40 - 45 kilo i minskad vikt och det är inte bara fettet som försvunnit. Så länge jag inte vet eller tänker på att även musklerna försvinner med kilorna så är jag glad och nöjd, men när rygg och axlar börjar ge sig till känna och tycker att det börjar bli dags för lite träning, så har det gått längre än det borde.
Stel som en stolpe, vig som ett kylskåp och en smärta som gör att jag INTE vill röra mig, för varje rörelse är en plåga, det är DÅ jag MÅSTE röra mig och göra något åt det. Hade jag från början underhållit mina muskler så hade jag sluppit detta, men vem tänker på framtidens problem när man har det bra i nuet? 
Dessa ord lät riktigt bra och jag kan erkänna att jag alltid tänker på alla problem som KAN dyka upp och redan funderat på lösningar till alla eventuella problem som kanke ska komma... men just min kropp och egna hälsa är inget som jag priorieterat och det ångrar jag varje gång jag sväljer mina värkpiller. 

Positivt och negativt, att väga allt i små vågskålar och jämföra är något jag gör hela tiden.

Ibland medvetet men för det mesta omedvetet och det gäller i princip allt. 
Gå till affären nu eller senare? När är det mycket folk i affären, när är det mest bilar på vägen, när riskerar jag att springa på folk jag känner och hur viktig är mjölken til kaffet...  
Vilken affär ska jag välja? Den närmaste, den som är billigast, den som har flest "lockvaror" som jag behöver eller den som jag vet har minst kunder just nu...
Hela tiden flaxar dessa val genom skallen och varje dag slösar jag tid bara på att bestämma vad jag ska göra och vart jag ska ta mig. 
Klarar jag av att jobba i dag eller klarar jag inte av att jobba? Kommer jag ur sängen utan att behöv  rulla ur den och krypa fram till möbler och kravla mig upp på fötter, klarar jag att gå i trappan utan att stöna vid varje steg, har jag tillräckligt med värkpillar att dämpa smärtan OM jag jobbar, har jag råd att vara hemma, har jag råd att jobba... 
Vad är rätt och vad är fel? 

Det rätta är att har man ett jobb och turen att ha en fast anställning, då ska man se till att hålla hårt i jobbet och jobba. Man ska göra sitt bästa med ett leende och glädjas över att kunna betala räkningar i slutet av månaden och kanske även lyckan att  kunna sätta in något på sparkontot så att man är ett litet steg närmare drömmen.
Man jobbar för lönen, för att fylla ut dagarna, för att ha tak över huvudet, mat i magen, för att vara en viktig del på arbetsplatsen, för att tillföra något, för att kunna ha  intressen, för friheten att kunna välja, för att visa att man är duktig, ordentlig och en tillgång. Man jobbar för att man är en "duktig" flicka och för duktiga flickor finns inte ordet "nej".
För jobbar man inte så blir det ingen lön och då kan inte räkningarna betalas, kronofogden knackar på dörren, chefen vill inte ha en, man är en börda, en belastning och Soctanten står i dörren och hälsar en tillbaka till mardrömmen och kan därefter kontrollera varje steg jag tar. 
Så antingen jobbar man och har ett friare liv eller så jobbar man inte och tas om hand av samhället.

Problemen börjar när man vill jobba men inte kan och där är jag för stunden.

Jag vill vara den duktiga flickan och stå leende på jobbet varje morgon men när man vaknar på morgonen och känner sig lika vig och smidig som en högaffel på yoga då är det inte kul! Varje morgon ställer man sig själv frågan: "Hur mår jag i dag?" Vissa mornar ställer man inte ens frågan, för man vill inte veta svaret. Man är glad om man överhuvudtaget kan komma ur sängen och än gladare om man lyckas tvinga ner kroppen på en stol utan att väcka grannarna med läskiga skrik.

En macka, många gurkskivor, två alvedon och en Iprem nedsköljt  med en kopp kaffe är min standard frukost och i väntan på att värken ska försvinna eller i allafall dämpas så masserar jag axlarna med Voltaren och försöker att slappna av.  

