordet och säljer godis, kramar vänner, grillar korv, springer undan röken från brasan, fotograferar och ser fjärden färgas i solnedgång.

I år sitter jag ensam på balkongen hemma i Norrtälje, med en pläd över axlarna, en kaffe i handen och ser solen försvinna bakom träden.
Kungen firar 70 år och min pappa har varit död i en vecka.
Scouter, sång och stort firande vid slottet, själv har jag suttit i lyan och bara varit.
Funderat, sörjt och princip bara stirrat i väggen.

Älskar Valborg på Björkögården som alltid varit tradition. Först som publik i barndomen har jag stått vid brasan, frusit som en gnu, känt hettan från elden och sett fyrverkerier fyras av från bryggan och hört hur kören sjungit in våren.

De senaste åren har jag varit en av de frivilliga för att glädja besökarna genom att sälja godis, korv och Lottas hembakta fika och massor av kaffe för att hålla kylan på avstånd.
Jag har alltid plockat fram kameran och tagit bilder på elden, solnedgången och den vackra miljö som roslagen har att erbjuda. Det är inte förrän jag lämnade landet som jag verkligen insåg hur vackert jag bott och levt mitt liv.
Det är inte ofta jag är på Björkö-Arholma, men varje andetag njuter jag. Naturen, husen jag känner och närheten till vattnet.

Kan nu säga att jag saknar att inte vara en del av valborg men jag hoppas att jag nästa år åter kommer att vara på plats och le åt barnen, hoppa mig varm och njuta.

I ett par veckor har jag levt i depressionens skugga. Antidepppiller för att hålla mitt psyke på banan och för att orka klara vardagen, lugnande för att inte nerverna ska skälva allt för mycket och på kvällen insomningspiller för att kunna somna och sova utan avbrott, dock alltid med vetskap att drömmarna kommer att komma...
Försöker hålla mig sysselsatt för att timmarna m mörka tankar inte ska bli alltför många, ler på jobbet för att inte smitta andra m mitt humör som är allt annat än kul.
Vandrar hemåt och kan låta tankarna vandra och slappna av, gå i egna tankar utan stress och planer.
Att mitt i denna svarta depression även få ett dödsbesked gör att tankarna blir än mer mörka och bottenlösa.
Inget känns värt att göra och självförtroendet/självkänslan är i botten.
Att kliva upp på morgonen blir än mer svårt, leendet än svårare att hålla på plats, folkmassorna blir större, livligare och paniken allt mer närvarande. Tanken att vara mitt i en folkmassa, spela glad och obekymrad känns som något oövervinnerligt när det enda jag önskar är att krypa undan som ett skadat djur i en grotta och gråta tills all sorg, smärta och skuggor är borta.
Lämnad ifred tills mörkret skingrats en aning och jag åter kan njuta av att bara vara.
Bara ensam i mörkret tills jag kan lämna deppigheten för denna gång och kämpa vidare för att göra det jag vill och förverkliga de drömmar jag har.

Jag mår dåligt och jag vet att jag får de i min närhet att må dåligt och innerst inne så mår jag dåligt av att sprida denna "Smitta", men för stunden är jag för fylld av mörker för att orka bry mig...
Jag mår skit, jag sörjer och jag vet inte hur jag ska bli av m smärtan som flyttat in i mig. Som tonåring skar jag mig för att bli av med ångesten, den tiden är förbi men ångesten jag haft då är kvar och någon ventil för att släppa ut den har jag inte riktigt hittat.
Jag skriver för att bli kvitt den värsta känslan, men jag lyckas aldrig bli kvitt den helt.
Jag väntar på att stormen inom mig åter stillnat, mörkret dragit förbi och sorgen dämpats. Jag kämpar på för att orka kämpa vidare och försöker finna små ljusglimtar i mörkret. Jag fortsätter att skriva av mig mitt mående och jag fortsätter att irritera folk med mitt beteende...

I går var en sån dag jag önskar jag sluppit och jag vet att detta är något som kommer att sänka mig, när hjärnan väl är ikapp och lugnet kommer.
Ringa runt till begravningsbyråer, prata m Godemannen, messa syskon. Jämföra priser och diskutera m syskon.
Mycket ska fixas och allt ganska direkt.

Grav, urna, strös, minneslund...
Blommor, inte blommor. Handbukett, vilda blommor...
Minnesannons i DN. Minnesannons i Nt, dödsannonser i tidning eller inget.
Skänka pengar till förening/forskning eller vad.
Musik i kyrkan, psalmer i kapellet, gudstjänst i det fria, minnes stund, präst eller inte präst...
Hyra församlingslokal, äta gemensam lunch på restaurang, gå var och en till sitt...
Öppet för alla, bjuda in, bara de närmaste eller bara familjen...

Förvirringen är stor.
Vad hade pappa önskat?
Vad vill jag?
Och i vilken ende börjar man nysta?

Fem viljor och starka barn som ska ner till ett beslut och inga blåtiror.
Jag hade ärligt talat förväntat mig protester, bråk, någon som helt tycker tvärtom och absolut ska ha sin vilja igenom.
Men jag tror att alla tänker och känner lika för en gångsskull.
Det känns som besluten vi fattat hittills är gensamma beslut och jag hoppas det håller i sig. Vill att alla ska vara m i besluten, ingen känna sig överkörd och ingen bitterhet när sorgen ebbat ut och vardagen är tillbaka.

Vid bröllop har man månader i bland år på sig att planera, boka och fixa. Likaså vid dop.
Vid en begravning har man ca en månad på sig att fixa begravningsbyrå, planera begravning, samla allas tankar/åsikter, hinna jobba och någonstans där emellan ska man även hinna gråta, sörja och må dåligt...

När går man över gränsen?
Jag menar vad kan man skriva öppet om och när blir det för privat i en blogg? Vad ska man dela med sig av och vad bör lämnas i dagböcker under madrassen?

Vill folk läsa roliga och humoristiska inlägg, skrivet med mål att få följaren att le och skratta eller skriva om dagarna som de verkligen ser ut?
Ska sanningen fram eller ska jag berätta om livet i en ljus fantasivärld, där allt är bra och jag med kattsambon diskuterar djupa tankar och funderingar om vårt samboliv?

Eller upp som en sol och ner som en överkörd köttgryta, m panikångest som hålls stången av piller, mardrömmar som får kallsvettig att rinna, en ekonomi som är obefintlig, mörka tankar och det som är mitt liv?
Vad bör hållas privat och vad kan nämnas öppet? Hur mycket klarar folk av innan de ger upp?

Min pappa är borta och innan jag ens riktigt förstått att det är så det är så ska allt förändras och avslutas direkt.
Allt ska ordnas m begravningsbyråer, lägenheten ska tömmas, syskon ska vara överens om allt och mitt i allt detta sitter jag som bara önskar gömma mig under ett täcke och gråta tills sorgen är borta och bara de bra minnena finns kvar.

Vad vill jag och vad har jag råd med?
Vad kan jag dela m andra och vad ska jag hålla för mig själv?