TALLUGGLAN

Senaste inläggen

Av helena - 19 november 2016 16:44

kropppen är en spännande sak. Vaknade i morse eller snarare förmiddags och insåg att jag inte kunde röra mig. Varje muskel smärtade som träningsvärk dag tre och varje led gjorde ont. Minsta rörelse och minsta muskel...


att ta sig upp och ur soffan fick tårarna att rinna och smärtan var så jäkla total att den inte ens går att beskriva. Jag har aldrig varit med om något liknande. Har nu tagit lite smärtstillande och fingrarna börjar nu fungera normalt, är inte längre lika stela och lika värkande, men bara att röra vid kroppen gör ont. Det enda som inte  värker är den gipsade armen.

 Jag är trött, jag är grinig, jag har ont och jag vill inte umgås med någon. Jag är just nu anti mot allt och alla och bara att svara i telefon är tufft.  

Går inte att beskriva känslan när det räcker med att nudda vid tangenterna och det gör ont i fingertopparna. Att sätta ner fötterna på golvet och forsulorna gör ont. När man sätter sig på en stol och alla muskler i benen spänns och utstrålar smärta. Jag lyfter en kopp och musklerna gör ont, vill inte samarbeta, värker och vill inte behålla greppet... och då pratar vi om den friska handen! 


Ska återvända till min lilla kokong igen och sova bort obehaget.   




ANNONS

Op.

Av helena - 16 november 2016 17:07

Fick i dag tiden som op blir i morgon och kl 12.15 ska jag vara på plats.
Det är inte förrän nu som även oron o nervositeten börjat komma.
Jag har även annars problem m sjukhus och jag går inte gärna dit för skojsskull och nu är det dessutom mig själv det handlar om.
Att vara besökare går an, för då vet jag att jag när som helst kan lämna salen, lämna stolen och ta några lugnande andetag utomhus. Att göra min magoperation var även den lätt att genomföra eftersom jag viste att jag ända fram till att jag sövdes hade chans att säga nej. Jag kunde när som helst resa mig och gå därifrån.
Men i morgon är det jag som ska opereras och det är en operation som MÅSTE göras och jag tror inte att jag kommer ha någon möjlighet att rymma från op-salen m droppet och droppställningen flygande efter mig.
Denna gång är det inte jag som beslutar att operation ska ske och jag förlorar den lilla kontroll som jag själv kan styra och bestämma över och därför är nu oron och nerverna på väg att göra i byxan.

ANNONS

?

Av helena - 15 november 2016 20:11

Har en sån dag då jag bara känner blääääää och lite mer bläää!
Trött, ont, uttråkad och börjar gå mig själv på nerverna.

Känslan av att bara vara till besvär och vara en stor uppgiven suck.
Någon som inget kan och det lilla jag kan gör jag inget bra och borde låta bli att ens försöka.
Jag är inget, jag kan inget och jag är bara ett stort bläää!

Vill ta en paus från mig själv och gömma mig från allt, tills känslan försvinner.
Tar istället en tidig kväll och släcker ner lyan.

Av helena - 14 november 2016 21:36

Fortfarande svårt att inse att det som i vanliga fall brukar vara lätt, gå som en dans och framförallt gå på rutin, inte längre är lika lätt och tar en evighet.
Bara att ta en dusch är ett noga ogenomtänkt projekt och inget jag tänker /orkar gå igenom dagligen, så jag hoppas mina vänner säger till när jag börjar stinka :-)

Det ska tejpas plast, det ska på plasthandskar, det ska tvålas, hålla balansen, schampo i skallen och försöka komma åt överallt och försöka tänka på att inte använda handen.
Svordomarna var många, vatten fanns överallt och rädslan att halka omkull i badkaret för att jag inte kunde hålla där jag brukar hålla var stor. I vanliga fall en dusch på 10 minuter, numera är jag glad om det tar under timmen att gå från klädd till klädd.