Tankar som snurrar genom skallen (som egentligen inte är mina problem, men som den duktiga flicka jag är, så gör jag dem till mina problem) Eftersom jag själv vet hur jag reagerar när det inte går som jag planerar och allt flyter på så kan jag mycket väl förstå irritationen hos mina chefer när jag sjukanmäler mig (igen). Problemen att hitta vikarier och funderingarna på hur länge jag blir borta och om jag verkligen är kapabel att sköta mitt jobb, eller om jag pga frånvaro kanske passar bättre på annan plats.

Jag kan förstå mina "arbetskamrater" som får en okänd vikarie på min plats för att sköta mitt jobb och jag kan förstå vikarien som åker som en studsboll fram och tillbaka och aldrig vet var hon ska vara. Är Maxen frisk eller är hon sjuk, ska jag vara här eller ska jag vara där...? 

Jag tänker för mycket på vad alla andra ska tänka och tycka för att inte lyssna på mig själv. Men det är inte lätt när hjärnan skriker att jag inte ska svika, utan tänka på lönen kommande månad och se framåt. Medan kroppen mumlar att jag är som en jäkla marmorfigur och inte ens KAN göra mitt jobb. Varje rörelse med moppen gör ont, varje steg ger blixtar i ryggraden och den högsta längtan är att sträcka ut sig på stengolvet och känna ben och muskler återgå till till sin normala plats med ljudliga knakanden.
Varför utsätter jag mig för att arbeta när jag ändå inte kan göra ett bra jobb som jag själv är nöjd med?

Varför accepterar jag värken bara för att jag SKA vara så jäkla duktig?

Tror jag verkligen att jag och min kropp i längden mår bättre att av att  jobba i trasigt skick?

Kanske lär jag mig att leva med smärtan och intalar mig själv att det är så det ska vara? 
De senaste veckorna har jag varje morgon vägt fördelar med nackdelar med att vara hemma, vissa dagar vinner piller och golvet, de flesta dagar vinner jobbet... 

Hela våren och sommaren har varit jobbigare än normalt. Dels en älskad katt som lämnade lägenheten permanent, dels en djup depression med bara mörker och mitt i detta så dog min pappa och jag hamnade längre ner än jag någonsin varit.

Trots det så har jag hållit allt tillbaka, levt som om inget hänt och fortsatt jobba. När önskan att gråta har kommit på jobbet har jag tagit ett djupt andetag och fortsatt moppa. När jag önskat kasta något hårt i väggen har jag istället satt upp ett leende och fortsatt tömma papperskorgar och när önskan att bara skita i allt begrava mig djupt i sängen och bara sova så har jag klivit upp på morgonen, stängt av känslorna och fortsatt göra det jag är anställd för att göra.

Nu har jag varit sjuk sedan i måndags och hemma. Försöker få musklerna att vila och rensning av hjärnan. Hela måndagen  var i kaos. Göra upp en plan för framtiden, ta kontakt med alla som överhuvudtaget kanske kan hjälpa mig på fötter. Psykiatrin, läkare, massage, sjukgymnaster och alla andra kottar som kanske har någon idé vad jag kan göra. En dag med även hjärkolaps där tårarna flöt och hjärtat värkte. Allt som behövde komma upp till ytan, släppte jag ut. Att även just då mitt i den värsta ångesten få besök av två underbara vänner var även det läkande. Att få tänka på annat och engagera sig i någon annas liv var nyttigt och behövligt. och jag insåg då vilka underbara vänner jag verkligen har och att jag måste ta hand om dem bättre... 

I går var jag till läkare på vårdcentralen. Jag insåg efter mycket vägande hit och dit  i vågskålarna att jag troligen skulle behöva mer än en vecka hemma. jag är nu sjukskriven till 18 september för att läka. 

