TALLUGGLAN

Senaste inläggen

Av helena - Onsdag 3 maj 12:31

medan högtalarna rockar högt varje morgon på jobbet gör jag mitt bästa och stänger ljuden (som i mitt tycke inte ens påminner om musik :-)) ute genom att trycka in lurarna i öronen och slå på "Storytel".
En bra månad hinner jag igenom mer än dussinet romaner i en mängd olika genren. Allt från humor till skräck och däremellan historiska och deckare. Kan egentligen inte säga att jag undviker någon speciell typ av romaner även om vissa är mer "lättlästa" än andra.
Liksom "förmågan" att kunna äta samma mat flera dagar i rad, se samma film om och om igen, så har jag inte heller några problem att återvända till redan lästa böcker och att kunna njuta av dem som om jag hör/läser dem för första gången.
Att jag även lever mig in i historien är dessvärre ibland ett större problem och sorgliga texter får denna lokalvårdare att hamna snyftandes i ett hörn med moppen i ett fast grepp och tårarna rinnande på kinderna. En spännande text som läses med inlevelse får moppen att röra sig över golvet i ett lite hastigast tempo och en roman skriven med humor och glimten i ögat får mig att mitt i städningen ge upp plötsliga små fnitter och oväntade skratt som nog får både en och annan av mina kollegor att ge snabba bekymrade blickar åt mitt håll och kanske även fundera på hur bra jag egentligen mår, trots min försäkran att jag är fullt frisk. :-)

Just för stunden är det Dean Koontz som snurrar som ljudbok och mina nerver ligger aningens yterligare än de normalt brukar göra.
Skräcken och det okända berättad med inlevelse gör att jag lever mig in i romanen. Minsta ljud bortom lurarna gör att jag studsar högt, en skugga som rör sig snabbt över golvet framför moppen får mig att höja den som vapen och ett glatt "Hej" bakom ryggen samtidigt som rösten i öronen berättar om mörkt mörker, stilla oro och döden som vandrar på jakt, efter offer får mig att snubbla på mina egna fötter, kackla som en orolig höna och slutligen fnittra haft hysteriskt.

Att jobba med mig kan helt klart inte vara helt lätt för de runt mig heller, när jag tänker efter :-)

ANNONS
Av helena - Fredag 14 april 10:22

Är snart inne på tredje veckan som egofixerad :-)
Att kalla mig själv för egoistisk är nog helt fel men stämmer ändå så rätt. Jag känner mig enormt egoistisk när jag sitter i min lilla bubbla och njuter.
Jag är tvungen att sätta mig själv och min hälsa främst. Tvungen att lyssna på kropp och hjärna om vad de vill och anpassa mig efter deras vilja och ork, istället för att följa alla andra och deras vilja och önskan.

Jag har börjat landa efter en tid då hjärnan snurrat för fullt, tankarna vägrat sluta, gråten har tagit över känslorna och viljan att passa in i mallen och göra det rätta.
Jag kan slappna av och slipper ha ett öga i almanackan och koll på telefonen, istället kan jag ta en långpromenad, släppa tanken att behöva vara tillgänglig och låta någon annan ta hand om det.
Känns bra om än fortfarande ovant att kunna lägga all fokus på mig :-)
Känns underligt att inte få samtal, sms eller mail om olika ting, men samtidigt så enormt skönt att få vara i tystnaden, slippa engagera sig och bara få vara.
Jag får se var jag är om 3 månader och fatta beslut utifrån det.
Kommer jag tillbaka till gemenskapen och ansvaret eller kommer jag att niga, tacka för mig och vända om och gå med stolt nacke? :-)
Vi får se helt enkelt, hur jag mår och var jag är i känslorna, men alla vägar är i mina ögon fortfarande öppna.