Tack vare vänner som Annelie så fick jag även ett par matlådor till frysen och som tack för hjälpen bjöd jag på "Tacogratängen" hon hjälpt mig att göra. Även det är något som kommer att ta tid att acceptera. Att inte kunna slänga ihop matlådor när jag har lust, eftersom mycket ska skalas, hackas och röras och ännu är jag värdelös på att att ta hjälp av fötterna men ge jag det lite tid så kan jag nog bli en bra "fotmålare" också :-)

Hämtade ut starkare tabletter i dag så kanske slipper jag den starkaste värken i natt.
Har en känsla av att värken var som värst i går och att det nu vara kan gå åt andra hållet. Att jag så att säga nått den botten och nu vänt... Ser m andra ord inte fram mot torsdag och operationen. Att de ska skära upp, rota runt i handleden och pussla i hop mig ger lite lätt panik.

Av helena - 13 november 2016 16:55

På en skala där 1 är smärtfri och 10 är hög smärta så ligger jag i princip hela tiden på runt 5-6. I bland lyckas jag hitta en ställning där smärtan bara är runt 2 och vissa stunder är smärtan då stark att jag bara sitter och gungar i hopp om att koncentrationen på annat ska få värken att avta.

Lyckades diska ett helt diskställ m disk i dag och jag tror jag ska nöja mig med den bedriften i dag och i stället ta en kaffe, värkpiller och sova bort ett par värkande timmar .

Av helena - 12 november 2016 20:30

Lördagskväll klockan är strax efter 20 och jag slappar i soffan. En ständig värk får humöret att sjunka och är dessutom en aningen uttråkad, eftersom jag inget har att göra. Även om det står i papperna jag fått från akuten att jag ska använda trasig hand då mycket som möjligt även om det kan smärta så är det omöjligt för stunden. Vissa rörelser hugger som knivar och det svartnar för ögonen.
Jag kan förstå att smärta är fullt normalt när man har ett benbrott, men när går normal smärta över till onormalt stark smärta och när ska jag söka sjukan för att få annan o starkare smärtstillande? Eftersom jag aldrig fått Morfin heller så är ju även den frågan hur jag ska och bör reagera på det. Att ha full smärta kvar men kunna somna stående är nog inte riktigt idéen med det :-)

Dagen började med Röntgen på sjukan för att läkarna skulle få jämförelsebilder på hel och trasig hand. Därefter blev det loppis och lunch på "gyllene måsen". Tog piller när jag kom hem och slocknade i soffan och sedan hade den dagen gått :-) 

Ringt akuten och frågat om jag kan öka dosen och även frågat vad normal smärta en bruten hand ska ha efter tre dagar och om det verkligen är normalt att ha ont varenda minut På dygnet och det är det inte. Jag har nu dubblat dosen och om värken inte minskat till i morgon så ska jag återvända till akuten och ytterligare Röntgen.  Men fram till dess ligger jag kvar i soffan m handen lyft mot taket så svullnaden kan rinna ner från fingrarna och spridas ut i resten av armen. 


Jag har en magkänsla som säger att jag bör ha tålamod...


Av helena - 10 november 2016 13:27

Är det inte det ena så är det, det andra och jag börjar nu tröttna på att "han där uppe" testar min uthållighet.
Detta år har helt klart inte varit mitt år och jag hoppas verkligen att nästa år ska bli så mycket roligare på alla sätt.

9 november kommer garanterat att gå till historien och bli en dag det pratas om länge.
Amerikanska valet är över och Trumph blir presidenten i USA.
Sverige snöar igen och allt står stilla, snön vräker ner, plogbilen hinner inte med och det finns inte en enda ledig taxi att få tag på. Och själv hinner jag inte vara mer än sex dagar på jobbet förrän nästa sjukskrivning kommer och denna gång är den till 21 december.