En massage i går där mina extremt hårda muskler bearbetades mjuka och smärtfria gav mig även tips och råd inför framtiden och vi var bägge överens om att jag MÅSTE börja träna. Jag måste bygga muskler i överkroppen för att slippa smärta och för att klara av mitt yrke som faktiskt är tyngre än man tror att det ska vara. Så nu sitter jag och funderar på gym.  Jag behöver något som drar mig dit eftersom jag är full av svepskäl som hindrar mig från att börja eller gå dit. Men om jag har någon på plats som väntar så gör mitt samvete att jag lättare dyker upp som avtalat.  Egentligen så gillar jag att träna, men det jag inte gillar är att det är så mycket folk överallt och så stora utrymmen...  Just sett att det finns över sju gym i Norrtälje och alla hr de olika priser, olika aktiviteter, olika öppetstider och annat som gör att valet att välja rätt gym är svårt. De första månaderna blir det i allafall "Friskis" ,då min massör håller till där och drar mig dit. Jag ska trots tidigare erfarenheter testa det igen och se om det funkar. Men att betala ett årskort första dagen är jag både för snål och  för smart för. Jag tar en månad i taget och ser vad som händer.

Jag måste ta tag i mig själv och bearbeta våren och sommaren. Jag måste bli tjatig och KRÄVA hjälp att ta mig framåt och det kommer att bli svårt eftersom jag hatar att tjata, men jag har trillat mellan stoar flera gånger och ofta hamnat sist i olika köer för att jag varit för snäll och mesig. OM jag vill bli frisk så måste jag börja kämpa. Jag kan och får inte tänka på vad andra gör, tycker eller säger. Jag måste börja lyssna på min egen kropp och dess signaler.

Min stora mardröm är att vakna upp under en tältduk med en shoppingvagn packad med mitt liv vid min sida... Även om jag tror att risken för det är ganska liten, så finns den ändå och de gnager hål i min skalle och gör mig än oroligare än jag är och borde vara. 

Jag kan väll inte påstå att det är ofta som jag luftar dammsugaren, men ibland så sker under även hos mig.
Senaste tiden har jag skyllt på att dammsugaren är trasig, den är på väg att explodera samt misstankar om att en säckblåsespelare bosatt sig i dammsugarmotorn.
Jag har helt enkelt inte vågat använda den... För någon vecka sedan så plockade jag i allafall loss allt som gick att plocka loss på snabeldraken och hittade en lång träpinne (öhhhh?!?) som fastnat i röret och stängde till allt. Med pinnen borta så hade även säckblåsespelaren flyttat och jag har nu åter en fungerande dammsugare.

Vaknade vid liv vid 4 i morse och det var becksvart ute så jag försökte somna om. Inte ens i veckorna går jag upp vid den tidpunkten, så varför vill jag kliva ur sängen innan tuppen på helgerna? Min mage tyckte i allafall att det skulle sitta bra med frukost, så det var bara att lämna snarkofagen och brygga kaffe. Stoppade hörlurarna i öronen för lite boklyssnande och började virka på nästa täcke. Vid 12 var boken slutläst och även mitt garn var slut. Nytt garn är beställt, men fram till det kommer så får jag försöka roa mig m annat. Inte ens halva dagen hade gått och jag var sysslolös (försökte inbilla mig det i alla fall).
Efter en snabblunch vid ett bord bestående av högar med bra att ha tidningar, så fick jag plötsligt ett ryck att börja städa.
Katten har börjat bjuda dammråttorna på mat och det känns som jag dansar runt julgranen varje gång jag går genom mitt vardagsrum, då sakerna efter min pappa fortfarande står mitt på golvet som rondeller eller små öar och smala gångstigar är skapade runt dessa högar.

I vanligafall så börjar jag uppifrån och går ner, för det är något som känns naturligt. Börjar damma och plocka eftersom allt skräp och damm hamnar på golvet och då avslutar man med dammsugning och torkning. Det är så det ska göras och det är så jag gör... Med den skillnaden att jag flyttar på högar, hittar saker som ska sorteras och börjar sortera dessa i pärmar som först måste tömmas på papper som självklart måste gås igenom innan de slängs, hittar mitt i alltsammans böcker som jag inte läst och placerar dessa i högar som ska sparas, skickas vidare och upp på vinden. Snubblar över dammvippa och börjar damma medan jag fortfarande vet var jag har vippan, hittar utbrända ljus som måste bytas, blommor som skriker efter vatten och plötsligt så står jag och planterar om blommor... Jag hinner liksom aldrig ner till golvet innan mörkret kommer, grannarna släcker i sina lägenheter och jag somnar av utmattning i soffan med halvfärdiga projekt och högar av ALLT runt om mig. Så även om dammet är borta från de högsta hyllorna så är varje täck av prylar som inte funnits där innan jag började städa.
Jag hatar att städa och ser liksom ingen idé med det...