I och med att Jossan fyllde år så hamnade alla tankar på hennes tröja. Varje minut jag hade över så satt jag m stickningen och många "måsten" fick ställas åt sidan för att bli klar med den i tid.
Nu är tröjan klar, levererad, uppskattad och jag har fått en PT (personlig tränare) :-)
Målet är att de kommande 6 (eller numera 5)veckorna få koll på konditionen och få upp flåset. Om jag även kan minska mitt dragandes i skåpsdörrarna, så blir det en bonus och jag kan nog bli lite gladare också.
Läxor och uppgifter på distans samt ett par fysiska träffar är det som väntar.
Jag får en spark därbak och tvingas ut i spåret på olika pass eftersom bildbevis skickas till PT som bevis.
Känns dessutom skoj att träffa Ullis utanför Lyckats och veta att jag och min lilla grupp hjälper henne med pluggandet till PT.
Det blir nog bra så småningom! :-D

ANNONS
Av helena - Lördag 8 april 23:49

För två veckor sedan kom inbjudan till min systerdotters 14-års firande.
Jag var mitt i tillverkningen av en femårings "restgarnskofta" (julklappar kan aldrig startas för tidigt :-)) och kände mig tvungen att göra klart så mycket på den jag kunde innan jag ens började fundera på present till Jossan. När koftan förutom knappar och fästning var klar så kunde jag börja planera för nästa projekt.
Stora funderingen var framförallt vad man ger en 14-åring som har det mesta.
När dessutom plånboken gapar tom och bankkortet gråter, så är det ännu svårare att hitta på något och 14 dagar är inte mycket tid om man ska göra något handgjort...

Funderade i allafall på vad jag skulle hitta på att göra åt tjejen, som inte kostade ett enda öre (gråtande konto, som sagt) och kom att tänka på att kanske göra ytterligare ett restgarnsplagg...

Kröp ner i restgarnspåsarna och letade fram en hög garn i samma material och tjocklek att leka med.

När färgerna var ungefärligt uttänkta, så letade jag efter mönster.
Eftersom jag upptäckt att min rygg och axlar uppskattar att jag stickar på rundsticka och jag upptäckt att det för mig är lättare att sticka både framstycken och bakstycke samtidigt i ett stycke, så letade jag efter mönster ritade för rundsticka. Det jag hittade var inte som jag tänkt mig och passade inte heller mitt garn speciellt bra, så jag valde att plocka lite från olika mönster och hoppas på det bästa. Risken att det skulle gå helt åt skogen var stor de första varven då jag verkligen trodde att storleken skulle passa en nyfödd elefant.
Men vartefter varv lades på varv så kändes det bättre och bättre.


Den färg som det fanns mest av blev "bakgrunden" och mycket inspirerades från "Pippitröjan".
Vid armhålan maskade jag av och fortsatte på två stycken som sedan syddes samman uppe vid axlarna.
Kollade noga längder och bredder så allt skulle stämma så bra som möjligt.

Med bara armarna kvar att göra var jag så glad över att fått ihop något som påminde om en tröja. Att det även funkade m färger och mönster, gjorde att det var roligare att sticka den.

I princip har det varit stickning alla timmar jag varit vaken och inte arbetat. Lunchrasten och fikapauser har stickningen åkt fram och även över middagen har jag stickat mellan tuggorna. Jag gav mig sjutton på att få den klar...
Min pratkontakt frågade hur plan B såg ut. Hur/vad jag skulle göra om tröjan inte blev klar i tid. Jag förklarade att någon plan B inte fanns, för tröjan skulle bli färdig. Något annat alternativ fanns inte för jag var så säker på att den skulle bli klar i tid. Att tänka på annat sätt hade gjort att jag inte jobbat lika hårt m den, inte gjort mitt yttersta om jag tänkt att den kunnat skickas ner m posten.
Men jag ville ha den klar tills i dag. Ville se henne öppna paketet, se reaktionen och framförallt se om den passade. Så något annat alternativ fanns inte än att sticka dygnet runt, hoppas på fler timmar på dygnet och ignorera tröttheten.
I natt vid 01.30 fäste jag de trådar som inte var svarta och svåra att se. I morse kl 08.30 fäste jag de sista svarta trådarna och rollade tröjan fri från katter.
Planen fanns i går att försöka hinna tvätta tröjan och "blocka" den (spänna upp den blöt för att torka till rätt passform), men det sket sig när tiden att ha tröjan färdig sprack.