Vintern är vacker men även jäkligt farlig. Under det vita döljer sig farorna och det gäller att se var man sätter fötterna någonstans.
Jag trodde att marken var säker och att dubbarna på mina skor var okej. Men under det orörda snötäcket visade det sig vara glans is. Vägen till mitt jobb går förbi sjukhuset och i går gick jag till akuten istället för jobbet.
Samma stund som ryggen tog mark på isen och fötterna lämnade marken, så knäckte det till i armen. Det tog ett tag innan smärtan kom, men när den väl dök upp så bleknade jag rejält. Kan inte minnas att jag någonsin haft så ont.
Kom till akuten vid 6. 40 och då var det lugnt där. Men bara timmarna efter var sängarna fulla och många hade som jag något brott.
Röntgen, gips, smärtstillande och sjukskrivning. 4 doser Morfin som gjorde värken lite minde men framförallt så blev jag trött av den. Runt 16 i går var jag hemma igen och fortfarande lunchen kvar i väskan.
Även om det bara är ca 10 min från sjukan till lyan så vågade jag inte gå.
Dels all snö som låg överallt, dels snöfallet som blötte ner mig totalt då min gipsade arm inte fick plats i jackan men framförallt var han livrädd för att halka. Försökte få tag på en taxi, men det var omöjligt så tillslut liftade jag m Ninna på sjukhus café som körde mig ända fram till dörren.

Att vara högerhänt och ha den i gips är ett litet helvete. Dels smärtan som är vidrig och kraftig, men att lära sig att göra allt m vänster...
Dra upp en dragkedja m bara en hand, skiva ost m fel hand, smöra en macka tar evigheter för att inte snacka om att knyta skosnören...

Av helena - 6 november 2016 11:47

Systersonen har fyllt år, så i går blev det middag m stora delar av släkten. 13 personer blev vi som trängdes vid ett långbord på "Kinamuren", vid Odenplan. God mat, trevligt sällskap och såååå trångt. Fanns knappt utrymme att röra sig mellan borden. Förra året satt vi i egen kupé med ett stort runt bord, och det funkade bättre och var trevligare än detta långbord, där det var svårt att se vilka som höll till längst bort.
Middagen var trevlig och det var kul att se alla.

På vägen hem fick jag sällskap av minstebror som även han skulle åka buss. Att hitta nr 4 på Odenplan var lätt, men att kliva av rätt visade sig lite svårare. Bar säker på att hållplatsen vid Tekniska skulle heta "Östrastation", men det gjorde den inte och när dörrarna stängdes vid hållplats "Stadion", så mumlade min bror:"Jag tror vi skulle gått av här..." så det blev en liten joggingtur efter maten. Hoppade av bussen hållplatsen efter och sprang efter buss 676, för att slippa vänta på nästa.
Något är fel när jag inte ens orkar springa 50 meter utan att lungorna ska explodera och hjärtat gallopera. Tror förresten inte ens att det var 50 meter, snarare 25...

Kom till Norrtälje vid 21 och som vid varje Allhelgona, de senaste 9-10 åren, så blev det ett besök på kyrkogården. I vanligafall brukar jag gå dit strax efter skymningen och då är där massor av människor som rör sig i mörkret mellan gravarna.
I år var jag i princip ensam.
Mamma tyckte jag skulle vänta tills i dag m att tända ljus på pappas minneskullen, när det var ljust ute...
Hon har helt klart inte förstått varför jag går dit i mörkret!
På Allhelgona är det inte bara tankar på de saknade som gör att jag går dit och tänder ljus. Det är ljusen i sig själva som lockar. Lågorna som dansar i blåsten, mörkret och natten som får lågorna att lysa än starkare, alla ljus som lyser upp mörkret, stillheten som lagt sig över kyrkogården och vetskapen om att i varje fladdrande låga lever minnet av en förlorad vän/släkting el familjemedlem och just denna kväll lyser saknaden lite starkare än annars.
Att gå dit dagen efter och tända ett ljus, berör mig inte lika starkt och då skulle jag likar kunna skjuta upp besöket till nästa helg.

 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN

Senaste kommentarerna


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se