Men i dag gjorde jag tvärtom och började med golvet. Plocka upp allt från golvet och placera där det hör hemma, eller snarare får plats och inte står såååå mycket i vägen. Dammsög en bit i taget och torkade vartefter. Flyttade runt på möblerna och torkade på hyllor. Medan golvet i vardagsrummet torkade så började jag m köket m dammsugning och torkning och medan det golvet torkade så började jag m badrummets golv. Medan badrummet torkade började jag m disken i köket och medan det rena porslinet torkade så började jag att torka ytor i vardagsrummet. Gick från rum till rum och gjorde en sak i taget i rummet jag befann mig i och utan att ta mig tid att börja bläddra i tidningar eller bland gamla fotoalbum.
Jag gjorde inte som tidigare, satt mig med kaffe i väntan på att disken torkade, utan höll mig på benen hela tiden.

Vid 18 var jag klar med allt jag aldrig hunnit tidigare. Golven är råttfria och doftar gott. Porslinet är instoppat i skåpen och även kattlådan är nybadad och fräsch. I morgon börjar jag m sorteringen av papper och rensningen av hyllor, men då kan jag sitta på ett rent golv med mina högar ?.
Börjar även fundera på vad jag kan sälja/slänga av allt jag spar och som bara tar plats, men det är bara i funderingsstadiet.

Nu är ljusen tända i nyhittade ljushållare, katten sover i sitt älskade katträd, jag är renskrubbad från damm, borden fritt från bråte och jag känner mig som en höggravid högaffel. Stel, tung och med värk i varje muskel.
Men jag har tillräckligt städat för att kunna bjuda in oväntade besökare och bara det är kors i taket. ?

Man ser bordet!!!!
Det är inte ofta det händer!
:-)

Allt taget på en höft och ytterst få riktiga mängder lagda på minnet.

kycklingfilé
Purjolök finstrimlad
3 stora morötter delad i "kvartar"
1 Zucchini delad i "kvartar"
1 röd paprika i mindre bitar
Grönsakafond ca 1 1/2 msk
Champinjoner liten burk
5 dl creme fraiche (den kokbara)
Ca 1 1/2 tsk röd currypasta
Salt, peppar, chilipulver och paprikapulver

Dela kycklingen i mindre bitar och koka dessa i ca 1 1/2 liter saltatvatten tillsammans m purjon och morötterna tills kycklingen är genomkokt. Blanda ner Zucchini, paprika, fonden och champinjonerna. Koka upp på svag värme och koka till morötterna är relativt mjuka, rör då ner creme fraiche, koka upp och smaka av m kryddor.

Servera m ris och njut av en smarrig måltid :-)

Även detta är en "Kajsa Varg rätt" och det går nog att variera i oändlighet efter både säsong och m kryddor. Jag testade att ha i lite Currypasta mest för att få lite annan färg på grytan än för smakens skull.
Omdöme mottages gärna och även andra versioner på grytan.
:-)

Hemma igen från havet och nästa tur blir om ca året... Så länge lär det dröja innan personalen glömt mig/oss :) 

Helt klart är att Maxen (dvs jag) inte bör vistas i möblerade rum med andra gäster. Blickarna vi fick från borden runt oss och den stackars personalens suckar borde ha hörts ända in till land... Men kul hade vi och vi lämnade båten med kramp i magen och dästa som fasiken av buffén. 

Efter många svängar in på SMHI under gårdagen och morgonen så förväntade mig kuling på havet och var klädd som typ Michellingubbe med både regnjacka, flytväst, stormhatt och vadarstövlar, men tji fick vi.
Okej liten överdriven klädbeskrivning blev det där ang klädsel men funderingen fanns i morse, när jag klädde mig...

