Dag 20

Den 17 december var det dags att  "En stilla jul" med Anders Ekborg i Norrtälje kyrka. 

Jag har sedan "biljettköpet" funderat på hur det kommer sig att valet föll på lilla Norrtälje. Jag menar Kalix, Umeå, Örebro, Stockholm, Göteborg m fl och mitt bland alla stora städer kommer lilla Norrtälje... Men jag klagar inte det minsta över det   :) 

Jag var ju på förra årets "en stilla jul" på Rival i Stockholm och njöt varenda minut, så förväntningarna i år var stora och jag blev inte besviken!! Tvärtom så var det än bättre i år och att det var i kyrkan gjorde att det blev än mer storslaget.

Närmare timmen stod jag och Maria i kylan utanför porten, innan den slutligen öppnades och vi kunde gå in i värmen. Såg kön bakom oss växa men vetskapen att vår plats som nummer fem och sex i kön garanterade bra platser fick mig att slappna av. 

Jag satt mig längst ut på bänk nr två på vänstersida och jag hoppades att ingen tvåmeters kille skulle sätta sig framför mig och turen var på min sida, jag hade fri sikt över scenen hela tiden. 

Jag hade min "riktiga" kamera med mig, men den hade levt sitt eget liv på restaurangen innan, så den förblev nedpackad i väskan. Istället blev telefonen flitigt använd och som alltid tog jag fler bilder än jag trodde jag tagit.
De flesta blev även bättre än jag trodde de skulle bli och flera av bilderna kommer att finnas på Andersekborg.nu . 

Den närmare 1 1/2 timmen gick otroligt fort, varenda text var igenkänd för mina öron och jag njöt till mer än 100%. Ljuset i kyrkan som skiftade i olika färger, de fladdrande ljusen i kandelabern som Bengt Magnusson och Stefan Nilsson tände samt publiken som skrattade på rätt ställen...Allt gjorde att upplevelsen blev än mer fantastisk och lugnet spred sig i kroppen.

Stressen inför julen tog en välbehövlig paus och fortfarande ett par dagar senare finns det lugnet kvar. 

Jag gillar att det inte bara blir en överdos av julmusik utan att han gjort "en stilla jul" till är en blandning mellan allvar och humor. En blandning mellan jul, musikal, filmmusik och uppläsningen av Viktor Rydbergs "Tomten". 
Jag älskar en "Irlänsk ballad" och hur många gånger jag än hör den så får den mig alltid att le och "Bui Doi" får alltid tårarna att stiga och jag måste behärska mig för att inte gråta.   
Anders otroliga röst ger rysningar av välbehag i ryggraden och ju mer jag hör av honom dessto mer vill jag höra!

"O helga natt" och "Ave Maria" fick nästan taket att lyftas och jag fattar inte riktigt var han hittar den röststyrkan.  De är så otroliga mäktiga med hans röst och gåshuden på armarna blandas med rysningarna.
Han behärskar allt och det är en fröjd att se hans inlevelse och gester på scenen.

Min plats gjorde att jag även såg Bengts gitarrspel på nära håll och speciellt första numret kom tanken "hur i h-e gör han för att få gitarren att låta så!?!". Jag har aldrig sett någon hantera en gitarr på det sättet och är otroligt imponerad!  

Förutom det stora minuset att kvällen tog slut alldeles för tidigt så saknade jag en sång. Hade verkligen velat höra:  "Kanske kärlek är allt", men i övrigt så fanns alla favoriterna med och inget fanns att klaga på.

Sorgen över att jag inte fick höra min favorit försvann snabbt när jag fick skivan signerad och även en pratstund med den trevliga och otroligt goa Bengt Magnusson.   

Tack för en fantastisk kväll som gav mersmak och som kommer att leva kvar länge! 

	Bengt och Stefan tänder ljusen
Bengt och hans gitarr :)

Jag hoppas att Norrtälje och kyrkan kommer att bli en tradition, vare sig det är julturné eller sommar spelning så  vill jag ha dem tillbaka till min lilla stad.

Hade bara ansökt om semester i går, men blev beviljad två dagar, så det var bara att niga och tacka över "friheten" :) 

I dag har jag bara varit "sällskapsdam" och haft trevligt med Karin. Hon  hade turen att vinna en tävling så jag agerade packåsna när hon hämtade 10 enorma kassar på Lidl med mat...

För att få plats med allt det goda blev det en tur till Vätö och naturen. Bara att andas lantluft ger ett lugn hos mig som jag aldrig upplever i stan.

Därefter blev jag bjuden på lunch på "La Facita" och portionen var enorm!!  Lyckades pressa ner halva kycklingfilén och tog resten i en liten "doggybag", men kände mig som en stoppad gås när vi gick därifrån. Jag har aldrig (efter op) lyckats äta så mycket och det kändes ju i magen så klart. Däst, värk och redo att somna vid bordet...

På vägen ner till Blåsut i lördags så stirrade jag på HM reklam på en station och speciellt en stickad tröja drog till sig min uppmärksamhet, så med Karin i släptåg släpade jag mig till HM. Provade olika tröjor och föll för en stickad vit som jag bara måste ha (undanlagd till i morgon :) )  Den är stor, mysig och kommer bli underbar att ha i soffan när vintern viner utanför lyan. 