Men den blev klar, inslagen och levererad till en väldigt blond 14-åring.
På min önskan att få se hur den blev på henne, satte hon på sig tröjan och där blev den kvar. :-)

Jag är sjukt stolt över mig själv som lyckats göra en "stor" tröja och framförallt fixa det utan att tappa tålamodet. Jag blev själv förälskad i resultatet och ska göra en liknande till mig själv, men först ska det bli en "riktig" Pippitröja på beställning till min bror. Så då blir det ett riktigt mönster att följa och de rätta färgerna utan konstnärliga friheter.
Men just nu är det en säng och massa sömn som lockar mest :-)

Av helena - Söndag 26 mars 18:07

I morgon efter jobbet ska jag ta vägen förbi kyrkogården och tända ett ljus.
I dag för 79 år sedan så föddes min pappa.
Hipp hipp hurra!

Helgen har nästan gått i stillheten tecken och jag är i princip klar med "Restgarnskofta" nr 2. Bara en halv ärm kvar sedan kan jag även lägga den i den växande högen av stickat. ?

Har under helgen haft ett par "måsten" som krävt leenden, ett glatt humör och koncentration.
Men bara vetskapen att jag i dag lämnar över ansvaret till nästa person, gör att jag är mer avslappnad än på länge.
Beslutet var rätt fattat och jag skadade bara mig själv mer genom att dra ut på saken och fundera istället för att direkt när funderingarna kom, ta tag i dem och avsluta tidigare.
Det är inte kul att lämna något som fortfarande till en stor del är fantastiskt kul, men jag behöver backa ett steg, försöka varva ner och lämnar under tiden över till friska krafter medan jag själv läker.

Ska nu andas frisk luft och tänka över vad/hur JAG vill göra framöver.
Försöker lägga det dåliga samvetet på hatthyllan och vara så pass egoistisk att jag sätter mig själv först och ska försöka göra de saker som jag mår bra av.
Visst, jag kommer fortfarande att få göra en del framöver som tar mycket energi, men jag har en del ledig tid framöver som gör att jag förhoppningsvis kan fylla på energi i samma takt som jag gör av med den och att jag slipper gå runt helt tom och orklös.

Medan handledsskyddet tvättats och förberetts för ytterligare en vecka så fick jag i går känna på hur armen mår efter en dag utan skydd och jag tror jag pysslade och lyfte aningens mycket...
Jag är m andra ord inte redo att släppa stöd och skydd helt men i går var första kvällen på en vecka som jag behövde smärtstillande för att kunna somna, så jag börjar väl bli hel, men det går i så små steg att jag knappt märker dem.
Testar även på hur jag mår utan koffein i kroppen efter kl 17 på dagarna, och jag somnar ju mycket snabbare när jag hamnar i sängen även om timmarna innan sänggående även de är ganska sega och med mycket gäspningar. Jag testar ett par veckor och se hur min sömn påverkas efter en tid utan kaffe. Drömmen vore väll att kunna lägga undan mina insomningspiller helt, men efter ett liv med svårt att somna så är nog inte det på tapeten... Men att dra ner på dem vore skönt. ?

Av helena - Fredag 24 mars 22:42

För ett tag sedan upptäckte jag den Irländska gruppen "Celtic Thunder" och sedan dess har deras låtar snurrat i princip dygnet runt i mina hörlurar. Härliga röster som spelar en blandning av det mesta och på hög volym är de så otroligt pampigt.
Låtar som "Halleluja", "Irland's cal" och "Caledonia" är värda att se på Youtube.