Blir det storm, blir det sol, kommer det att regna eller kommer jag att boka bord i livbåten...) HUR klär man sig när vädret ändras en ggr i timmen??? 
Det blåste lite mer än vanligt i perrioder och man såg att vissa café gäster bet ihop käkarna och höll lite extra i brickorna  när de med små korta trippande steg dansade över golvet i café på vår resa till Åland.
Några  få höll i en stolpe och vissa resenärer fick lite närkontakt med andra dansande passagerare när båten gungade som mest.
Jag hade blicken fäst mot fönstret medan jag åt en "Skärgårdssmörgås"  och såg ömsom bara vatten och ömsom bara himel. Allt var dock lika grått och bara gässen på böljan visade att det var vatten jag såg utanför skrovet. Men jag hade förväntat mig mer gungningar och ett större kaos än det verkligen blev. 

På hemvägen, när vi åt buffé så blåste det ganska rejält och där gällde det verkligen att hålla koll att maten stannade på tallriken, samtidigt som man fokuserade på sitt  bord och även höll koll på andra gäser som vinglade genom rummet. det var verkligen att hålla tungan i rätt mun och hoppas båten gungar åt rätt håll.
En hög trave med tallrikar rasade i diskrummet med ett väldigt dån och serveringspersonalen såg inte speciellt glad ut, när det rasslade till och allt rasade.
Själva var vi fyra i sällskapet ordentliga och stilla. Vi njöt av maten och pratade med låga röster, men plötsligt händer saker och när det väl började så gick allt utför och jag kommer undvika båtar under kommande år... Eller kanske restauranger över huvudtaget bör undvikas.  

Det var lugnt och stilla, vi hade tagit första omgången mat och hällt upp dryck i glasen när skärmen till taklampan ovanför vårt bord plötsligt stod parkerad på bordet mellan oss fyra. Bara rätt ner föll den utan varning och landade mitt på bordet. En enorm vit skärm, mitt på bordet...
Flaskor vältes, glas trillade omkull, tallrikarna täcktes av skärmen och vi bara stirrade på varandra med chockade, förvånade och sedan med panikartad skratt i blicken.

Det där skrattet som bara vill bubbla ut och man vet att det varken är rätt plats eller tid att skratta på, men inte kan låta bli, men vi lyckades hålla igen... ett tag.
Jag tittar upp och ser den nakna glödlampan dingla ovanför mig och ser i ögonvrån blickarna från alla i lokalen  för att inte tala om tystnaden som följde när alla stirrade på oss som försökte se oberörda ut samtidigt som vi föröker rädda bordet, drycken och ännu inte riktigt fattat vad som träffade oss...
Servitören dök upp och frågade lite undrande hur det kunde hända och jag vågar inte titta på någon i mitt sällskap men lyckas få fram utan att   "den bara föll ner... "  han sätter den på plats och kramar hårt i kanten så skärmen sitter ordentligt fast och menar att skärmen nog fått någon smäll tidigare som gjorde att den nu föll... 

Vi chockade stackare  försöker att hålla oss från att titta på varandra för att inte smittas, men hela sällskapet har tyvärr samma  humor, vilket gör att vi tittar på varandra och skrattar sedan så tårarna rinner och några klagar över magkramp och inte blir skratten lägre i volym när de välstekta köttbullarna visade sig vara aningens svåra att skära...  Plötsligt blir jag  träffad av en flygande köttbulle, sänd från min bordsgranne som blir sittande med en tom gaffel i högsta hugg och typ undrar vad som hände... 

Jag har en känsla av att det var jag som var orsaken till att lampan föll, eftersom jag när vi satte oss vid bordet lyckades slå huvudet i lampan och även lyckades med att få lampan i huvudet när vi reste oss upp för första omgången mat...

Att sedan en väska som skickades över bordet blev lampans nådastöt  är ju inget som vi behöver prata högt om :) 

Hur som helst  så var det en trevlig resa med mycket skratt, mycket gung och väldigt härligt sällskap.
Jag tror dock att det dröjer ett tag innan jag tas med in i möblerade rum igen :) 

   vackert upplagt var efterrätten innan "gräshopporna" kom... 
 
Vi såg liiiiite blå himel mellan varven



Jag unnade mig lite annat än det vanliga vattnet...
   
Självklart har jag knäppt bilder som inte har standard motiv eller de rätta vinklarna.  