På vägen ut hittade jag ytterligare en tröja som jag också gillade, men med väldigt höga slitsar i sidan och det var väll det enda minuset med tröjan. Det stora plusset var att den var så stor att jag höll på att drunkna i stl M  :)
Bara det att jag kan ha kläder från HM är en stor chock och att jag även lyckas komma i en mindre storlek är något jag kommer att behöva bearbeta under en tid :)

Över sex timmar var vi ute och det var en välbehövlig semesteraktivitet. Umgås med en härlig vän och bara vara :) 

I morgon är det årets sista arbetsdag för min del och därefter blir det julledigt och inte en tanke ska jag lägga på jobbet (hahaha, önska kan man ju alltid!) 

Dag 19. 

Inte bara ljud utan även bild på en (i mitt tycke) av de finaste julsångerna med sveriges bästa röst!! 

 Dag 18

Ögonen går i kors och jag fryser som en nakenhund i en snöhög, men hjärnan bubblar fortfarande som nyöppnad champagne. 

Muttrade på vägen hem för mig själv och försökte bena ut vad som är den nya Helena och vad som är ADD-Helena...

En mycket tunn lina skiljer dem åt numera och det är lite småläskigt att inte veta vad som är vad.

Så under cykelturen hem han jag muttra om vad jag sagt under kvällen, vad jag gjort under kvällen och vad som hänt under kvällen... 
Okej, kanske var det inget livsavgörande som är ristat i sten och som gör att jag aldrig mer kan visa mig på stan utan att rodna, men...

Jag har en lätt känsla av att jag under signeringen av skivan tolkades vara ett svårt förvirrat fans som av idoldyrkan rymt från sluten avdelning på psyket och försökt uppträda som en normal kvinna... Dock helt utan framgång... 
Och jag är helt klart inte riktigt normal, det måste nog även jag erkänna med facit i hand :) 

Men jag är heltklart inte som jag varit innan diagnoser, piller och operation och det är ganska skrämmande för mig (och efter detta inlägg kommer läkarna garanterat att köa för att få mig som patient i kategorin "specialfall"! :D  ) 
Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska hantera den främmande Helena som bosatt sig i en kropp som jag inte heller riktigt känner igen...  (Låter verkligen som om jag är redo för hispan och ett litet privatrum, men just nu skyller jag på den sena timmen och en champagnehjärna :)  ) 

Förr gick jag igenom allt jag skulle säga, timmar innan de skulle bli sagda och jag höll mig till "manuset" och sa inget i onödan.

NU pratar käften innan hjärnan registrerat att jag ens öppnat munnen och det är ett väldigt okänt område för mig.
Och alltid efteråt funderar jag på om jag verkligen sagt det jag sagt och varför jag sagt det... 

Innan "allt" var jag orolig för vad folk skulle tycka och tänka om mig och vad jag gjorde, nu registrerar jag knappt att det finns andra omkring mig utan trampar på som om jag var ensam på vägen...Eller i allafall långt före alla andra :) 

Okej. Fortfarande finns det lite takt och uppfostran i mig och jag försöker ligga steget före mitt handlande, men hjälp vad svårt det är att hänga med i svängarna, då hjärnan verkar leva sitt eget liv och jag bara kan följa med utan att ha en aning om vad jag gör härnäst.

Då ( i det förflutna) skulle jag aldrig ta med en kamera i kyrkan (tror inte ens att jag skulle vågat mig in i en kyrka) och än mindre våga använda en kamera i rädsla för att störa de omkring mig... Nu knäpper jag alltid bilder, var jag än är så är kameran/mobilen med mig...

Men jag kämpar med att inte ha kameran framme HELA tiden, försöker även att inte störa alltför mycket.  
Men om min förändring fortsätter i nuvarande hastighet så lär det väll inte dröja länge förrän jag dyker upp PÅ scenen med kameran i högsta hugg (Om jag blir sååå på och närgången hoppas jag att det finns någon vän i närheten som kan sätta sig på mig eller slå mig medvetslös i all välmening och för min egen säkerhet  :)  ) 

Men som det är nu förundras jag över hur jag kunnat ta SÅ många bilder på bara lite över timmen och även var jag ska göra av bilderna... 

Men jag har i allafall haft en underbar kväll (Mer om den i morgondagens inlägg) med en härlig vän som sällskap och med en otrolig upplevelse i kyrkan som inte ens går att beskriva i ord (då är det kris om jag inte ens kan skriva ner det!)
Tack vare FB har jag även fått äran att få vänner (FB vänner) som jag aldrig trodde jag skulle möta i verkliga livet och jag gläds åt den bekantskapen...

Insåg just att även detta är något som tillhör den nya Helena. Gamla jag, skulle smyga runt som ett mörkrädd spöke, rädd för att synas, höras och finnas. Jag skulle smyga ut genom dörren på snabba fötter och muttra för mig själv om min feghet. Nya Helena pratade... 

Och innan katterna slår mig i huvudet med stekpannan ( jag gissar att de kan göra det om de verkligen vill) för att jag ska återgå till att kela med dem, så ska jag släcka ner för kvällen. Tror även att ett avslut här minskar risken för att jag ska vakna i morgon med näsan och pannan tryckt mot tangenterna.

Sitter o väntar. Snart är det dags! :-)

Dag 17