En av sångerna Keith Harking, lämnade efter ca 10 år "Celtic Thunder " och satsade på solo karriär och i dag fyller hans video "Mercy Street" ett år.
Hipp hipp hurra! :-)

https://youtu.be/YhJBj51H8AU

Av helena - Måndag 20 mars 13:09

Något gick fel och i princip hela söndagen var jag bortkopplad från nätet.
Ingen kontakt med fb eller andra forum, trots massa försök att fixa felet, så kom jag ingenstans.
Tack och lov så funkar min "Spotify" utan uppkoppling och även boken på "Storytel" är sparad.
Så hela söndagen var helt stilla och utan minsta "pling" från fb-inlägg som krävde min nyfikenhet.
Musik, en bok och stickningen.

Inga krav eller tvång utan pyjamasen hela dagen och egna tankar.
Mys m katter, spänning i öronen och en del Skotska säckpipor :-) gjorde att timmarna gick fortare än önskat.

Det börjar ta sig och nu börjar det synas att det är en kofta :-)Men det är en jäkla massa trådar att fästa :-D

Tankarna snurrar dygnet runt och alla beslut jag behöver fatta (eller tror mig behöva fatta) stör min sömn. När besluten väl är fattade så känns tyngden på axlarna lättare.
Jag börjar få ett grepp om vad jag vill och behöver.
Att ha varit tveksam redan från start, men vågat prova eftersom jag inte haft den erfarenheten och inte vetat hur det påverkar kroppen, psyket eller tiden. Nu har jag den erfarenheten och vet att det är en roll som inte passar mig och jag orkar inte försöka längre.
Att tänka för mycket är ett aber och att veta när jag ska ta ett steg tillbaka är svårt eftersom jag ytterst sällan väljer själv utan tvingas bort när hjärnan säger stopp.

Av helena - Fredag 17 mars 23:40

Äntligen fredag och lite planer i morgon men på söndag ska jag bara skrota runt i pyjamasen och vara. Samla kraft och ork inför kommande vecka genom att andas egentid.

Är vid en punkt eller i snarare sitter på en sten i ett vägskäl där jag måste välja håll. Måste besluta hur jag ska ha det och hur jag vill må. Antecknar på papper önskningar, mål, planer, funderingar och skisser.
Hur ska jag förväntas veta hur jag vill ha det, när jag knappt vet vad det är för dag i morgon, vad jag åt till lunch eller när min tvättid är fast jag bokade den för 10 minuter sedan? Det jag vet är att det behövs en ordentlig förändring för att orka.

Har man papper o penna i närheten på lunchen, så blir det konstverk på A4.

En tuff vecka lider mot sitt slut och jag är så sablans slut. Energin är slut och jag har kört ner i botten. Vad jag än gör, vilket beslut som jag än fattar så är det fel beslut. Hur jag än vrider på det så blir det fel.
Det jag måste göra, min prioritet nummer 1 är jag.
Att satsa mer än jag har råd med är en dålig investering och jag borde ha lärt mig vid detta laget att jag vill mer än jag orkar.
Jag får inte den återhämtning som jag behöver och jag har inte råd att bli sjukskriven, som jag verkligen skulle behöva. Jag tar en dag i taget. Kämpar m sömn och underliga drömmar varje natt. Att vakna i tid och komma till jobbet är tufft och att göra det dag efter dag blir tillslut en vana och allt går på rutin. Det viktigaste just nu är att orka klara av mitt jobb utan misstag, se till att min ekonomi kommer på fötter efter sjukskrivningar som gjorde mig fattigare än på länge, få bort smärtan i armen och kunna leva normalt. Jag måste lägga allt annat åt sidan för att orka, för att börja bygga upp mig själv igen.