Frisk luft och en välbehövlig paus behövdes mellan varven. Det var inte direkt trångt på båten om man säger så  :) 
   

DU GAMLA DU FRIA, DU SMÄLLFETA KO...   
Svenska flaggan i svartvit tappning på en gungande färja
 

Då har tiden åter kommit då det blåser hundar och regnar katter utanför balkongen.
Molnen hopar sig, solen försvinner allt tidigare på dagarna och mina leder värker som f*n. Knogarna dunkar, stelheten sprider sig och det känns andningen för tidigt att klä sig i vantar, mössa och skoteroverall men vad gör man inte för att överleva?!?

I morgon har jag tagit ut semesterdag och ska på en tripp till Åland med lilla båten från Grisslehamn. Planen var att på ditvägen njuta på däck i solen med en öl i handen och på hemvägen äta buffé. Men tydligen så ska det blåsa ganska rejält vilket borde betyda stora vågor så ölen lär vi få dricka fort innan den skvalpar ur glasen och jag gör mig redan nu beredd på att jaga springande/flyende köttbullar i restaurangen. Så om någon åker med samma tur i morgon och ser en idiot komma springande med servetten runt halsen och besticken i högstahugg så är det bara jag som äter buffé...

Om det blåser för mycket finns risken att Tax-free stänger, så det första jag kommer att göra är att tränga mig på båten och placera mig utanför taxfree direkt, så jag hinner köpa något starkt och då överleva resan om allt stänger... Och för att vara säker på att jag inte trillar av stolen i de värsta vågorna, så ska jag sätta mig i bollhavet, tror att det kan vara säkraste (och roligaste) platsen för mig i den värsta blåsten. Nära golvet, underhållande och glas runt om så jag inte kan försvinna iväg över golvet i de värsta dyningarna :-)

Ska hur som helst bli spännande och väldigt intressant :-)

Men dagens blåst är nog tyvärr bara en liten smakbit på kommande väder och ännu har inte de riktiga stormarna gjort något väsen av sig. Vi är bara i mitten av Augusti och än finns det tid för träd som knäcks, strömlöst hus och gråa dagar.
Själv ser jag fram mot eftermiddagar under pläden i soffan, levande ljus på bordet, stormen som får fönstren att skallra och en kropp så full av smärtstillande att jag inte tänker på värkande leder.
Men en dag i taget och i morgon är det äventyr till sjöss som gäller! :-)

Nu har vi genomfört tallrik nummer två i vår fina lokal och denna gång gick den i höstens tecken.

Borden pyntades med nästan röda Rönnbärsklasar, små paket med våtservetter spridda över duken och på “buffébordet” ståtade skålar med stora kräftor och räkor som både var smaksatta att smaka kräfta, samt en liten skål med vanliga neutrala.

Jag bidrog med Västerbottenpaj i miniformat gjorda i muffinsformar under närmare 3 timmar, som serverades tillsammans med kaviarblandad Crème fraiche toppad med rödlök. Så snablans gott och jag som inte ens gillar Västerbottenost  gillade dem skarpt. 

Även kryddost och mjukt bröd hör till, så också det fick en plats på bordet.
De som inte var så förtjusta i skaldjur (där bland jag) men ändå önskade närvara (skulle vara dumt om jag uteblev) fanns kokt korv med bröd och köttbullar att lägga på fatet.  (Jag slapp svälta! :) ) 
Till kaffet serverades en supergod hemmagjord mjukkaka med röda vinbär och den uppskattades stort av alla.

Även denna gång hade ett tjugotal anmält intresset och allt som allt blev vi 22 personer som pratade, skrattade, sörplade och tillbringade ett par trevliga timmar tillsammans.

De flesta anmälda som dökupp var även med  på förra “tallriken” och att de åeterkom bevisar ju att  vi i allafall åstakommit något positivt för området, men även några helt ny hyresgäster lyckades vi locka till vår gemenskap.

Denna gång var vädret på vår sida och solen lyste höstsvag från en himmel som stundtals var täckt av gråa moln, men regnet höll sig borta denna gång och parkbordet utanför torkade under dagen upp från regnet som fallit under natten.

Även om det är ett ganska stort ansvar och projekt  att ställa i ordning och förbereda så är det värt besväret när man ser att gästerna trivs och njuter av allt vi gjort. Ingen av oss har hur mycket fritid som hellst och de stunderna skulle vi helt klart kunnat lägga på annat, men som sagt det uppskattas av endel att något händer i lokalen och så länge den känslan hänger kvar, så kommer jag att fortsätta att planera och anordna saker med resten av styrelsen.