Jag har varit utbränd ordentligt en gång, varit nära flera gånger men lyckats stoppa i tid. Jag tror jag är starkare än jag är. Vill vara starkare än jag är och hoppas att någon ska se mina allt mer brända toppar och stoppa mig när de ser att gränsen närmar sig.
Det är inte heller bara en sak som sänker en. Det är smäll på smäll utan återhämtning mellan. Saker som går i ett utan paus. En del saker gör jag för att det är kul, annat för att det liksom hör till och mycket för att jag är för snäll och inte sätter gränser.
Mina rop på hjälp hörs inte tillräckligt högt för att jag ska få hjälp eller tas inte på allvar och när jag helt orklös sitter vid köksbordet för hungrig och för att sova och för trött för att kunna göra något att äta och tårarna bara sprutar för jag inte längre orkar hålla alla bollar i luften då har det gått långt.

Den enda jag  har att skylla på är mig själv. Jag lät det gå så här långt.
Jag bad inte om hjälp tidigare och jag borde varit tydligare med vad jag velat och vad jag klarat.
Den enda som kan fixa mitt trasiga liv och stressade hjärna är JAG.

Hela ens liv är en jäkla röra, minnet av det senaste skrattet finns inte i minnet, man vänder på varenda krona, sjukskrivning och känslan att egen inläggning på psyk är närmare än resan till Skottland.
Följer läkarnas order och föreskrifter, tar tabletter för att må bättre och just nu hatar hela världen mig (inte riktigt, men kunde varit hela världen)
Jag känner mig som en liten pesthärd som går runt och sprider missnöje, osämja och smitta runt mig, Jag fattar beslut som kanske inte är de smartaste, men som i en trött hjärna är genialiska. ? ADD beslut som kan vara aningens impulsiva och inte riktigt genomtänkta, men som över en hög m söndersmulade näsdukar och med svidande ögon är det beslut jag kan fatta och som är till min fördel.
Tankar på ändrade fritidsaktiviteter har funnits länge. Tänkt fram och tillbaka, vänt nackdelar/fördelar och plötsligt hände något kul som håller mig kvar.
Vill vara glad och pigg, men är för svedd för att orka annat än att ta en dag i taget och jag försöker hålla ihop min hjärna. Försöker finna energi i dagar som är för korta för att jag ska hinna komma ikapp m laddandet av batteriet. En förändring måste ske och jag kan inte skjuta upp det längre. Jag har inte råd att tänka på andra och hur jag ska göra för att underlätta för jag måste tänka på mig själv.

Att byta arbete just nu är uteslutet, att öka arbetstid skulle behövas för bankkontot men jag är glad att jag fortfarande fixar 75% och kommande kurser jag ska och bör gå borde jag skjuta på.
Just nu har jag tillräckligt med problem att minnas plattan på spisen, kortkoden, och vart jag är påväg när jag låst ytterdörren från utsidan.
Jag är på väg att krascha och det krävs nog mer än lite hjälp, en pratkontakt och antidepressiva för att få mig hel.
Jag börjar med att plocka bort det minst nödvändiga i mitt liv, det som jag känner mig minst bekväm med.
Ingen tackar mig när min ork är slut, så varför ska jag frivilligt låta mig brännas sönder m jobb som (just nu) tar mer energi än det ger??

Jag ger inte upp, jag bara ställer mig vid sidan om med en stärkande blåbärssoppa och applåderar och hejar på de som åker förbi...



Av helena - Torsdag 16 mars 19:07

Dag 16 i "Blogg100" och jag hänger nästan med fortfarande men för mig är det dock bara dag 15 :-)

I dag har varit en vanlig dag m en hjärna som snurrat i en för hög hastighet och dessutom åt det negativa hållet så jag känner mig lagom mör just nu i roten.
Att lägga sig tidigt känns för stunden som en underbar idé och kudden är saknad :-)
Dagens inlägg blir extremt kort och även ganska innehållslöst men hoppas morgondagen blir lite roligare. ?
Om inte annat så är det fredag!! ?


 

 

DAGENS GÅTA!

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

BLOGGAR/LÄNKAR

 

Vem är Tallugglan?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se