Ytterligare två “tallrikar” är under planering och närmaste är den i december som efter årstiden har fått namnet “Vintertallrik”.
Vad den ska innehålla spånar vi fortfarande på, men eftersom det då är ganska nära jul, så finns det en viss chans att det blir mycket gott :) 

KRÄFTOR!! 

Vi börjar bli bra på detta med planering och inget saknades när bordet var dukat med höstens smarrigheter.

 

Karins kaka med rödavinbär!  Sött och syrligt är en smarrig kombination!  :) 
  
Dukningen som jag och "M" gjorde kvällen innan i fredags, för att undvika den värsta stressen på lördagen när allt annat skulle göras. 

Såååååååå vackert!! 

Först när allt är klart kan det bli ett avslut. Släppa det som varit, leva på minnen och fortsätta framåt.
Försöka gå vidare härifrån och försöka lägga den svåraste tiden i mitt liv bakom mig. En sommar som jag inte varit medveten om har passerat utanför och jag vaknar nu upp till gulnade blad och bär i överflöd.
Jag kan nu sluta tänka och fundera om jag gjort allt rätt, om allt funkar som det ska och om jag borde gjort något annorlunda...
Nu kan jag sluta tänka på alla misstag jag kan begå och släppa det ansvar jag tagit men egentligen inte ville ha av rädsla att inte klara av det...

Att se urnan på gräsplätten tar mig tillbaka till verkligheten och allt känns åter nära och overkligt. Så mycket jag borde gjort medan tid fanns, så mycket jag borde frågat när jag hade chansen. Men nu är det försent för ånger och jag tar mig vidare framåt med obesvarade frågor som aldrig kommer få svar.

Urnan var vackert vit, min ros var vackert röd och jag är nöjd över platsen för den sista vilan som sprudlande av växtlighet och grönska.
Glad att vi valde minneskullen och att veta var urnan finns istället för spridning och bara ana området.
Vi har en plats att gå till att sörja, minnas och tända ljus vid, även om hans själ flyger fritt och utan hinder, så finns det någonstans dit jag kan gå och finna tröst.

En grop, en urna, en ros och orden "Hej då pappa"...

Denna vecka är mycket planerat och inte känns det lättare av att tröttheten hänger som ett lock över mig och gör både kropp och hjärna tung.
Några av proverna jag tog i går efter läkarbesöket har i allafall gett en del av förklaringen till min trötthet. Mitt HB var väldigt lågt och blodbristen kan ha flera orsaker så nu börjar jakten på att finna den. Fler prover väntar m andra ord och även mina piller kommer att ses över om järndosen ska ökas eller om det blir andra åtgärder...
Har tröttheten något m mina muskler att göra? Eller är det bara ytterligare ett underligt symptom som ingen vet orsaken till?
Vad händer och sker i min kropp, vad är orsaken till alla underligheter och vad blir svaret när allt är uträtt?


Utöver jobbet så har jag deltagit i planeringen och handling till lördagens "Hösttallrik". Kräftor, räkor och massa funderingar på hur mycket som kommer att gå åt till oss 23 som anmälts. Ska bli trevligt och jag ser fram mot det. Planeringen har pågått länge och nu får vi se om allt blir som tänkt. Jag ska även få tid att göra Västerbottens till lördagen. Att göra en stor paj känns svårt när jag är apdålig på pajer. De blir ofta ogräddade och skalet degit/mjukt, men jag gör ett försök. Har hittat recept på små pajer i portionsbitar, så det ska jag ge mig på. Önska mig lyckatill :-) Tyvärr så kommer jag att missa min senaste brorsdotters namngivning som tyvärr är samtidigt som tallriken och länge velade jag vart jag skulle.
Namngivning el lokalen?
Familj el vänner?
Viljan att vara på olika platser vid samma tid och välja mellan två i mina ögon viktiga saker är tufft.
Har jag valt rätt?

Även fredagen är fulltecknad om det blir som planerat.
Men mer om det senare när allt är klart och jag vet var alla är...